Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grävius, Johann Georg (Gräve, Greffe) - Grödinge - Gröe - Grögård, Hans Jakob - Gröna boken - Gröna brigaden l. skotska brigaden - Gröna dragoner - Gröna draken - Gröna färger - Grönahög - Gröna lund - Gröna rutan - Gröna snön - Gröna stugan - Gröna sångaren l. skogssångaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rektor vid Athenaeum i Deventer och 1662 professor
i vältalighet i Utrecht, der han dog 1703. Utom
hans upplagor af flere, särdeles romerska, auktorer
(Suetonius, Cicero, Tibullus, Caesar m. fl.) äro hans
förnämsta arbeten: Thesaurus antiquitatum romanarum
(1694-99) och Thesaurus antiquitatum et historiarum
Italiae etc. (1704-25; fortsatt af Burmann).
Grödinge, socken i Södermanland, Stockholms
län, Svartlösa härad. Arealen 11,588 har. 1,953
innev. (1880). Konsistorielt pastorat af 2:dra kl.,
Strengnäs stift, Södertörns kontrakt.
Gröe, bot Se Poa.
Grögård, Hans Jakob, norsk prest och politiker,
f. 1764. blef student 1781, aflade teologisk examen
1784 och var derefter enskild lärare i flere familjer,
innan han slutligen vann presterlig befordran. 1797
blef han residerende kapellan (komminister) i Öjestad
och 1811 kyrkoherde i Vestre Moland. 1814 var han,
som förste representant för Nedenäs amt, medlem af
riksförsamlingen på Eidsvold, hvarest han visade sig
som "den varmhjertade, upplyste fosterlandsvännen,
af grefve Wedels tänkesätt", men derjämte gjorde
sig fruktad genom sin polemiska öfverlägsenhet,
sitt lekande skämt och sina bitande sarkasmer. 1822
blef han kyrkoherde i Bergen, hvarest han dog d. 22
Mars 1836, allmänt aktad och afhållen. G. var af sin
samtid mycket ansedd som predikant, och flere af hans
predikningar hafva utgifvits af trycket; men mest
förtjent af hågkomst har han dock gjort sig genom
den ifver, hvarmed han arbetade på allmogens sunda
upplysning och sökte bekämpa dess vidskepelse. Hans
ABC (1815) och Läsebog for börn (1816) vunno
stor spridning och upplefde många upplagor.
O. A. Ö.
Gröna boken. Se Blå böcker.
Gröna brigaden l. skotska brigaden, en af Gustaf II
Adolfs infanteribrigader, bestod af skotska värfvade
regementen, som, under befäl af Hepburn och efter
honom af Wildenstein, deltogo i polska kriget och
sedan följde Gustaf II Adolf till Tyskland. Efter
slaget vid Lützen (1632), der brigaden lär hafva
bestått af tyskar, förlorar man alla spår af
densamma. C. O. N.
Gröna dragoner. Se Bohusläns regemente.
Gröna draken. Se Draco, zool.
Gröna färger. De ämnen, som företrädesvis användas
till gröna målarefärger liksom äfven till grön färg på
glas och porslin, äro koppar- och kromföreningar. Bland
de förra äro schweinfurt-grönt och Scheeles grönt
(båda starkt arsenikhaltiga), braunschweig-grönt,
bremen-grönt, Casselmans och Genteles grönt
samt spanskgröna de förnämsta, bland de senare
kromgrönt. Äfven Rinmans grönt, som består af
zinkoxid och koboltoxidul, är en vacker och
användbar färg. Alla dessa färger, liksom äfven de
gröna anilinfärgerna, för så vidt dessa innehålla
arsenik eller andra giftiga inblandningar, äro i
Sundhetskollegiets kungörelse af d. 28 Febr. 1876
upptagna såsom giftiga. Oskadlig är deremot den
gröna ultramarinen, som dock ej i skönhet kan täfla
med kopparfärgerna, liksom äfven grönjord eller
verona-grönt, som hufvudsakligen
består af jernsilikat och nyttjas som
anstrykningsfärg. Vid färgning och tryckning af tyg
åstadkommas gröna färger ofta genom kombination
af blått och gult. Sjelfständiga äro dock de
praktfulla gröna anilinfärgerna (aldehydgrönt,
jodgrönt, metylenanilin-grönt m. fl.); äfven ur
vissa Rhamnus-arter erhållas användbara gröna färger
(saftgrönt, kinesiskt grönt). Deremot är det mest
spridda af alla de naturliga färgämnena, klorofyllen,
växternas gröna färg, till följd af sin obeständighet
nästan oanvändbart till målning och färgning. Till
grönfärgning af sådana varor, som äro afsedda att
förtäras, få enligt Sundhetskollegiets ofvannämnda
kuntgörelse endast begagnas spenat och pistacier
samt för öfrigt blandningar af sådana blå och gula
färgämnen, som äro tillåtna att användas till färgning
af dylika varor. Jfr Blåa färger och Gula färger.
S. J-n.
Grönahög, socken i Vestergötland, Elfsborgs län, Kinds
härad. Arealen 5,305 har. 793 innev. (1880). Annex
till Gällstad, Göteborgs stift, Kinds kontrakt.
Gröna lund, under 1700-talet ett sämre värdshus,
numera blott ett rödmåladt träruckel med svalgång,
är beläget i Djurgårdsstaden (Stockholm). Bellman
valde ofta detta ställe till skådeplats för sina
humoristiska skildringar ur folklifvet, i hvilka
den nu förfallna boningen målas såsom ett hem för
skämt och nöjen, der det ofta gick öfver måttan
lustigt till.
Gröna rutan, ett 1816 i Stockholm stiftadt sällskap,
"synes hafva varit egnad hufvudsakligen åt Bacchus’
dyrkan, i förening med hvarjehanda improviserade
skämtsamma upptåg". Sällskapet hade för sin tillkomst
att tacka humoristen C. F. Dahlgren, och till
dess ledamöter hörde C. J. Livijn, J. Askelöf,
P. A. Sondén, J. M. Stjernstolpe m. fl. Dess
handlingar innehålla åtskilligt både i bunden och
obunden stil, särdeles af Dahlgren, någon gång under
namnet Magister Gåse, och af Askelöf, som kallade
sig Gert Wollenweber. Sällskapet, som till
största delen uppgick i det 1824 stiftade Bellmanska
sällskapet, sammanträdde sista gången 1841, då
man på inbjudning af Dahlgren och Livijn firade
25:te årsdagen af dess stiftelse. Jfr A. Ahnfelt,
"Bellmanska sällskapet" (1877).
Gröna snön. Se Alger, sp. 438.
Gröna stugan, ett i Sept. 1855 af J. G. Carlén i
Stockholm stiftadt sällskap, hade till ändamål att
förmedla ett fritt och angenämt umgänge mellan
bildade personer ur alla samhällsklasser. Det
öfvervägande antalet af dess medlemmnr utgjordes
af literatörer och konstnärer; resande hade fritt
tillträde. Sällskapet, som i början utvecklade mycken
lifskraft, förde under sina sista år ett tynande
lif och upphörde af sig sjelf ungefär samtidigt med
sällskapet Iduns stiftelse (1862).
Gröna sångaren l. skogssångaren, Phyllopseustes
sibilatrix, zool., hör till sångarnas familj inom
tättingarnas ordning. Öfre kroppsdelarna äro vackert
gröna, hufvudets sidor, strupen, halsen, armhålan,
vingvecket, utmed kanten, och skänklarna gula,
bröstet, magen och undre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
