Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Gyllenborg, Henning Adolf - 7. Gyllenborg, Gustaf Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antagande verkade han för att konungens myndighet
inskränktes till att låta verkställa de beslut,
som de egentligen maktegande – under riksdagarna
ständerna och mellan riksdagarna riksrådet – fattat,
och motarbetade alla konungens försök att gifva
sig sken af en större myndighet. Vid riksdagen
1755-56 åter insatt i sekreta utskottet hade han
stor del i uppsättandet af den s. k. riksakt,
hvarigenom ständernas missnöje med konungens del
i sammansvärjningen 1755 gaf sig uttryck. 1756
blef han riksråd och röstade 1757 för krig mot
Preussen. Han hade både såsom riksdagsman och
riksråd verkat för vexelkontorens inrättande
och bibehållande, men ändrade såsom medlem af
handelskommissionen 1760 åsigter samt yrkade på
förståndigare åtgärder till kursens fällande. För
sjuklighets skull erhöll han 1761 afsked från
riksrådsämbetet, i läglig tid för att undgå mössornas
förföljelse. Död i Stockholm d. 26 November 1775.
A. B. B.
7. Gyllenborg, Gustaf Fredrik, grefve, skald, son till
G. 4, föddes på Strömsbro, i Svinstads församling nära
Linköping, d. 6 Dec. 1731. Efter fullbordade studier
vid universiteten i Upsala (1747) och Lund (1748-50),
der han 1750 var den siste rector illustris, utnämndes
han 1751 till registrator i Justitierevisionen, der
han redan 1748 inskrifvits som e. o. kanslist. Med
registratorssysslan förenade han 1756-62 befattningen
såsom kavaljer hos dåv. kronprinsen Gustaf, hvarefter
han erhöll kammarråds titel. 1773 kallades han
till ledamot af Vitterhets-akademien, blef 1774
kansliråd och kallades 1777 af riddarhusdirektionen
till fullmäktig i riksbanken, men måste redan
1779 afgå från denna befattning på grund af det
då fattade beslutet att adelns bankofullmäktige
skulle utses klassvis, hvarigenom endast en grefve
fick plats bland fullmäktige. Han erhöll dock löfte
att vid första ledighet å nyo varda ihågkommen och
återinträdde bland bankofullmäktige redan 1781 samt
qvarstannade vid denna befattning till slutet af
1800 års riksdag. Under tiden hade han äfven (1787)
blifvit ledamot af k. Nummerlotteri-direktionen. Han
dog i Stockholm d. 30 Mars 1808 och ligger begrafven
i Klara kyrka, der Svenska akademien öfver honom rest
en af Byström arbetad minnesvård.
Det var icke på ämbetsmannabanan, som G. skördade
sin egentliga ryktbarhet. Tillhörande en frejdad
skaldeslägt, visade han redan tidigt anlag för
skaldekonsten, hvars idkande äfven blef hans lifs
hufvuduppgift. Bestämmande för G:s riktning i detta
afseende blef den 1751 grundlagda vänskapen med
G. F. Creutz, en vänskap, som varade till Creutz’
död och kommit dessa ädlingars namn att lysa
som tvillingstjernor på den svenska vitterhetens
himmel. Redan som unga tjenstemän i hufvudstaden
slöto de sig till Hedvig Charlotta Nordenflychts
vittra krets och tillhörde först "Tankebyggareorden"
samt sedermera det vittra samfundet "Utile dulci". Der
fostrades de i den franska smakens skola och blefvo,
hvar efter sitt skaplynne, dennas trogne lärjungar. I
högsta grad gäller detta om
G., åt hvars dikter den stränga formtukten och
den nyktra förståndigheten gifvit en sträf och
kall, ofta ganska prosaisk prägel. Man föreställer sig
gerna bakom hans dikter en stel och pedantisk man,
men G. lärer, enligt samtida berättelser, tvärtom
hafva varit en ytterst känslig och fantasirik natur,
full af hänförelse och distraktioner. Men i dikten
bortskar G., såsom en pseudoklassicitetens lydige
son, alla känslans och fantasiens utväxter, som i
ringaste mån syntes honom skada den förståndsmässiga
korrektheten. Dock qvarstå två poetiska element,
som voro för djupt rotade i hans väsende för att ur
hans dikter kunna utplånas, och som gifva dessa ett
bestående värde, nämligen en varm känsla för naturen
och ett kraftigt fosterländskt sinne. Bägge träda
bäst fram i den naturmålande diktcykeln Årstiderna,
der i synnerhet Vinterqvädet bär prägeln af svensk
natur och friskhet. Det senare draget framträder
äfven i hans filosoferande dikter Menniskans nöjen
och Ode öfver själens styrka samt i hans mot tidens
seder riktade satirer, t. ex. Verldsföraktaren,
hvilken han sjelf betraktade som sitt mästerstycke,
och som äfven af hans samtida sattes högt. De
mest bekanta och mest lästa af G:s skrifter torde
vara hans Fabler (öfver hundra), hvilka hålla
medelvägen mellan Lafontaines och Gellerts, och
som af Hammarsköld anses för "kanske de bästa vi
på vårt språk ega". Det poetiska arbete, på hvilket
G. sjelf satte högsta värdet, och som otvifvelaktigt
också kostade honom mesta arbetet, är hans epopé
Tåget öfver Bält. Hjeltedikt i tolf sånger (1785;
ny uppl. 1800), för hvilken Voltaires "La Henriade"
tjenade som mönster. Enligt den tidens sed har skalden
deri infört såsom handlande personer åtskilliga
allegoriska figurer, personifierade naturkrafter och
moraliska egenskaper, hvilka sakna all individualitet
och beröfva handlingen allt intresse. "Det förvända
begreppet om epopé och episkt maskineri, tillsammans
med de allegoriska makternas abstrakthet och de
historiska personernas ej häller stort konkretare
framställning, göra det hela onjutbart och sprida en
frost, hvari det tillfrusna Bält är mer än önskligt
symboliseradt". Dikten, som mera beundrades än
lästes af samtiden, framkallade Leopolds "Critiska
anmärkningar" (1785), hvilka jämte sjelfva dikten
s. å. granskades i "Svenska parnassen", der G. sjelf
1786 besvarade Leopolds kritik. G. försökte sig äfven
som dramatisk författare, men med föga framgång. Det
nya herrskapet, komedi (1773), Birger jarl, skådespel,
hvartill Gustaf III uppgjort planen (uppfördt första
gången på k. slottet, till firande af hertigens och
hertiginnans af Södermanland biläger, d. 8 Juli 1774),
Sveas högtid, operaballett (1774), tragedien Sune
jarl, eller Sverkers död (1783) och den heroiska
dramen Penelope (1791) lida brist på motivering,
dramatiskt lif och åskådlighet samt "släpa sig i den
franska kothurnens fotspår". På sin ålderdom egnade
sig G. äfven åt psalmdiktning. I den vid svenska
kyrkans jubelfest 1793 utgifna profpsalmboken intogos
17 originalpsalmer af G. samt 19 andra af honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
