Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönfinkslägtet - Gröngölingen - Grönhämplingen - Gröning - Gröningen - Grönjord - Grönkalksten - Grönkrita - Grönkål - Grönland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänt i skogstrakter i södra och mellersta
Sverige. Han flyttar icke bort, utan stryker omkring
under hösten och vintern. Sången är tämligen
god, och fogeln blir i fångenskap mycket tam.
C. R. S.
Gröngölingen, Picus viridis, zool., hör till
hackspettarnas familj inom de partåiga foglarnas
ordning. Han har fyra tår, yttre framtån längre än
yttre baktån och näbbryggen något bågböjd. Hannen är
ofvan grön, med röd hufva och gröngul öfvergump;
från munviken sträcker sig bakåt ett svart,
i midten rödt streck; undre kroppsdelarna äro
askgrå, med gulaktig anstrykning på bröstet och
magen; vingarna äro svartaktiga, med hvita fläckar;
stjertens pennor svartaktiga, alla med grönaktiga
tvärband. Längden är 34 cm. Honan saknar det röda
strecket bakom munviken. – Gröngölingen häckar
allmänt i södra och mellersta Sveriges löfskogar, är
tämligen försigtig, flyger snabbt och i bågar samt
rör sig hoppande på marken, der man ofta ser honom
vid myrstackar, ur hvilka han framletar larver. Hans
skrik är gällt samt höres förnämligast mot regn
och oväder; också har han till följd deraf blifvit
betraktad som väderspåman. Med sin ovanligt långa
tunga spetsar och framdrager gröngölingen ur hål,
som han sjelf gör i murkna träd o. s. v., eller ur
springor m. m. sin föda, som utgöres af insekter,
larver och puppor. Till följd deraf är han en nyttig
fogel och bör liksom de andra arterna af samma slägte
omsorgsfullt skonas. C. R. S.
Grönhämplingen. Se Grönfinkslägtet.
Gröning, ett flerstädes i Sverige brukligt namn på
vanliga gulsparfven. Jfr Grönfinkslägtet.
Gröningen. Se Groningen.
Grönjord, miner., ett med klorit beslägtadt,
grönt mineral, som antagligen uppstått vid
förvittring af augit, och hvilket förekommer såsom
öfverdrag eller fyllnad i håligheter i mandelsten,
P. T. C.
Grönkalksten, petrogr., en merendels lerhaltig
kalksten, i viss mån grönfärgad genom en mängd
inneliggande små korn af glaukonit. Den kallas
derför också glaukonitkalk. Sådan finnes i nästan
alla sedimentära formationer. Bland Sveriges
siluriska kalkstenar är den ingen sällsynthet;
ortocerkalkens nedre, på alunskiffern liggande
del är ofta utbildad som glaukonitkalk.
E. E.
Grönkrita, petrogr., sällan använd benämning på en
med små gröna glaukonitkorn blandad, vanligen tillika
något lerhaltig krita. E. E.
Grönkål. Se Brassica.
Grönland, danskt polarland n. ö. om amerikanska
kontinenten, mellan 59° 54’ och omkr. 82 1/2°
n. br. samt 20° och 74° v. lgd fr. Greenw., omgifvet
i ö. af Atlantiska hafvet (Grönlands haf och Danmarks
sund) samt i v. af Baffins sund och Baffins vik,
med dess fortsättningar Smiths sund, Kanes bassäng,
Kennedy-kanalen och Robesons kanal. I n. förlorar det
sig i polar-isen; vestra kusten är känd till 82° 30’,
men på den östra sidan har man ej kommit nordligare
än till Kap Bismarck (76° 47’ n. br.). Från 78°-70°
har landet en bredd af omkr. 900
km., afsmalnar sedan mot s. och slutar i en spets, Kap
Farewell (Farvel). Med förläggande af nordgränsen till
82 1/2° n. br. har man beräknat G:s areal till 2,169,750
qvkm., hvaraf endast 88,100 qvkm. äro glacierfritt
land. Östra kusten är föga bekant, enär den merendels
är tätt omsluten af is (den s. k. storisen), hvilken
från nordligaste delen af hafvet följer denna kust,
går omkring sydspetsen och af strömmen föres mot
n. längs vestkusten till 64° n. br., der den förenar
sig med den norr ifrån kommande vestisen och går mot
s. v. öfver till Labradors kust. Vestkusten är den
enda del af landet, som är bebodd, och som man känner
något närmare. Endast utmed hafvet, som genom vikar
och fjordar gör djupa inskärningar, är landet isfritt
(det s. k. ytterlandet). Det är nästan öfverallt
bergigt med branta stränder. På många ställen finnas
ända invid stranden toppar af 800-1,400 m. höjd (vid
Umanakfjorden nå de en höjd af 1,500-1,800 m.), och
högslätter af 600-900 m. höjd med brant stupning mot
hafvet förekomma flerstädes. Snögränsen är öfverallt
på G. på ungefär samma höjd, 600 m. (vid Umanak,
70 1/2° n. br., är den dock 1,400 m.). Snömassorna
ofvan denna höjd visa på det hela samma fenomen som
de på Alperna. Äfven från dem sträcka sig glacierer
ned i dalarna och gifva näring åt små floder samt
skjuta här och der ända ned till hafvet. Andra floder
uppstå ur källor och små insjöar, af hvilka det gifves
många. De vanligaste bergarterna äro sandsten, granit,
gneis (i hvilken den hittills endast på G. funna
kryoliten förekommer, vid Iviktout i Arsutfjorden) samt
syenit och s. k. grönsten, i hvilka äro inblandade
flere vackra mineral (zirkon, sodalit m. fl.). I
norra G. förekommer brunkol, stundom i rätt betydande
och lätt tillgängliga lager. På Disko-ön hittade man
1870 ofantliga jernblock af meteorlikt utseende, om
hvilka man ännu ej är på det klara med huruvida de
äro af kosmiskt eller telluriskt ursprung. (Ett af
dessa block förvaras nu i naturhistoriska riksmuseum
i Stockholm.) – Hela det inre G. är doldt af ett
istäcke af måhända ända till 600 m. tjocklek eller
deröfver. Denna s. k. inlandsis bildar en ofantlig
öcken, der en dödens stillhet råder och snart sagdt
allt lif är bannlyst. Dess rand omgifver i en buktig
linie ytterlandet, i det den än går ända ned till
hafvet, än drager sig tillbaka till fjordarnas inre,
stundom t. o. m. ännu längre. Djupt in i denna
isöcken har man ännu ej lyckats framtränga, endast
några tiotal km., t. ex. den bekante bergklättraren
E. Whymper (1867), A. E. Nordenskiöld och S. Berggren
(1870) samt löjtnant Jensen (1878). – G:s klimat
är ostadigt och på grund af de oerhörda ismassorna
strängare än i östra halfklotets land under
samma breddgrad. H. Rink ("Grönland geographisk
og statistisk beskrefvet", 1857) lemnar derom
följande uppgifter. I nordligaste danska kolonien,
Upernivik (72° 48’), har det lägsta observerade
termometerståndet varit - 32,2° C., det högsta + 15°
och medeltemperaturen under de tre sommarmånaderna
+ 3,3°, under det att i Godthåb (64° 8’) lägsta talet
befunnits vara –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
