Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvarhöllos i 17-årig fångenskap. År 148 fattade senaten ett
beslut, som i sjelfva verket upphäfde förbundet,
och då detta försökte väpnadt motstånd, fulländade
Metellus’ och Mummius’ segrar samt Korints derpå
följande förstöring (146 f. Kr.) G:s underkufvande.
Den romersk-bysantinska perioden (146 f. Kr.–1460
e. Kr.). G. utgjorde nu en del af det stora romerska
riket och lades till en början under den romerske
ståthållaren i Macedonien, men bildade från Augustus’
tid en egen provins Achaja. Åtskilliga bland de
grekiska städerna erhöllo dock en gynnad ställning
genom att upptagas bland de s. k. "förbundna
staterna" (civitates foederatae), hvarigenom de voro
åtminstone till formen sjelfständiga och fritagna
ej mindre från skattskyldighet än från den romerske
ståthållarens styrelse i allt, som angick deras inre
angelägenheter. Athen fick till och med behålla en
del af sina besittningar utom Attika. För det af
långvariga krig utmattade och delvis nästan ödelagda
G. medförde Roms öfvervälde åtminstone för någon
tid ett väl behöfligt lugn, under hvilket många
bland dess städer å nyo höjde sig till betydligt
välstånd. Af sitt oroliga lynne inleddes grekerna dock
snart i nya stridigheter. Under kriget mellan Rom och
konung Mithridates i Pontos (89–84 f. Kr.) ställde
sig Athen, Sparta, Achaja och Beotien på den senares
sida i hopp att med hans hjelp frigöra sig från
beroendet af Rom. Men vid Sullas uppträdande i
G. underkastade sig alla, utom Athen, som för sitt
hårdnackade motstånd bestraffades med ett rysligt
blodbad och med plundring samt med förstöring af den
vigtiga hamnstaden Pireus (86). Sedermera invecklades
G. i Roms borgerliga krig, hvilka till stor del
utkämpades på grekiskt område, men det behandlades
med stort undseende såväl af Caesar, efter slaget
vid Farsalos (48 f. Kr.), som af Antonius, efter
slaget vid Filippoi (42 f. Kr.), och af Octavianus,
efter slaget vid Actium (31 f. Kr.). Äfven de
följande kejsarna, framför andra Hadrianus, visade
stor ynnest mot G. och i synnerhet mot Athen, som
förskönades med storartade praktbyggnader och fick
fröjda sig åt ännu en glansperiod såsom hufvudort
för grekisk vetenskap och konst och särskildt
såsom säte för en mycket besökt högskola för de
filosofiska och retoriska vetenskaperna. Äfven den
gamla religionen, ehuru undergräfd af sofistiken,
hade sitt säkraste rotfäste i G., och kristendomen
vann under de första århundradena jämförelsevis
ringa spridning. Theodosius och hans efterträdare
inom det Östromerska l. Bysantinska kejsaredömet,
till hvilket G. efter det romerska rikets delning
(395 e. Kr.) räknades, utfärdade visserligen stränga
edikt mot hedendomen, men kunde dock icke på länge
utrota den. Först i 5:te årh. genomfördes i sjelfva
Athen templens förvandling till kristna kyrkor,
och 529 riktade kejsar Justinianus I slutligen
ett dråpslag mot den klassiska bildningen och det
dermed sammanhängande religiösa åskådningssättet
genom att upphäfva högskolan i Athen. Under senare
delen af 3:dje årh. e. Kr. började G. att hemsökas
af folkvandringens stormar, i
det att goterna (267) inträngde i landet och
ödelade åtskilliga af dess förnämsta städer (Korint,
Sparta, Athen m. fl.). De fördrefvos denna gång af
athenarna, som kämpade i förening med en af kejsar
Gallienus utsänd flotta; och sedan kejsar Aurelianus
till dem afträdt ett område n. om Donau, var G. en
längre tid fredadt för deras anfall. Men 396 kommo
de tillbaka under sin konung Alarik, hvilken under
åratal härjade nästan alla delar af landet, till dess
han slutligen vände sig mot Italien. Hunnerkonungen
Attilas härjningar berörde blott G:s gränser, och
östgoterna under Teoderik framträngde ej häller längre
än i norra Tessalien (475), hvaremot de södra kusterna
hemsöktes af vandalerna under Geiserik (466). Från
midten af 6:te årh. öfversvämmades G. af slaver,
hvilka i stora skaror bosatte sig i landet och delvis
bildade egna samhällen, hvarom de i synnerhet på
Peloponnesos talrika slaviska ortnamnen ännu i dag
bära vittne. I sjelfva verket synes denna uppblandning
med slaviska element hafva gifvit det grekiska folket
en ny lifskraft. Välståndet tillväxte så, att G. inom
kort var en af kejsaredömets rikaste provinser,
och ett nytt försvarsväsen organiserades, hvilket
visade sig verksamt mot arabernas (från år 867) gång
efter annan upprepade anfall på G:s kuster. Deremot
kunde man icke hindra, att skaror af bulgarer mot
slutet af 10:de årh. inträngde och för en tid slogo
sig ned i landet. Äfven af normandiska härnadståg
hade G. mycket att lida. År 1081 grundade Robert
Guiscard ett eget rike i Epirus med Dyrrachion såsom
medelpunkt, och konung Roger på Sicilien företog
1146 ett härnadståg till G., hvarvid städerna Thebe
och Korint utplundrades. Sedan frankerna (1204)
hade intagit Konstantinopel och der upprättat det
s. k. Latinska kejsaredömet, riktades deras
eröfringslust äfven mot G. Bonifacius af Montferrat
gjorde sig till konung i Tessalonika (i Macedonien),
hvarifrån han härjade Tessalien och underlade
sig Eubea. Nästan samtidigt upprättade Vilhelm af
Champlitte ett frankiskt rike under namn af Achaja
på norra Peloponnesos l. Morea, hvilket sedermera
öfvergick till Gottfrid af Villehardouin och blef
ärftligt inom hans ätt. Äfven i Athen grundades
ett frankiskt hertigdöme, hvilket under 13:de och
början af 14:de årh. innehades af husen de la Roche
och Brienne. Det afträddes sedermera till konungarna
på Sicilien, hvilka (1386) öfverlemnade det till den
florentinske ädlingen Acciajuoli, som redan förut
herskade öfver Korint. De ansenliga öarna Kandia
(Kreta) och Korfu (Korkyra) hade Bonifacius afträdt
till venezianerna mot vilkor att blifva erkänd
såsom konung i Tessalonika, och på Arkipelagens
öar upprättades en mängd småstater af venezianske
"nobili", bland hvilka den mäktigaste var Marco
Sanudo på Naxos, af bysantinske kejsaren slutligen
erkänd såsom hertig af Arkipelagen. En stor del af
G. var dock fortfarande förenad med det bysantinska
riket, och då detta efter Konstantinopels fall (1453)
öfversvämmades af turkarna, var äfven de frankiska
småstaternas öde gifvet. Athen eröfrades 1456 efter
tappert motstånd, och samma lott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
