Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Guizot, François Pierre Guillaume - 2. Guizot, Elisabeth Charlotte Pauline, född de Meulan - Gujar - Gula l. Gulelfven - Gula boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talarna. Efter konseljpresidenten Casimir Périers
död (1832) blef G. åter undervisningsminister,
hvilken post han bibehöll (med undantag af tiden
Febr.-Okt. 1836) till 1837. I början stående på
spänd fot med konungen, hvilken stötte sig på
hans högdragna sätt och puritanska karakter, vann
han efter hand dennes fulla förtroende, men måste
likväl träda tillbaka 1837, sedan han misslyckats
i sitt försök att bilda en ministèr. G. kastade
sig nu i oppositionens armar och slöt med Thiers
och Odilon Barrot den bekanta koalition, hvars
uppgift var ministèrens störtande. Koalitionen
nådde sitt mål (Jan. 1839). G. lyckades dock
icke sjelf komma in i kabinettet, utan måste
nöja sig med ambassadörsplatsen i London
(Febr. 1840). När emellertid Thiers’ minister
till följd af sin äfventyrliga utrikespolitik
redan i Okt. s. å. nödgades afgå, öfvertog
G. utrikesportföljeri i det nya kabinettet, hvars
verklige ledare han redan från början var, ehuru han
först 1847 blef dess officielle chef. G:s styrelse
blef Juli-monarkien till olycka och föranledde
dennas fall. Utan att taga den ringaste hänsyn till
den offentliga meningen stödde han sig endast
på den de förmögnare klasserna representerande
deputeradekammarens majoritet, en majoritet, som
till stor del åstadkommits på korruptionens väg. –
Han var en afgjord motståndare till alla reformer,
framförallt till en reform af vallagen, hvilken
oppositionen deremot önskade ändrad, och genom
sitt motstånd mot denna reform framkallade han
Februarirevolutionen 1848. Då regeringen förbjöd
en af oppositionen till d. 22 Febr. 1848 utlyst
reformbankett, utbröt i Paris en stark folkrörelse,
hvilken nödgade konungen att entlediga G. (d. 23
Febr.). Denne flydde till England, men återvände
i början af 1849 till sitt fädernesland, der han
förgäfves uppträdde såsom kandidat till lagstiftande
församlingen. Under den följande tiden arbetade han
för orleanisternas och legitimisternas "fusion",
tills statskuppen d. 2 Dec. 1851 förmådde honom att
för andra gången begifva sig till England, hvarifrån
han emellertid snart återvände. – Ständigt upptagen
af politiska värf, hade G. under ett par decennier
nödgats inskränka sin literära verksamhet till en
teckning af Washingtons lif i det stora arbetet Vie,
correspondence et écrits de Washington (1839-40)
samt till några broschyrer, bl. a. De la dèmocratie
en France (1849; "Om demokratien i Frankrike", 1849)
och Pourquoi la révolution d’Angleterre a-t-elle
réussi? (1850). Under de återstående åren af sitt lif
sysselsatte han sig deremot nästan uteslutande med
literära arbeten och utgaf ett stort antal skrifter,
bland hvilka märkas: Monk, chute de la république et
rétablissement de la monarchie en 1660 (1851; 6:te
uppl. 1862), Études biographiques sur la révolution
d’Angleterre (1851), Histoire de la république
d’Angleterre et d’Oliver Cromwell, 1649-58 (1854;
6:te uppl. 1871), Histoire du protectorat de Richard
Cromwell (1856; 5:te uppl. 1869), Mémoires pour
servir à l’histoire de mon temps depuis 1814 jusqu’a
22 février 1848 (1858-67), Histoire de France racontée
à mes petits-enfants (1870-75), Mèditations et
études morales sur la religion, la philosophie
etc. (1852; 2:dra uppl. 1858), Corneille et son temps
(1852; 5:te uppl. 1866), L’amour dans le mariage
(1855; 11:te uppl. 1879), Mélanges biographiques
et littéraires (1868) och Mélanges politiques et
historiques (1869). – G. blef 1836 medlem af
Franska akademien. Död d. 12 Sept. 1874. – G:s
statsmannaverksamhet har blifvit skarpt klandrad,
och det torde icke kunna förnekas, att han genom
sin utpräglade doktrinarism, sin hersklystnad,
sitt egensinne och sitt förakt för den allmänna
meningen gifvit rättmätiga anledningar till
tadel. Hans omutliga redbarhet har deremot aldrig
varit betviflad. Som politisk och katedertalare
utmärkte han sig genom ett enkelt och lidelsefritt
språk. Sin största betydelse eger G. såsom historisk
författare, och både genom kompositionens och språkets
fulländning intager han ett af de främsta rummen bland
Frankrikes skriftställare i denna gren. Han betraktas
ock af sina landsmän såsom mönstret för en historisk
skriftställare, ehuru han genom sin förkärlek för
systematisering leddes till ett underskattande
af det personligas betydelse i historien.
V. K-r.
2. Guizot [giså], Elisabeth Charlotte Pauline, född de
Meulan, fransk författarinna, den föregåendes hustru
i första giftet, född i Paris 1773, såg sig efter
sin faders död (1790) och familjens derpå inträffade
obestånd tvungen att söka sin utkomst med pennan
och debuterade såsom författarinna med romanen Les
contradictions (1799), hvarefter följde den i engelskt
manér skrifna La chapelle d’Ayton (1800). När
Suard (1801) uppsatte tidningen "Le publiciste",
ingick hon såsom medarbetare i densamma och skref
der under loppet af flere år artiklar öfver de mest
olika ämnen. 1812 trädde hon i äktenskap med Guizot
och författade sedermera flere mycket lästa ungdoms-
och uppfostringsskrifter, såsom Les enfants (1812),
L’écolier (1821), Nouveaux contes (1823) och Lettres
de famille sur l’éducation doméstique (1826), samt
biträdde äfven sin man vid hans literära arbeten. Död
1827. Efter hennes död utgåfvos Une famille (1828)
och Conseils de morale (s. å.).
Gujar (korrumperadt af Fr. goujat, handtlangare),
kallas vid vallonsmidet den pojke, som drager in
kolen i smedjan och för öfrigt är behjelplig med
hvarjehanda handräckning, C. A. D.
Gula l. Gulelfven, norskt vattendrag,
som rinner upp i närheten af Aursuen-sjön, på
Storskarvens norra sluttning, flyter i vestlig och
nordlig riktning genom Guldalen samt faller ut i
Gulosen, omkr. 20 km. s. om Trondhjem. Längd 125
km. Dess vigtigaste tillflöden äro Budalselfven,
som kommer från Forelhogna, och Sokna. I sitt
öfre lopp har G. samma natur som dess vilda och
sönderslitna omgifningar samt består af en nästan
sammanhängande rad af forsar. Vid Dragås hytta i
Holtålens socken bildar den ett större vattenfall,
men antager, sedan den kommit in i Singsås socken,
en lugnare karakter. G. var redan i forntiden bekant
för sina utskärningar och öfversvämningar, hvilka
hafva förorsakat stora ödeläggelser. O. A. Ö.
Gula boken. Se Blå böcker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
