Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gropsnäppan - Gros l. Gros d’armée - Gros, Antoine Jean - Gros, Jean Baptiste Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
benen blyfärgade och fogelns längd ända till 21 cm. –
Denna art, som förekommer i mellersta och norra
Europa samt Asien, häckar sparsamt i södra och
mellersta Sverige vid grafvar, diken, dammar,
bäckar, sjöar och, såsom, det säges, stundom i
träd, t. ex. i gamla trastbon. Gropsnäppan är
mycket skygg och liflig samt har, då hon flyger
upp, någon likhet med en svala, på grund af sin
mörka färg och sina hvita öfre stjerttäckare.
C. R. S.
Gros [grå] l. Gros d’armée [grå darmé], Fr. (af det
Lat. grossus, tjock), krigsv., den i utländska
arméer vanligen förekommande benämningen på
hufvudstyrkan af en truppafdelning. Jfr Hufvudstyrka.
C. O. N.
Gros [grå], Antoine Jean, baron, fransk
historiemålare, föddes i Paris d. 16 Mars 1771. Han
inträdde 1785 i Davids skola, men tryckt af ekonomiska
svårigheter och förbigången vid en täflan om det
romerska priset (1792), beslöt han 1793 att på vinst
och förlust begifva sig till Italien. I Genua, i
hvars gallerier han studerade Rubens och van Dyck,
hade han 1796 den lyckan att göra bekantskap med M:me
Bonaparte, som tog honom med sig till Milano och
föreställde honom för sin man, de franska truppernas
general-en-chef. Dittills hade G. ej utfört annat
än smärre porträtt i olja. Nu framträdde han med
ens i sin rätta art med ett verk, som bebådade hans
kommande mästerskap, nämligen Bonaparte på bryggan
vid Arcole d. 15 Nov. 1796, då han med trikoloren
i hand går i spetsen för grenadiererna. Bonaparte,
som fann särskildt behag i det sätt, hvarpå hans egna
finskurna, beslutsamma drag voro återgifna, upptog
från den stunden G. bland sina närmaste. Dessutom
gaf han (1797) konstnären uppdrag att utvälja de
konstverk, som skulle hemsändas för att utvidga Louvre
till det längre fram berömda Musée Napoléon. Derunder
målade G. på beställning en tafla öfver ett antikt
ämne, Sapfo, som störtar sig i hafvet, hvarmed han
dock tydligt visade sin oförmåga att behandla slika
uppgifter. Under fransmännens derefter följande
motgångar i Italien, allt under det Bonaparte segrade
i Egypten, fick G. vara med om den svåra belägringen
af Genua, af hvilken han hemtade en erfarenhet, som ej
blef utan nytta för hans framtida sysselsättning. 1799
lyckades han komma till Marseille, der han länge låg
sjuk, så att han först 1801 återsåg Paris. Just då
utlystes på konsulernas befallning en inbjudning till
konstnärlig täflan, dervid det gällde att framställa
Striden vid Nazaret, hvarest Junot med 500 man
slagit 6000 turkar och araber. G. vann priset för
sitt utkast; men täflan, som skulle blifvit omkr. 14
m. lång, blef ej utförd, antagligen på Napoleons
befallning, emedan denne ej ville se andra än sina
egna segrar förhärligade. Skissen, som nu finnes i
museum i Nantes, väckte ett sådant uppseende, att
den romantiska realismens grundläggare, Géricault,
betalade en ansenlig summa för rättigheten att
under någon tid få efter eget godtfinnande studera
den. Såsom ersättning fick G. af Napoleon uppdrag
att å en del af den stora duken måla Bonapartes besök
hos de pestsmittade i Jaffa d. 11 Mars
1799 (1804, nu i Louvre), berömd för sin lifliga
anordning, sin pittoreska ljusverkan, sina mångfaldiga
grupper och sanningen i framställningen, ehuru det
ej kan nekas, att G. i det senaste hänseendet gått
nog långt i skildringen af lidandets gräslighet. Här
inträder för första gången den pittoreska orienten
i kretsen af den moderna konstens ämnen. Nästa
’arbete af G. var Murats rytterianfall på turkarna
vid Abukir (1806, nu i Versailles), och slutligen
kom, 1808, Napoleon besöker slagfältet vid Eylau
d. 9 Febr. 1807, i hvilken bild kejsaren skildras
fylld af smärtsam rörelse, omgifven af sårade och
döde landsmän och fiender, en kolossal tafla af
8 m. längd och 5,3 m. höjd. Nu hade Frankrikes och
Napoleons krigiska ära fått sin fulländade skildrare,
och fransmännen voro öfvertygade om att konsten
med G. upplefvat en kulmination, jämförlig med dess
blomstring under Rubens och Veronese. Nekas kan ej,
att G. har stor betydelse i flere hänseenden, såsom
deri att han sökte framställa natur och verklighet,
att han sträfvade efter en sannare färg och att han
drog samtidens historia inom konstens rymd. Men hans
svaghet låg deri att han stod qvar vid den klassiska
skolans formschema, på samma gång han dref öfver
i skildring af det naturliga. Detta åstadkommer
en slitning i form och teckning, i åtbörder och
gruppering, som tillsammans med en viss tyngd i
färgen ej verkar tillfredsställande. Snart urartade
också hans hänförelse för Napoleon till ihåligt patos
och smicker för kejsaren, såsom i Madrids intagande
och Napoleon vid pyramiderna (bägge i Versailles)
m. fl. G:s bästa arbete från denna senare tid är
Frans I och Karl V besökande kungagrafvarna i S:t
Denis (1812, nu i Louvre). Hans sista triumf var den
beundran, för hvilken han blef föremål, då han 1824
fullbordat de af staten beställda kupolmålningarna
i Pantheon, hvilkas allegoriserande innehåll dock
föga passade för bataljmålaren. Det var för dessa
målningar, som han blef baroniserad. – Då David 1815
gick i landsflykt, blef G. hufvudman för hans skola;
men han lät ock på gamla dagar David inverka på sig
att återvända till "verkliga historiska stycken",
som det hette, från "tillfälliga ämnen". Men då
kraften i fantasi och hand svek vid framställandet
af akademiska ämnen, sådana som Bacchus och Ariadne,
David och Saul, blef G. af den nya skolans anhängare
lika häftigt anfallen, som han förr varit höjd till
skyarna. Då ville han ännu en gång visa, att han
lefde, och utställde i 1835 års Salon Herkules,
som kastar Diomedes till foder åt sina hästar; men
han möttes af den häftigaste kritik, hvilken ock,
på grund af ämnets vidrighet och den akademiska
formens köld, i grunden var fullt berättigad. Följden
vardt, att G. sjönk ned i en ytterlig nedslagenhet,
hvarefter han för att göra ett slut på sin sorg
dränkte sig i en arm af Seine nedanför Meudon d. 26
Juni 1835. G. var medlem af Franska institutet och
professor vid École des beaux arts. C. R. N.
Gros [grå], Jean Baptiste Louis, fransk diplomat, f. 1793,
började sin diplomatiska bana under restaurationen
och baroniserades 1829.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
