Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en flotta till Athen, återställde de "långa
murarna", som förenade staden med Peiraievs (Pireus),
och satte sålunda Athen i stånd att å nyo uppträda
såsom sjömakt. År 387 f. Kr. afslöts såväl mellan
de grekiska staterna inbördes som mellan dem och
perserkonungen den s. k. antalkidiska freden
(se Antalcidas). Sparta utöfvade den supremati,
som det på sätt och vis erhöll genom denna fred,
med egennytta och hänsynslöshet. Dess våldsamhet
nådde sin höjd i den trolösa öfverrumplingen samt
besättandet af borgen Kadmeia i Thebe (382) och
ledde inom kort till krigets förnyande. Athen hade
redan hunnit ställa sig i spetsen för ett nytt
förbund af sjöstater, och Chabrias’ seger öfver
den spartanska flottan vid Naxos (376) bröt för
alltid Spartas herravälde på hafvet. Äfven Thebe,
der Pelopidas i spetsen för folkpartiet hade störtat
de af Sparta skyddade oligarkerna (379), uppträdde
under Epaminondas’ ledning med en förut ej sedd kraft
och protesterade på fredskongressen i Sparta (371)
mot spartanernas på den antalkidiska freden grundade
fordran att Thebe skulle afstå från hegemonien
öfver de beotiska städerna. Följden deraf blef en
ögonblicklig krigsförklaring. Sedan Epaminondas
slagit spartanerna vid Leuktra i Beotien (371),
framträngde han åtskilliga gånger på Peloponnesos,
der han på ett synnerligen känbart sätt försvagade
Spartas makt genom att återupprätta Messeniens frihet
och i det nygrundade Megalopolis skapa en medelpunkt
för de arkadiska städernas förbund. Med Epaminondas’
död på slagfältet vid Mantineia (362) var det dock
slut äfven med Thebes stormaktstid. Under åren 357
–346 f. Kr. hemsöktes G. af det s. k. tredje heliga
kriget. Detta krig mellan å ena sidan fokierna,
hvilka hade underlagt sig det delfiska templet med
dess rika skatter, och å den andra tebaner, lokrer
och tessaler slutade med de fokiska städernas
fullständiga ödeläggelse och blef skickelsedigert
i synnerhet derigenom att Filip II af Macedonien,
som kallats till hjelp mot fokierna, inblandades
i G:s angelägenheter. Det sålunda vunna insteget
fullföljde han sedan oaflåtligt dels med vapenmakt,
dels med en bakslug statskonsts alla hjelpmedel, till
dess slutligen slaget vid Chaironeia (Chaeronea, 338)
bröt de förenade grekernas motstånd och tvang dem att
erkänna Filip såsom öfverfältherre i ett stundande
hämdkrig mot perserna.
Den macedonska perioden (338–146 f. Kr.). Efter Filips
plötsliga död (336) måste hans son, Alexander, med
vapenmakt kufva upproriska rörelser i G., hvarvid
i synnerhet Thebes fullständiga förstöring (335)
var egnad att visa grekerna hvad de i händelse af
motspänstighet hade att vänta. Alexander den store
(336–323) gjorde slut på persernas rike och eröfrade
Egypten och Asien. Han gaf den grekiska nationaliteten
väldet öfver verlden samt gjorde den helleniska
odlingen till verldskultur. Vid underrättelsen
om hans död reste sig hela G. med Athen i spetsen
för att afkasta det främmande oket. Den grekiska
förbundshären under Leosthenes lyckades att instänga
den macedonske ståthållaren Antipatros i Lamia,
hvaraf
detta krig fått namnet "det lamiska". Men sedan
Antipatros erhållit förstärkningar, tillfogade han
grekerna ett afgörande nederlag vid Krannon (322
f. Kr.). Förbundshären upplöstes, och de grekiska
staterna måste hvar för sig kapitulera. Under flere
årtionden var G. sedermera indraget i striderna
om delningen af Alexander den stores rike. Efter
Antipatros’ död (319 f. Kr.) beherskades det
af hans son Kassandros. Men den af honom i Athen
inlagda macedonska besättningen förjagades (307) af
Demetrios Poliorketes, hvilken, under sken af att
återställa friheten, der grundade ett eget välde,
hvilket sedermera utsträcktes äfven till Megara,
Korint, Sikyon m. fl. städer. Efter slaget vid Ipsos
(301), som beröfvade Demetrios en stor del af hans
stater, afföllo äfven dessa grekiska besittningar,
men återvunnos snart, och efter Kassandros’ död
(294) lyckades det honom att vinna herraväldet
äfven i Macedonien. Sålunda voro Greklands öden å
nyo fastkedjade vid Macedoniens, och de herskare,
hvilka efter Demetrios’ förjagande (287) i snabb följd
efterträdde hvarandra på Macedoniens tron (Pyrrhos,
Lysimachos, Selevkos, Ptolemaios Keravnos),
utsträckte alla sitt välde öfver en större eller
mindre del af G. – En sista ljusglimt af grekisk
nationalkänsla och handlingskraft visade sig ännu
under denna upplösningens tid i det samfällda
afvärjandet af de keltiska hordernas infall under
Brennus (278) och i det acheiska förbundet (från 281,
se Achaeer), hvilket i synnerhet under Aratos’
ledning (251–213 f. Kr.) lyckades förena en stor del
af staterna på Peloponnesos och kraftigt verkade för
G:s befrielse från det främmande väldet. Olyckligtvis
råkade det acheiska förbundet i strid med det
etoliska förbundet (se Aetoler) och Sparta,
och Aratos tillgrep i detta trångmål den olyckliga
utvägen att till hjelp kalla konung Antigonos Doson i
Macedonien, hvarigenom han visserligen vann Spartas
förödmjukande, efter nederlaget vid Sellasia (222
f. Kr.), der konung Kleomenes III stupade, men äfven
för framtiden befäste Macedoniens välde i G. – Vid
denna tid började äfven romarna att utöfva inflytande
på G:s inre angelägenheter. De slöto förbund med
etolerna och Sparta mot det af Macedonien understödda
acheiska förbundet, hvilket dock icke hindrade,
att detta under sin nye ledare, Filopoimen,
besegrade spartanerna vid Mantineia (207) och vann
en betydlig öfvervigt på Peloponnesos. Men sedan Rom
efter det andra puniska krigets slut (201 f. Kr.) fått
friare händer, inryckte konsuln Flamininus (198) och
gjorde genom segern vid Kynoskefalai (Cynocephalae)
i Tessalien (197) slut på Macedoniens välde i G.,
hvarefter vid det följande fredsslutet (196) alla
grekiska stater förklarades fria. Sitt eget inflytande
viste dock Rom att befästa genom att underhålla
söndringen mellan partierna. Etoliska förbundet, som
hade understödt konung Antiochos i Syrien mot romarna,
upplöstes, och äfven det acheiska förbundet, som på
senare tiden anslutit sig till Rom, behandlades med
stränghet, i det att 1,000 af dess förnämsta medlemmar
fördes till Rom (167) och der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
