Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gyllenstierna, ätt - 1. Gyllenstierna, Kristina - 2. Gyllenstierna, Göran Eriksson - 3. Gyllenstierna, Nils Göransson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till prins Kristian af Danmark. Från hans äldre son,
Karl Erikson (lagman i Vestergötland, riksråd,
d. 1541), härstammade den s. k. Vinstorps-grenen
och från hans yngre, Göran Eriksson (se nedan
G. 2), den s. k. Fogelviks-grenen. Görans son Nils
Göransson blef 1569 friherre och erhöll 1570 Lundholm
(i Småland) till friherreskap. Han var stamfader
för den ännu blomstrande friherrliga ätten G. af
Lundholm, af hvilken en gren fick greflig värdighet
1674, grefliga ätten G. af Björkesund och Heljö
(utdöd på svärdssidan 1799), och en annan 1706,
grefliga ätten G. af Fågelvik (utdöd, på svärdssidan,
med stiftaren 1720). – Den ofvannämnde Karl Erikssons
till Vinstorp sonsons son Erik G. blef 1651 friherre
och stamfader för friherrliga ätten G. af Ulaborg
(utdöd på svärdssidan 1709), af hvilken tvänne grenar
1687 fingo greflig värdighet, nämligen grefliga ätten
G. af Eriksberg (utdöd, på svärdssidan, 1733) och
grefliga ätten G. af Steninge (utdöd med stiftaren
1723). – Från det ofvannämnda danska riksrådet Erik
Nielssöns broder Knud Nielssön härstammade den
adliga ätten G. af Svaneholm, som i sammanhang med
Skånes införlifvande med Sverige 1664 introducerades
på riddarhuset och utgick på svärdssidan 1705.
A. B. B.
1. Gyllenstierna, Kristina, Sten Sture d. y:s gemål,
f. 1494, var dotter till riksrådet Nils Eriksson
G. till Fogelvik och Sigrid Eskilsdotter (Baner) samt
sondotter till den ofvannämnde Erik Eriksson d. ä. och
konung Karl VIII Knutssons dotter Kristina. Hon
var på mödernet kusin till konung Gustaf Vasa. Vid
17 års ålder blef hon förmäld med Sten Sture
d. y. (1511), hvilken året derefter hyllades såsom
riksföreståndare. Hon deltog med klokhet och kraft i
sin mans regeringsbestyr och blef efter Stens död,
1520, sjelfskrifven ledare för det fosterländska
partiet i striden mot konung Kristian II. Medan
hennes anhängare höllo Nyköping, Stegeborg och Kalmar
besatta, förde hon sjelf, biträdd af Magnus Gren
till Tidön och Bengt Arendsson (Ulf), befälet på
det vigtigaste fästet, Stockholms slott. Derifrån
utfärdade hon bref till de olika landsändarna,
uppmanande bönderna att resa sig och drifva danskarna
ur landet, och på flere ställen efterkom allmogen
hennes önskan. I Maj 1520 anlände konung Kristian
med sin här till Stockholm och började belägra
staden, hvilken af fru Kristina tappert försvarades
till d. 5 Sept. s. å., då hon måste tillmötesgå
de i staden varande adelsmännens önskningar och
kapitulera. Konungen utfärdade deremot s. d. en
förbindelse om fullkomlig glömska af allt förflutet
och förlänade fru Kristina Tavastehus slott och
län samt Kymmene gård i Finland. Knappt två månader
derefter bröt konungen den ingångna förlikningen:
d. 7 Nov., dagen före början af Stockholms blodbad,
blef fru Kristina fängslad. På Stockholms slott synes
hon – jämte åtskilliga andra förnäma qyinnor – hafva
suttit till slutet af Aug. 1521, då hon fördes till
Danmark, hvarifrån hon först i Jan. 1524 återsändes
ill Sverige. Under sin fångenskap i Köpenhamn
och på Kalundborg gjorde hon bekantskap med Sören
Norby, hvilken fattade böjelse för den ädla och
modiga qvinnan, på samma gång han hade ögat öppet
för den fördel hans giftermål med den högättade och
inflytelserika frun skulle bereda konung Kristian
i dennes strid med Gustaf Vasa. Meningen var, att
Norby efter giftermålet skulle blifva ståthållare i
Sverige. Man känner ej hvad Kristina i sjelfva verket
tänkt om dessa planer, ehuru hon 1525 förklarade,
att hon på Norbys giftermålsanbud svarat sig ej
vilja för andra gången ingå äktenskap. Af Gustaf Vasa
betraktades hon med misstroende, och han stärktes i
sina misstankar derigenom att hennes äldste son, Nils,
under oroligheterna 1525 befann sig i det upproriska
Kalmar. Kristinas ställning under Gustaf Vasas första
regeringsår var också ingalunda behaglig, ty alla,
som stämplade mot konung Gustaf, ville begagna sig
af den popularitet, som hon och hennes barn åtnjöto
i hela landet. Den tillfälliga söndringen mellan
de båda syskonbarnen upphörde emellertid redan
1526, då Kristina efter konungens vilja trolofvade
sig med riksrådet Johan Turesson (Tre rosor), med
hvilken hon 1527 firade bröllop på Lindholmen. Från
denna tid egnade Kristina sig uteslutande åt det
husliga lifvet. Hon öfverlefde äfven sin andra man
(d. 1556) och afled på Hörningsholm i Södermanland
d. 6 Jan. 1559, efterlemnande tvänne söner, Svante
Sture och Gustaf Johansson (Tre rosor). V. K-r.
2. Gyllenstierna Göran Eriksson, den föregåendes
kusin och son af riksrådet Erik Eriksson G. d.
y., riksråd, användes af Gustaf Vasa i
Dackefejden (1542-43), var med säkerhet redan
1552 riksråd och deltog som fullmäktig i
underhandlingarna med danskarna vid Elfsborg 1554.
År 1555 utsågs han under ryska kriget till en af
ståthållarna på Viborgs slott. Då Erik tillträdt
sitt hertigdöme, var G. en af dem, som svuro honom
trohet. 1559 blef han ståthållare på Kalmar.
1563 användes han i en beskickning till Danmark.
Den 24 Jan. 1564 förordnades han till slottslofven
på Vadstena, och beklädde från detta år till
åtminstone 1567 ståthållareämbetet i hertig Magnus’
furstendöme. Då hertigarna 1568 började upproret
mot Erik XIV, slöt han sig genast till dem.
Han och Ture Bielke afskickades d. 14 Sept.
s. å. till Danmark, der de i Roskilde afslöto en
fred med Danmark och Lybeck, hvilken Johan III dock
vägrade att ratificera. I April och Maj 1569
nämnes G. såsom konungens hofmästare. Död d. 6
Jan. 1576. Fr. W.
3. Gyllenstierna, Nils Göransson, friherre
till Lundholm, den föregåendes son, rikskansler
och riksdrots, föddes 1526. Vid Wittenbergs
universitet var han inskrifven 1542, och ännu
1563 lät han såsom rikskansler inskrifva sig
i Rostocks universitetsmatrikel. Att han
tidigt vunnit anseende genom sin duglighet och sina
kunskaper synes deraf att han redan 1555 uppgifves
hafva blifvit riksråd, och att han 1558 blef hertig
Eriks kansler och efter dennes tronbestigning
(1560) rikskansler. Då började för honom en
tid af vigtiga diplomatiska uppdrag. Erik XIV,
hvars ynnest han på ett förvånande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
