Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldbraxnar - Guldbrons - Guldbröllop - Gulden (Gülden, Gylden) - Guldfasanen - Guldfernissa - Guldfisken - Guldfux - Guldfärg - Guldgöken - Guldharald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taggfeniga fiskarna. De hafva hoptryckt, tämligen
hög kroppsform, något påminnande om braxens,
men mera långsträckt. Fjällen äro af medelmåttig
storlek. Framtill finnas 4-6 större tänder
och på sidorna tre eller flere rader knöliga
"kindtänder". Kinderna täckas af fjäll. Ryggfenan,
som har 11-12 taggstrålar, kan nedfällas i en
rännformig fördjupning på ryggen. Några och tjugo
arter af detta slägte äro kända från den tropiska och
den varmare delen af den tempererade zonen. Den mest
bekanta är doraden, C. aurata L., från Medelhafvet,
någon gång äfven funnen vid Englands sydkust. (Genom
förvexling gifves benämningen dorad äfven åt en
annan medelhafsfisk, dolfinen, Coryphaena hippurus,
men detta namn tillkommer egentligen denna art.) De
gamle romarna kallade doraden aurata (den gyllene) och
af grekerna, hos hvilka den var helgad åt Afrodite,
fick den namnet chrysofrys ("guldögonbryn"), med
hänsyftning på den glänsande, guldfärgade fläck,
som finnes mellan ögonen, hvilka derjämte omgifvas
af en guldfärgad ring. Doradens färgteckning är svår
att beskrifva, ty den förändrar sig genast efter
det fisken tagits ur vattnet. Ryggen är gråviolett,
med röd- eller blåaktig glans, sidorna vackert
ljusgula och buken silfverhvit. Doraden blir ganska
stor och skall nå en vigt af 4-6 kg. Den lär trifvas
väl i fiskdammar och var bland de fiskar, som plägade
underhållas i de gamle romarnas beryktade viviaria. En
viss Sergius, som offrat stora summor på uppfödande
af dessa fiskar, skall af stolthet deröfver tagit sig
tillnamnet "Aurata". Doraden håller sig vanligen nära
kusterna samt lefver hufvudsakligen af snäckor och
musslor. Det ljud, som uppkommer, då han söndertuggar
dessa, uppgifves stundom förråda hans närvaro. R. L.
Guldbrons, tekn. 1. Äkta guldbrons (äkta
musselguld, målareguld) beredes af vid
fabrikationen af bladguld erhållet guldaffall,
som i fint fördeladt tillstånd blandas med honing,
ägghvita eller annat lämpligt bindemedel, derefter
utbredes i ett tunnt lager på musselskal, porslin
e. d. och sändes i handeln. Guldbrons nyttjas som
målarefärg. – 2. Oäkta guldbrons. Se Musivguld.
S. J-n.
Guldbröllop, fest till högtidlighållandet af årsdagen
af ett femtioårigt äktenskap.
Gulden (Gülden, Gylden), ett ursprungligen tyskt
från florinen härstammande guldmynt (goldgulden),
sedermera silfvermynt. Goldgulden lära först hafva
slagits af hansestäderna i 11:te årh., derefter
af de rhenske kurfurstarna och sedermera på nästan
alla tyska myntorter. I tyska riksmyntordningen af
1559 bestämdes, att en goldgulden skulle innehålla
18 karat 6 grän fint guld, 3 k. 8 gr. fint silfver
och 1 k. 10 gr. koppar; 72 goldgulden skulle väga 1
köln. mark (ungef. 233,8 gram). Goldgulden präglades
senast i Hannover, af något bättre legering än den
ofvannämnda. Omkr. midten af 17:de årh. började man
prägla silfvergulden, hvilka med många modifikationer
bibehållit sig i Tyskland och flere angränsande land
ända till nuvarande tid. De vigtigaste guldensorter
äro: 1. Konventionsg. (riks- l. kejsareg.),
af hvilka 20 slogos af en
köln. mark fint silfver, voro grunden för den
1748 i Österrike införda och 1753 af Bajern samt
sedermera af de flesta tyska kretsar och städer
antagna konventionsfoten. En konventionsgulden
motsvarade 1,87 kr. 2. Rhenska g. (1,56 kr.; 24 af
en köln. mark fint silfver) antogos 1754 af Bajern
och sedermera af hela Syd-Tyskland med undantag
af Österrike. 3. Äldre sydtyska g. (1,52 kr.;
24i 1/2 af en köln. mark silfver) antogos af sydtyska
staterna 1837. 4. Nya sydtyska g. (1,52 kr.; 52 1/2 af
ett tyskt myntpund l. 500 gr. fint silfver) antogos
af de sydtyska staterna på myntkonventionen i Wien
1857. De voro något sämre (nära 2,5 pro mille)
än de näst föregående, men hade lagenligt samma
gällande värde; 1 g. var delad i 60 kreuzer à 4
pfennige. 5. Nya österrikiska g. (45 af 500 gr. fint
silfver) antogos af Österrike 1857 och äro sedan d. 1
Nov. 1858 dess ännu gällande mynt. En gulden indelas
i 100 neukreuzer och motsvarar 2 tyska mark l. 1,78
kr. Guldmynt à 8 och 4 floriner (gulden) motsvara
20 och 10 francs. 6. Den nederländska g., indelad i
100 cents, före 1816 i 20 stuivers à 16 penningen,
väger 10 gram, innehåller 9 9/20 gr. fint silfver och
motsvarar ungef. 1,50 kr.
Guldfasanen. Se Fasanslägtet.
Guldfernissa, tekn., en med något gult eller rödt
färgämne (t. ex. pikrinsyra, gummigutta, drakblod,
anilinfärger m. m.) försatt spritfernissa, hvarmed
finare föremål af mässing (t. ex. fysiska apparater
och instrument) pläga bestrykas. Jfr Fernissa.
S. J-n.
Guldfisken. Se Rudslägtet.
Guldfux. Se Fux.
Guldfärg, tekn. 1. Se Guldbrons – 2. Den koncentrerade
lösning af salpeter, koksalt och alun eller
saltsyra, i hvilken föremål af arbetsguld kokas
för att "färgas", d. v. s. på ytan förses med ett
tunt lager af renare guld. Ur guldfärgen utvecklas
nämligen fri klor, hvilken upplöser en ringa mängd
af guldet, som sedermera till största delen åter
utfälles på föremålets yta i form af en tunn hinna.
S. J-n.
Guldgöken, Chrysococcyx auratus, zool., tillhör
ett slägte inom gökfamiljen, hvilket förnämligast
igenkännes på sina utomordentligt praktfulla färger;
kroppen är långsträckt och liten, vingar och stjert
långa, tarsen kort och tårna långa. Guldgöken är
ofvan glänsande metallgrön med kopparglans; undre
kroppsdelarna äro ljusbrunaktiga eller gulaktigt
hvita. Sidorna, stjertpennorna och undre täckfjädrarna
äro grönaktiga, de första handpennorna, armpennorna
och de yttersta stjertpennorna mörkgröna med hvita
band. Längden utgör 19,5 cm. Honan är något mindre
och ej så vacker till färgen samt särskiljes lätt
på sin fläckiga undre sida. Huruvida denna gökart
sjelf utkläcker sina ägg eller lemnar besväret dermed
åt andra foglar är ännu icke tillräckligt utredt;
det förra förhållandet synes dock vara sannolikare,
C. R. S.
Guldharald, dansk prins, Knut Danaasts son och konung
Harald Blåtands brorson, kom hem från viking, medan
Håkon jarl vistades hos Harald Blåtand, och fordrade
för sin räkning en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
