Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundlag - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadgades i dess § 39, att med undantag af den
konungsliga rätt, som Sveriges lag beskrifver,
och den undersåtarnas frihet, som lag och
välfångna privilegier tillförsäkrade, skulle
alla andra från år 1680 till tiden för R. F:s
antagande såsom grundlag ansedda stadgar vara
afskaffade och förkastade. I samma § blef äfven,
med frångående af det 1766 bestämda förfarandet vid
grundlagsändringar, blott föreskrifvet, att dessa,
i likhet med andra lagförbättringar, betingades af
konungens och ständernas gemensamma samtycke. De
fundamentallagar, som i regeringsformen upptogos
eller berördes, voro Upsala mötes beslut angående
religionen, som i regeringsformens § 1, samt 1743
års successionsordning, som i § 3 bekräftades, och
borde derjämte såsom lagbud af fundamental natur
anmärkas kap. 4 och 5 i Landslagens konungabalk,
hvilka innehöllo konungens och allmogens ed och i
enlighet med regeringsformens § 2 skulle gälla såsom
rättesnöre för konungens styrelse i stället för den
konungamakten begränsande konungaförsäkran, som Gustaf
III besvurit vid sin kröning. Dermed upphörde den
konungaförsäkran, som vid tillträde till styrelsen
afgafs, att erhålla särskild betydelse, och i stället
blef i Riksens ständers beslut d. 26 Jan. 1779 § 3
på K. M:ts proposition en ständig konungaförsäkran
stadfäst att gälla för alla kommande konungar, af
ungefär samma innehåll som den nuvarande, nämligen
att konungen skulle styra riket efter gällande
regeringsform. I enlighet med nyssnämnda § 39 i 1772
års regeringsform måste 1617 års riksdagsordning anses
såsom grundlag, men denna var alltför knapphändig, då
till och med bestämmelser saknades, om hvilka personer
som egde att infinna sig till riksdag. Den blef derför
kompletterad genom praxis vid 1778 års riksdag,
då K. M:t äfven uttryckligen fastställde 1626 års
riddarhusordning att med vissa jämkningar gälla som
fundamentallag. Sedermera blefvo i riksdagsbeslutet
d. 23 Juni 1786 §§ 3 och 4 grundlagsförklaringar
afgifna, af hvilka den förstnämnda bestämde huruledes
ett Riksens ständers beslut skulle åstadkommas af de
särskilda ståndens uttalade meningar. Tid öfvervägande
af hvad 40, 41, 42, 43 och 57 §§ i regeringsformen
stadgade, och då 1617 års riksdagsordning ej blifvit
antagen till efterrättelse i de delar, hvaruti
den genom regeringsformen blifvit ändrad, stannade
nämligen Riksens ständer enhälligt i den tanke att
uti de ärenden, hvaruti Riksens ständers utlåtande
likmätigt nyssanförda ställen i grundlagen egde rum,
utom i privilegie- och bevillningsmål, derom särskildt
stadgande i samma lag igenfunnes, fordrades tre stånds
sammanstämmande pluralitet för att utgöra Riksens
ständers röst, men åter när två stannade emot två,
att saken måste förfalla och förblifva i samma skick
som den förut varit. Detta beslut blef, såsom alldeles
öfverensstämmande med K. M:ts tanke, å hans sida
antaget och måste således betraktas som lag. Frågan
om sättet för ny grundlags behandling ar dock ej
omedelbart berörd uti denna grundlagsförklaring,
utan blott frågan om sättet för
åstadkommande af en förbindande tolkning af densamma. Med
anledning deraf kan frågas huruvida enligt
sakens natur alla ståndens bifall då skulle anses
erforderligt för grundlags förändring eller huruvida
med densammas antagande skulle förhållas i enlighet
med 1617 års riksdagsordning, så att konungen egde
taga hvad honom bäst syntes, en rätt, som konungen
kunde tänkas hafva förbehållit sig för att vara i
tillfälle att medla mellan stånden, derest sådana
strider skulle förnyas, som i afseende på hans
konungaförsäkran uppstode, eller ock så, att konungen
jämte rätten att taga hvad honom godt syntes skulle
kunna samråda med Riksens ständer derom på samma
af former obesvärade sätt, som skett vid antagande
af 1772 års regeringsform, då stånden ej fingo sig
medgifven den dem, enligt 1617 års riksdagsordning,
tillkommande rätt att öfverlägga hvart på sin
kammare, utan måste efter att samlade på rikssalen
hafva hört regeringsformen en gång uppläsas deröfver
besluta. För att söka bot för de inre strider, som
upprörde fäderneslandet, kom under detta statsskick
en ny grundlag till stånd, som utöfver behörighetens
gränser utvidgade konungens makt, nämligen Förenings-
och säkerhetsakten 21 Febr. och 3 April 1789. När
1809 års statshvälfning fordrade ett förändradt
statsskick, gjorde man sig till godo det behållvärda
såväl i 1720, som i 1772 års regeringsformer och
lät tjena sig till varning de fel, som vidlådde
bådadera. I första rummet undanröddes det sväfvande
och obestämda uti hvad som borde till grundlagar
hänföras. Man uppräknade de lagar, som borde såsom
grundlagar gälla, samt bestämde garantier emot
öfvergrepp både å Riksens ständers och konungens
sida, genom att stadga ett särskildt förfarande
vid ifrågakommande grundlagsändringar, hvilket i
hufvudsak formelt öfverensstämde med hvad under
Frihetstidens senaste tid gällde. Den nya grundlag
för Svea rikes styrelse, som konstitutions-utskottet
utarbetade och under namn af regeringsform framlade
för riksstånden, blef af dem såsom en konstituerande
församling antagen d. 6 Juni i plenum plenorum på
rikssalen. Sedan talmännen föredragit sina stånds
beslut rörande regeringsformens antagande samt hertig
Karls utkorande till konung, förklarade denne,
att han ville åtaga sig rikets styrelse efter
den af ständerna fastställda och öfverlemnade
regeringsform, hvarefter Karl XIII besteg tronen
och helsades såsom konung. Denna regeringsform af
d. 6 Juni 1809 fastställdes att gälla såsom rikets
främsta grundlag, hvarjämte i dess 85 § förklarades,
att utom regeringsformen skulle såsom grundlagar anses
den riksdagsordning, den successionsordning och den
förordning om allmän tryckfrihet, som rikets ständer
och konungen vid samma riksdag komme att gemensamt
fastställa. Vid samma riksdag kommo ock till stånd
Riksdagsordningen af d. 10 Febr. 1810, hvilken blifvit
utbytt emot nu gällande Riksdagsordning af d. 22
Juni 1866, Successionsordningen af d. 18 Dec. 1809,
som utbyttes emot nu gällande Successionsordning af
d. 26 Sept. 1810, samt Tryckfrihetsförordningen d. 9
Mars 1810, som sedermera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
