Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gudröd är ett i norröna skrifter flerstädes förekommande mansnamn - Gudröd, son till Erik Blodyx och Gunhild - Gudröd hette två af Harald Hårfagers söner - Gudröd, Björn Farmands son - Gudröd Veidekonge ("Jagtkonung"), son af Halfdan milde och fader till Halfdan svarte - Gudsberga l. Husby, fordom kloster för munkar af cisterciensorden i Husby socken - Gudsdom. Se Ordalier - Gudsfrid, en af romersk-katolska kyrkan påbjuden inskränkning i den engelska fejdrätten - Gudsfruktan, eg. fruktan för Gud, den känsla af helig försynthet, vördnad och lydaktighet, som en menniska bör hafva gent emot honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon vållade både sin broders och sin makes bane. – I
samma saga förekommer en annan Gudröd, med tillnamnet
Vedekonung (jagtkonung). Se Gudröd Veidekonge. Th. W.
Gudröd, son till Erik Blodyx och Gunhild, blef, efter
Håkan den godes fall, jämte Harald Gråfäll och sina
öfriga bröder konung i Norge och utmärkte sig till
och med bland dem för list och grymhet. Med svek rödde
han lydkonungen Tryggve ur vägen. Af Håkan jarl blef
han fördrifven samt måste lemna landet med sin broder
Ragnfred och Gunhild konungamoder, hvarefter han lefde
som viking. Under Olof Tryggvessons regering sökte
G. att vinna fast fot i Viken, men öfvermannades
och dödades af Olofs svågrar Thorgeir och Hyrning,
O. A. Ö.
Gudröd hette två af Harald Hårfagers söner. Den ene,
hvilkens moder var drottning Gyda, stannade hemma i
faderns hird, men fick stora förläningar i Sogn. Den
andre, som var son till finnqvinnan Snefrid, hade
tillnamnet Ljome och uppfostrades hos skalden
Thjodolf från Hvin. Under en svår storm drunknade
han utanför Jäderen, då han en gång återvände från
ett besök hos sin fosterfader. O. A. Ö.
Gudröd, Björn Farmands son, uppfostrades, sedan hans
fader blifvit dödad af Erik Blodyx, hos sin farbroder
Olof Haraldsson. Denne gjorde uppror mot konung
Erik, men föll i striden, och G. blef tvungen att
fly till Oplandene. Då Håkan Adalstensfostre kom till
regeringen, gaf han G. konunganamn och den förläning i
Viken, som hans fader förr innehaft. G. blef dräpt, i
närheten af Tönsberg, af Harald Gråfäll, som fruktade
för uppror af sina lydkonungar. O. A. Ö.
Gudröd Veidekonge ("Jagtkonung"), son af Halfdan
milde och fader till Halfdan svarte, var konung öfver
Vestfold, Hedemarken, Thoten, Hadeland, Värmland och
Danmark samt lefde i slutet af 8:de och början af 9:de
årh. Då han tog de upproriske sachsarna i försvar
mot Karl den store, kom han i krig med denne och
härjade upprepade gånger hans land. För att försvara
sitt lands sydgräns uppförde G. en stor vall, som
kallades "Kurvirke" och var första början till det
sedermera så berömda Dannevirke. Under ett infall
i Tyskland, då han belägrade kejsaren i Aachen, blef
han lönmördad af en bland sina egna hirdmän. O. A. Ö.
Gudsberga l. Husby, fordom kloster för munkar af
cisterciensorden i Husby socken, Kopparbergs län,
der nu Klosters Jernbruk ligger. Det stiftades
1486 af riddaren Ingel Jönsson (af Puke-slägten),
upphäfdes på 1530-talet, och dess egendom indrogs
till kronan. Rhyzelius omtalar (i "Monasteriologia
sviogothica", 1740), att lemningar af tjocka murar
funnos på en höjd 11 km. ö. om Husby kyrka, hvilka
visade, att byggnaden haft åtminstone 43 m. i längd
och 19 m. i bredd, utom ett förhus.
Gudsdom. Se Ordalier.
Gudsfrid (Lat. Pax l. Treuga Dei), en af
romersk-katolska kyrkan påbjuden inskränkning i den
enskilda fejdrätten. Under förevändning att de dagar
i veckan, då Kristus dött, legat i grafven och åter
uppstått, ej finge ohelgas genom
utgjutandet af kristet blod, förbjödo de sydfranske
biskoparna omkr. 1033 vid bannlysning en hvar att
fejda från torsdags afton till måndags afton. Detta
beslut bekräftades på flere kyrkomöten, hvarjämte
tiden för gudsfriden utsträcktes förnyade gånger,
så att äfven torsdagarna och tiden från onsdagen före
påsk till måndagen efter trefaldighetssöndagen blefvo
fridlysta. Gudsfriden gällde ej blott vissa tider,
utan äfven vissa platser, såsom kyrkor, kyrkogårdar
och kloster, samt vissa personer, såsom prestor, dem
som arbeta på åkern, alla värnlöse och slutligen alla
korsfarare. Påbuden om gudsfrid upptogos slutligen i
den kanoniska rätten, och på det tredje lateranska
kyrkomötet (1179) erhöllo de af Alexander III
stadfästelse såsom allmänna kyrkostadgar. Dessa
stadgar kränktes väl ofta, men torde dock hafva
uträttat mycket till sedernas förmildrande. – I de
svenska landskapslagarna omtalas gudsfriden under
namnen "Guþs friþer ok þe hælghu kirkiu" och "Friþer
mæþ guþslikama".
Gudsfruktan, eg. fruktan för Gud, den känsla af
helig försynthet, vördnad och lydaktighet som en
menniska bör hafva gent emot honom; vanligen ett allt
omfattande uttryck för den frommes sinnelag. – Gud
är kärleken, och en andlig varelses förhållande till
honom bör framför allt vara bestämdt af kärlek; lagens
första, alla andra innefattande bud är: "du skall
älska Gud öfver allting". Men redan hos en syndfri
skapad varelse måste denna kärlek i sig innebära en på
medvetandet af egen vanmakt gent emot Guds oändliga
makt grundad känsla af försynthet och vördnad, af
oinskränkt undergifvenhet, hvartill, på grund af
den menskliga friheten, sluter sig fruktan för att
genom olydnad bryta mot Gud. Detta är emellertid icke
fruktan i detta ords vanliga bemärkelse; en sådan
inträder först i och med synden, är väsentligen en
bäfvan för straff och har med sig ovilja och hat till
det fruktade föremålet. Hos en ohelig varelse, som
genom synden trädt i motsatsförhållande till Gud och
saknar kärlek till honom, är en sådan fruktan en helt
naturlig och, på hans ståndpunkt, riktig känsla. Hon
har sitt värde genom att hejda syndautbrotten och
bringa menniskan till besinning af hennes olycksaliga
tillstånd, och mer eller mindre måste en sådan fruktan
alltid bilda utgångspunkten för en sann omvändelse
("Herrens fruktan är vishetens begynnelse", Ordspr. 9:
10); men hon kan icke direkt verka något godt. Hos
den troende utbytes denna trälaktiga fruktan
mot en barnslig, hvilken just är den förut nämnda
känslan af vördnad, undergifvenhet och fruktan för att
göra Gud emot. Denna känsla står väl tillsammans med
kärleken. Men i samma mån som tros- och kärlekslifvet
tillväxer och stärkes, förlorar hon sin karakter af
fruktan i detta ords vanliga mening; ty "räddhåga är
icke i kärleken, utan fullkomlig kärlek utdrifver
räddhågan" (1 Joh. 4: 18). I det vanliga bruket
af ordet gudsfruktan är icke häller bemärkelsen af
fruktan det öfvervägande, utan detta ord betecknar
det åt Gud hängifna och kärleksfulla, lydaktiga,
från synden bortvända och på Guds vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
