Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Gustaf II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejserligt envälde måste framgå. Restitutionsediktet
(1629), en krigsförklaring på lif och död mot
protestantismen, hvaruti kejsaren genom ett enkelt
dekret återställde till den katolska kyrkan allt
hvad hon förlorat sedan Passaufördraget 1552 –
ej mindre än 14 ärkebiskops- och biskopsstift i
Nord-Tyskland – och ställde de reformerte utom
lagen, visade till hvilken höjd den kejserliga
maktfullkomligheten nått. Under sådana omständigheter
var det som G. A. företog Sveriges intervention i
Tyskland. Öppna bundsförvandter hade han inga,
men han var förvissad om sin goda sak, och han
hade gjort allt hvad i mensklig makt stod för att
försäkra det stora företaget om lycklig utgång genom
underhandling med andra europeiska makter och genom
egna rustningar. I Tyskland voro rundtom förbindelser
knutna, men han viste väl, att öppna förklaringar
under den panik, som de kejserliga vapnen framkallat,
först med hans egen framgång kunde väntas. Till alla
det habsburgska husets fiender utom Tyskland hade
hans sändebud gått, och han viste, att der fanns en
gemensamhet i intressen, som betydde lika mycket som
traktater. Derför brådskade han ej ens att afsluta det
subsidieförbund med Frankrike, hvars vilkor han ej i
alla punkter godkände, och för hvars åstadkommande
kardinal Richelieu 1629 affärdat ett sändebud till
Sverige. Den bästa liten satte han dock till egna
rustningar, och när han 1630 på våren stod färdig
att med 13,000 man göra landstigningen i Tyskland,
hade härstyrkan i sin helhet bringats upp från 50,000
till 76,000 man; af dessa beräknade han 40,000 till
fältarmé.
Så gick G. A. att utföra det företag, till hvilket
han, såsom hans ord föllo i afskedstalet till
ständerna på riksdagen 1630, i många år känt en inre
kallelse. I denna högtidliga afskedsstund, då,
såsom han sade, "han tyckte sig stå inför Gud den
allra högstes åsyn", uttalade han också en minnesvärd
protest mot att han skulle hafva börjat detta krig
af sjelfviska grunder, "af eget bevåg eller lust
till krig, som väl många dock sig imaginera eller
inbilla". Den 25 Juni s. å. landade han med sin här
på ön Usedom.
G. A:s berömda fälttåg i Tyskland kunna ur militärisk
synpunkt betraktas såsom en strid om flodlinierna,
tilldess han på våren 1632 står såsom herre äfven
öfver Donaulinien och hans härar utbreda sig
från Östersjön till Alpernas fot; sådan var på
den tiden flodliniernas vigt, i mycket jämförlig
med jernvägarnas i vår. Det första fälttåget
gällde Oderlinien. Stettin vid flodens mynning,
den pommerska hufvudstaden, föll utan svärdslag
i hans hand, fjorton dagar efter landstigningen
på Usedom. Den kejserliga härens fördrifvande
ur det fasta lägret vid Garz (juldagarna 1630)
och den blodiga stormningen af Frankfurt (April
1631) gåfvo honom derefter fullständig besittning
af Oderlinien. Förgäfves hade den gamle Tzerclaes
Tilly, som efterträdt Wallenstein, sökt tränga sin
motståndare tillbaka till Östersjökusten. Efter ett
misslyckadt fälttåg i Mecklenburg (Febr. 1631) hade
"den gamle korporalen", med hvilken G. A. der för
första gången mätte sig, måst
draga sig nedåt Elbe för att genom eröfringen af
Magdeburg, Nord-Tysklands starkaste fästning, hindra
G. A. att vinna fast fot äfven vid denna flod. – Under
tiden befäste G. A. sin ställning genom förbundet
med Frankrike i Bärwalde (Jan. 1631); en fransk
subsidie af 400,000 riksdaler gaf honom derefter
medel till krigets vidare förande. Magdeburg, som af
gammalt spelat främsta rolen bland Nord-Tysklands
protestantiska fria städer, hade redan hösten 1630
gifvit första exemplet på fri anslutning till hans
sak; men förgäfves sökte han vinna de protestantiska
furstarna, hvilka, under ledning af kurfurstarna af
Sachsen och Brandenburg, på konventet i Leipzig i
stället umgingos med planen att bilda en ny evangelisk
union, ett tredje parti, som under väpnad neutralitet
skulle kunna intaga en sjelfständig ställning mellan
kejsaren och G. A., i hvilken de ännu äflades att se
endast en i riket inträngande främling. Blott några
af de mest behjertade, landtgrefven Vilhelm af Hessen
och hertigarna af Sachsen-Weimar öppnade förbindelser
med honom.
Till Magdeburg sammandrog sig nu kriget under
vårmånaderna 1631. Denna vigtiga strategiska punkt, af
hvars intagande Elbeliniens besittning berodde, sökte
Tilly till hvarje pris bemäktiga sig för att stänga
motståndaren vägen till vidare framträngande. För
G. A. stod med Magdeburg äfven andra intressen
än de rent militära på spel; trosförvandten,
bundsförvandten af fri anslutning kunde han ej låta
falla. Men ledarna af Leipzig-förbundet, Sachsen och
Brandenburg, vägrade sitt bistånd. Brandenburg tvang
han till förbund genom att rycka fram för Berlin;
Sachsen deremot kunde hvarken öfvertalas eller
tvingas. Så föll Magdeburg d. 10 (g. st.) Maj 1631
i den katolska generalens händer och undergick en
förfärlig förstöring. Det är ett bevis på huru vidt
förtalet äfven i historien kan gå, att inom en hel
riktning af Tysklands historiska literatur G. A. och
den tappre Falkenberg, den svenska kommendanten,
som föll vid Magdeburgs försvar, gjorts ansvariga
för stadens både fall och förstöring; sällan har
emellertid en klarare motbevisning kunnat göras än
genom offentliggörandet af handlingar ur det svenska
riksarkivet. Efter Magdeburgs fall intog G. A. snart
i det fasta lägret vid Werben, der Elbe och Havel
sammanflyta, en hotande ställning, från hvilken Tilly
ej förmådde rubba honom. Hans angrepp tillbakavisades,
och nu begynte de tyska furstarne infinna sig för att
afsluta förbund. Sjelfva kurfursten af Sachsen fann
sin enda räddning i ett förbund med G. A., när den
kejserlige fältherren besatte hans land. G. A. stod
nu i spetsen för hela det protestantiska partiet. Han
var ej längre den nordiska främlingskonungen: han
förde den ena hälften af Tyskland till strid mot
den andra. Det evigt minnesvärda fältslag, genom
hvilket han bröt de andliga och politiska fjettrar,
i hvilka katolsk kyrka och habsburgsk despotism sökt
fängsla Tysklands fria utveckling och hotat Europas,
stod vid Breitenfeld, på slätterna kring Leipzig
(d. 7 Sept. 1631). Efter detta slag låg Syd-Tyskland
öppet för G. A. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
