Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gullivers resor - Gullmaren - Gullmarsberg - Gullmarsfjorden l. Gullmaren - Gullspångs-elfven - Gulo - Gulockra - Gulosen l. Buviksfjorden - Gulsippa - Gulsot - Gulsparf - Gultrast - Gulträ - Gulärlan - 1. Gumælius, Gustaf Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gullivers resor, den svenska titeln på den engelske
författaren J. Swifts satirisk-komiska berättelse
Travels of Lemuel Gulliver (1727).
Gullmaren. Se Gullmarsfjorden.
Gullmarsberg, egendom i Skredsviks socken,
Göteborgs och Bohus län, vid Gullmarsvik, en bukt af
Gullmarsfjorden. 2 mtl. Taxeringsvärde omkr. 70,000
kr. Egendomen tillhör Gustafsbergs barnhusinrättning
vid Uddevalla.
Gullmarsfjorden l. Gullmaren, vik af Kattegatt på
bohuslänska kusten, framträngande mellan Lysekil och
Fiskebäckskil omkr. 30 km. i nordöstlig riktning,
omgifven af halföarna Stångenäs och Bokenäs. Innerst
delar sig den vackra fjorden i den nordliga Färlekilen
och den nordöstliga Saltkällefjorden, i hvilken
Qvistrums-elfven mynnar ut nära egendomen Saltkällan.
Gullspangs-elfven, den korta å, som förenar sjön
Skagern med Vänern samt utgör gräns mellan Värmlands
och Skaraborgs lan. Nora-Karlskoga jernväg går öfver
elfven vid det Bofors-Gullspångs aktiebolag tillhöriga
Gullspångs bruk.
Gulo. Se Järf.
Gulockra, miner., en jordformig varietet af
gult jernoxidhydrat, som träffas på Harz,
i Bajern, Ryssland o. s. v. och nyttjas
som gul målarefärg, köllerfärg, eller,
efter lindrig glödgning, som rödfärg.
P. T. C.
Gulosen l. Buviksfjorden, en omkr. 20 km. lång arm
af Orkedalsfjorden, straxt söder om Trondhjem. Der
hafva Gula och Buvikselfven sina utlopp. Vissa
somrar är der ett ganska betydligt sillfiske.
O. A. Ö.
Gulsippa. Se Anemone.
Gulsot (Lat. Icterus)., med., är icke en sjelfständig
sjukdom, utan blott ett symtom, tillhörande flere
olika sjukdomar. Den består i en vanligen utbredd
gulfärgning af huden och ögonens conjunctivae,
gulbrun urin (som vid skakning sätter ett gulfärgadt
skum), merendels långsam puls och hårda, hvitgrå
exkrement. Med afseende på sättet för gulsotens
uppkomst har man uppställt tvänne slag af icterus
nämligen hepatogen, som uppstår genom hinder för
gallans exkretion ur lefvern, då gallan, i stället för
att flyta ut genom gallgångarna, pressas in i blodet,
och hematogen, då gallfärgämne bildas i blodet,
sannolikt genom förvandling af de röda blodkulornas
färgämne. Den förra formen är den vanligare och kan
framkallas genom en mängd olika orsaker, som verka en
tilltäppning af finare eller gröfre gallgångar. De
förnämsta af dessa orsaker äro: katarr i gallgångarna,
oftast i sammanhang med katarr i duodenum, då
vanligen den stora hufvudgallgångens mynning vid
tarmen tillstoppas af en slempropp; inkilning af en
främmande kropp i gallgångar, såsom gallsten eller
parasiter; tillslutning af gallgångar genom tryck
utifrån af tumörer inuti lefvern (t. ex. kräfta),
eller utom lefvern, såsom ärrbildningar, svullna
lymfkörtlar, kräftknölar, eller förändringar i
lefverväfnaden, såsom abscess, fettlefver, akut gul
atrofi, och slutligen genom hjertsjukdomar, nevroser
m. m. och minskadt tryck i lefverblodkärlen. Ännu
är man
icke fullt på det klara med den hematogena
icterus, hvilken man antager uppstå i åtskilliga
intoxikationssjukdomar, genom eter, kloroform,
kloral, ormbett, pyemi, puerperalfeber, samt vid
sinnesrörelser, hos späda barn (icterus neonatorum)
och stundom efter inre blödningar. Osäker är man
äfven till hvilken hufvudform man skall hänföra den
gulsot, som ofta uppträder i sammanhang med febrar,
såsom tyfus, febris recurrens, febris intermittens,
ros och lunginflammation. – Utom de redan nämnda
symtomen af gulsot finner man allmän nedstämning,
stundom färgade sekret (svett och mjölk), stundom
inverkan på synen, så att föremålen synas gula
(xantopsi), klåda i huden, blekgula fläckar på
ögonlocken eller andra hudställen (xanthelasma). Då
icterus qvarstår vid döden, äro de flesta inre
organen och vätskorna gulfärgade. Det gifves således
dels lindriga, ofarliga, lätt öfvergående former af
gulsot, såsom den katarrala och icterus neonatorum,
dels svåra former, i allmänhet sammanfattade under
benämningen icterus gravis. Dit höra de, som bero
på tumörer och djupare lefverlidanden, äfvensom de
flesta former af den hematogena icterus och framför
allt de, som framkallas genom gula febern. Gulsotens
behandling är lika mångfaldig som dess orsaker.
F. B.
Gulsparf. Se Emberiza.
Gultrast. Se Gyllingslägtet.
Gulträ. Se Gulholz.
Gulärlan, Motacilla flava, zool., hör till ärlornas
familj inom ordningen tättingar. Hannen har hufvudet
ofvan och halfva halsryggen askblå samt andra
öfre delar olivgröna; öfver ögat går ett hvitt och
framom detsamma ett svart streck; halsen är hvit,
öfriga undre delar deremot klart gula, vingpennorna
mörkbruna, kantade med grått eller gulaktigt och
med två blekgula tvärband; stjerten är svart,
med de trenne yttersta pennparen mer eller mindre
hvita. Baktåns klo är föga böjd och kroppslängden 165
mm., hvaraf stjerten 72 mm. Honan har mattare färger,
ofvan inblandade med grått och brunt. I vårt lands
norra delar varierar denna fogel i fråga om hufvudet,
som ofvan är svart eller svartgrått. – Gulärlan häckar
allmänt öfver hela Sverige. Hon kommer dit i midten
af April och flyttar bort i början af Oktober. Om
våren ser man henne följa plogen åt eller spatsera
på ängarna; derefter träffas hon på fuktiga ängar,
betesmarker m. m., der hon flitigt löper omkring för
att fånga sin af insekter och larver bestående föda.
C. R. S.
1. Gumaelius, Gustaf Vilhelm, prest, skald,
läroboksförfattare och kommunalman, föddes d. 5 Maj
1789 på Taxinge i Lids socken, Södermanlands län, och
tillhörde en gammal småländsk slägt, som tagit namn
efter gården Gummarp i Torskinge socken, Jönköpings
län. G. blef student i Upsala 1808, filos. magister
1815, docent i grekiska 1818, e. o. adjunkt i filosofi
1825 och lektor i samma ämne i Strengnäs 1828. Sedan
han 1832 tagit presterlig ordination, utnämndes han
s. å. till kyrkoherde i Viby och Tångeråsa i Nerike,
blef kontraktsprost i Edsbergs kontrakt 1839, erhöll
1853 transport till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
