Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guichen, Luc Urbain de Bouexic - Guicholas - Guide - Guidi, Alessandro - Guidi, 1. Tommaso - Guidi, 2. Domenico - Guido l. Gui af Lusignan - Guido III (romersk kejsare) - Guido Aretino (från Arezzo) - Guido Reni - Guienne l. Guyenne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Guichen [gisjäng], Luc Urbain de Bouexic,
grefve de G., fransk sjömilitär, f. 1712, d. 1790,
vann 1756 såsom skeppskapten ryktbarhet genom en
lysande träffning med 4 korsarer, deltog 1778
såsom eskaderchef i bataljen vid Ouessant,
innehade 1779 högsta befälet vid Brest och kämpade
1780 med framgång mot engelske amiralen Rodney vid
Domingo. 1781 misslyckades hans försök att med en stor
transportflotta, konvojerad af 19 linieskepp, undsätta
franska flottan i Vestindiska farvattnen. Derefter
öfvertog han befälet i Brest.
Guicholas [-tjo-], en mejikansk urstam af
chichimekfolket (jfr Guachichiles).
Guide [gidd], Fr., vägvisare, förare; resehandbok. –
Krigsv., under 1700-talet benämning på unga
officerare eller fältjägare, som tilldelades
staberna för att tjena som vägvisare. 1799
uppsattes i Frankrike ett antal guidekompanier,
hvilka skulle göra ordonnanstjenst vid staberna,
men de upplöstes redan det följande året. För
samma ändamål finnas i schweiziska armén 12 små
guidekompanier till häst. Namnet guide bars af ett
lätt kavalleriregemente vid Napoleon III:s garde
och finnes ännu i belgiska armén såsom benämning på
ett dylikt. C. O. N.
Guidi, Alessandro, italiensk skald, f. 1650, d. 1712,
tillbragte flere år vid hofvet i Parma hos hertig
Ranuccio II, vann sedermera drottning Kristinas ynnest
och kom till Rom 1685 i hennes svit. Han författade
bl. a. en samling lyriska skaldestycken (1671),
tragedien Amalazoenta samt herdedikterna Endimione
och Dafne. Hans samlade arbeten utgåfvos 1704.
Guidi. 1. Tommaso G. Se Masaccio. – 2. Domenico
G. Se Algardi.
Guido l. Gui af Lusignan, konung af Jerusalem
och af Cypern, tillhörde en gammal förnäm familj
i Poitou (se Lusignan) och var son till Hugo VIII
af Lusignan. Äfventyrsanda och krigslust drefvo
honom till Heliga landet, der han vann rykte för
tapperhet och svingade sig upp till grefve af Jaffa
och Ascalon. Genom gifte med den spetälske konung
Balduin IV:s af Jerusalem syster, enkemarkgrefvinnan
Sibylla af Montferrat, lyckades han 1186 blifva
konung af Jerusalem. Hans tronbestigning väckte
missnöje hos många, och ett starkt parti inom riket
Jerusalem vände sig till egyptiske sultanen Saladin
med begäran om hjelp. I spetsen för en stor här slog
och tillfångatog Saladin G. vid Tiberias (Juli 1187)
samt intog Jerusalem och de flesta fasta platser, som
de kristne då innehade. G. fick väl inom kort lösköpa
sig ur fångenskapen, men då hans gemål 1189 afled,
förklarade markgrefve Konrad af Montferrat honom
hafva förlorat rätten till kronan och tog densamma i
besittning för egen räkning. På en af konung Richard
Lejonhjerta af England utlyst sammankomst blef
Konrad 1192 formligen vald till konung, hvaremot
G. till ersättning af Richard erhöll Cypern till
konungadöme. Död 1194.
Guido, namn på flere karolingiska hertigar af
Spoleto. – G. III, romersk kejsare, son af Guido II
och Adelaid, Karl den stores sondotter, kom 880 i
besittning af hertigdömet
Spoleto, besegrade 885 i förening med påfven Stefan VI
sarasenerna vid Garigliano samt bemäktigade sig Capua
och Benevento. Efter Karl den tjockes afsättning
(887) gjorde han ett misslyckadt försök att blifva
konung i Frankrike, men lyckades 889 slå Berengar af
Friaul och blifva krönt till konung af Italien. 891
förlänade honom påfven kejsarekronan. G. anfölls sedan
af Berengar samt tyske konungen Arnulf och dog 894.
Guido Aretino (G. från Arezzo), italiensk
musikteoretiker, f. omkr. 990 i Arezzo i Toscana,
ingick i ett benediktinkloster, hvarifrån han dock
fördrefs af de öfrige munkarna, som afundades hans
öfverlägsna lärdom. Han fick emellertid upprättelse
af påfven Johan XIX, som kallade honom till Rom
för att låta honom redogöra för sin beryktade
sångundervisningsmetod samt 1029 gjorde honom till
prior i klostret Avellano. Död 1037. – Man har
länge tillskrifvit G. en mängd uppfinningar inom
musiken, hvilka en senare tid lika ifrigt sökt
frånkänna honom. Säkert är att, om han än icke
helt och hållet ersatte tonernas bokstafsnamn med
stafvelserna ut, re mi etc. (jfr Solmisation),
så betjenade han sig dock redan af de senare för
att tydliggöra intervallförhållandena. Med någon
sannolikhet tillskrifvas honom äfven uppfinningen
af mutationen (se d. o.) samt af den guidoniska
handen, eller sättet att fästa tonernas namn vid
fingerlederna af en vensterhand, för att lättare
inprägla skalan. Bland de reformer, som bevisligen
härröra från G., är den vigtigaste utvidgandet af
de förut befintliga tvänne notlinierna till fyra,
i det han dels emellan, dels öfver eller under den
röda f-linien och den gula c-linien tillsatta svarta
linier (för a, d o. s. v.); på och mellan linierna
skref han sedan tonerna antingen medelst bokstäfver
eller neumer (se d. o.), hvilka sätt emellertid förut
voro bekanta. Alla andra G. tillerkända nyheter äro
oäkta. Hans traktater utgåfvos först 1784 genom
Gerbert. A. L.
Guido Reni. Se Ren i.
Guienne l. Guyenne [gienn], fordom provins i sydvestra
Frankrike, omgifven af Languedoc, Gascogne, Atlantiska
hafvet, Saintonge, Aunis, Angoumois, Limousin och
Auvergne, motsvaras nu af depart. Gironde, Lot,
Lot-et-Garonne, Dordogne och Aveyron samt delar af
Landes och Tarn-et-Garonne. Rörande landets tidigare
historia hänvisa vi till Aquitanien, hvars hertigar
sedan 10:de årh. kallade sig hertigar af G. Genom
giftermål mellan Eleonora, arftagerska af G.,
och Henrik af Plantagenet kommo, när denne 1154
blef Englands konung, G.. Poitou och Gascogne till
England. Landets stormän uppreste sig väl mot denna
förening, men Henrik undertryckte tvänne uppror
och öfverlemnade landet 1169 till sin son Richard
Lejonhjerta, som, sedan han kufvat ytterligare
ett uppror, äfven eröfrade Toulouse och Rochelle
(1186-88). 1196 afträdde Richard G. till sin systerson
Otto af Braunschweig, men återtog det, när denne 1198
blifvit vald till tysk konung. Efter Richards död
(1199) tog hans moder, Eleonora, landet i besittning
och innehade det till sin död (1204). I Filip IV:s
krig mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
