Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldsmedskonsten - Guldsteklar - Guldsvafvel - Guldtopp - Guldveg - Guldvigt - Guldåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vikingaskepp, hvilken 1882 förärades konungen och drottningen
såsom silfverbröllopsgåfva, och hvilken är utförd
i Stockholm efter ritning af M. Isseus och med
figurmodeller af J. Börjeson, samt den af samma
personer komponerade borduppsats med figurer,
hvilken 1881 förärades kronprinsen och kronprinsessan
såsom bröllopsgåfva. – Hvad slutligen beträffar
Österlandets guldsmedskonst, har denna, synnerligen
i Persien och i olika delar af Indien, nått en hög
grad af fulländning. Kaschmir är bekant för sina
delvis förgyllda silfverarbeten med sjalmönster
samt sin gulddamascering, s. k. kuftarbeten, Katsj
i provinsen Bombaj för drifna arbeten, Bidar för
damascering i silfver, s. k. bidri-arbete. Madras är
likaledes en hufvudort för det indiska guldsmidet,
som i arbetets finhet, precision och prakt kan anses
oöfverträifligt. Beundransvärda äro de emaljerade
arbetena samt de, i hvilka tvänne olika metaller
samverka till frambringandet af en konstnärlig
effekt. De senare årtiondenas verldsutställningar
och konstindustrimuseernas samlingar hafva haft
eller hafva att uppvisa prof på det österländska
konstsinnets förmåga i detta afseende. Upk.
Guldsteklar, Chrysidae, zool., en grupp bland de
med stickande gadd försedda steklarna (Hymenoptera
aculeata). Båda könen hafva 13-ledade, brutna
antenner, fästa straxt ofvan munnen; bakkroppen
är nästan oskaftad, hos hannen försedd med 4-5,
hos honan med blott 3-4 tydliga segment, enär de
sista äro liksom i en kikare inskjutna i de framför
sittande. Kroppen är medelstor, hård, metallglänsande
och hoprullbar. Deras larver lefva parasitiskt hos
andra steklar, i synnerhet murbin. Slägtet Chrysis
har 21 skandinaviska arter, hvilka utmärka sig
genom kroppsdelarnas metallglans i guldgult, blått,
grönt eller kopparrödt. Ett par arter äro tämligen
allmänna. De uppehålla sig på solbelysta väggar
eller plank, flyga snabbt och kunna häftigt stickas.
O. T. S.
Guldsvafvel, kem., benämning på antimonsvafla. Se
Antimon.
Guldtopp, Nord. mytol., hette Hemdalls häst. Namnet
betyder den gullmanige. Th. W.
Guldveg ("Guldets ström"), Nord. mytol., är en
personifikation af guldet. Myten om henne är i högst
ofullständigt skick bevarad åt efterverlden. Af
framställningen i Valospå tyckes det, att G. stått
i nära förbindelse med åsarna, samt att vanerna
genomborrat henne med spjut och brändt henne i
Valhall. "Tre gånger brände de den tre gånger födda,
ofta och osällan; dock hon än lefver." Gudarna
rådslogo, om de skulle lida skadan eller utkräfva
hämd. Det senare beslutes; Oden slungar sitt spjut,
och den första strid i verlden, kampen mellan åsar
och vaner, eger rum. Dermed tyckes myten framställa
guldets luttring i elden och bearbetning såsom
ett mord samt angifva vanerna såsom upphofsmän
dertill. När guldtörsten kom i verlden, försvann
guldåldern, och sedan dess rasar kriget på jorden.
Th. W.
Guldvigt. De vigter, som förr allmänt användes vid
handel med guld, voro troiskaass. I Sverige begagnades
derjämte 1 lödig mark =
16 lod = 64 dukater (l. qvintin) = 4,637 75/121
ass = 52 ort 41,4 korn (ungefär) = 222,8 g.;
men 1836 stadgades, att "all vägning vid myntet
skulle ske efter skålpund viktualievigt och dess
hundradelar". I k. förordn. om mått och vigt d. 22
Nov. 1878 föreskrifves, att vid handel med guld,
silfver, platina, äkta perlor och ädla stenar
skola precisionsvågar och precisionsvigter
användas, som äro justerade enligt det
vigtsystem, som i nämnda förordning påbjudes.
K. L.
Guldåldern kallas den sköna och lyckliga tid, med
hvilken många folks religionsläror och myter låta
menniskoslägtets historia börja. Indernas Vedas,
persernas Zendavesta, grekernas och romarnas gudasagor
tala om en tid, då menniskorna stodo gudomen närmare,
än de någonsin sedermera gjort, och lefde i fred
sins emellan och med hela naturen. De grekiske
skalderna och efter dem de romerske betecknade denna
menniskoslägtets första, lyckliga period såsom Kronos’
(Saturnus’) tidsålder, under hvilken menniskorna ännu
lefde i oskuld och hemtade sin näring ej af djurens
kött, utan blott af växtrikets alster. Jorden säges
då hafva gifvit dem i öfverflöd och sjelfmant (utan
tungt arbete) hvad de behöfde. Det heter vidare, att
menniskorna aldrig åldrades eller blefvo skröpliga,
att deras död blott var ett stilla inslumrande
utan smärta, och att de efter sin död blefvo
jordens skyddsandar (demoner). Sådana skildringar
af guldåldern gifva Hesiodos, Aratos, Virgilius,
Ovidius m. fl. På guldåldern låta de följa – i gradvis
tilltagande försämring – en silfver-, en koppar-
och en jernålder. Enligt 1 Mosebok satte Gud det
första menniskoparet, Adam och Eva, i en trädgård
och anvisade det trädens frukter till näring, endast
undantagande "kunskapens träd på godt och ondt". I
trädgården lefde detta menniskopar en kort tid i ett
tillstånd af barnslig oskuld och lycklig okunnighet
om det onda, men genom öfverträdelse af det gudomliga
förbudet att äta af "kunskapens träd" kommo Adam och
Eva ur detta sorgfria barndomstillstånd och inträdde
i ett tillstånd af sjelfmedveten verksamhet, men
äfven af synd och lidande. Hebreernas religiösa
verldsåskådning förlade den egentliga "guldåldern"
till framtiden, till den stundande messianska
tidsåldern, i hvilken oskuld, lycksalighet och frid
åter skulle råda, likasom fordom i Edens trädgård, och
"vargen och lammet gå tillsamman". Inom de kristna
hufvudkyrkorna har mensklighetens urtillstånd,
sådant det framställes i den bibliska berättelsen,
uppfattats såsom ett tillstånd af ursprunglig helighet
och rättfärdighet. Dessa voro, enligt den katolska
läran, öfvernaturliga nådegåfvor; enligt den lutherska
en ursprunglig menniskonaturens fullkomlighet,
hvilken genom syndafallet förlorades. Den "Nya kyrkan"
antager – i enlighet med Svedenborgs symboliska
tolkning af den bibliska berättelsen – en verklig,
genom flere slägtled fortgående guldålder i början af
menniskoslägtets utveckling – en "första församling",
hvilkens medlemmar lefde ett himmelskt lif genom att
omedelbart mottaga kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
