Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gossypium L., bomullsväxter, bot. - Goszczynski, Severyn - Got, François Jules Edmond - Gotan. Se Gothan - Gotenhof, ett af gotländska köpmän i Stor-Novgorod under medeltiden grundadt faktori och nederlagsplats för deras varor - Goter, ett germanskt folk, hvilket Tacitus omtalar såsom bosatt å ömse sidor om Weichsels nedre lopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vestindien (den sistnämnda äfven från andra delar af
det varmare Amerika). Bomullsväxterna odlas i nästan
alla den heta zonens land, med största fördel der,
hvarest tillika hafsklimat är rådande. De trifvas
emellertid äfven i varmare land inom tempererade
zoner. Nordgränsen för deras odling går öfver
Neapel, Valencia och Krim, sydgränsen vid 30°
s. br. Nord-Amerikas sydstater samt Ostindien
frambringa största mängden af den bomull, som användes
inom den europeiska industrien. Den art, hvars odling
har största utbredningen, är G. herbaceum. Olika
former af bomullsväxterna lemna olika god bomull,
de trädartade i allmänhet bättre än de buskartade,
och dessa bättre än de örtartade. Klimat, jordmån,
väderlek under skördetiden m. m. hafva dock äfven
ett mycket vigtigt inflytande på bomullens godhet. –
Bomullsväxternas frön hafva i senare tider blifvit af
stor betydelse, emedan de lemna en fet olja, hvilken
nyttjas som lysämne och till tvålberedning. Jfr
Beklädnadsväxter och Bomullsindustri.
Ldt.
Goszczynski, [gåsjtjinski], Severyn, polsk skald,
f. 1806, var bland dem, som 1830 öfverföllo
kurfursten Konstantin i Belvedere, och ingick sedan
uti insurrektionsarmén, som han eldade med sina
krigssånger. Efter Varsjavs fall, 1831, flydde
han till Galizien och derifrån till Frankrike,
men återvände 1872 till Lemberg, der han dog
1876. G. tillhörde den s. k. ukrajnska diktareskolan,
och i sin första större dikt, Zamek Kaniovski (1828;
slottet i Kaniov), målade han i lidelsefulla färger
kosakernas sista strid med polackerna. En mildare
anda genomgår dikten Sobótka, en vacker skildring af
Karpater-bergsboarnas lif. Dikterna Anna Z. Nadbrzezà
och Krol zamczyska äro ock af bestående värde. Hans
samlade skrifter utkommo 1852 och hans Poezje 1875.
Got [gått], François Jules Edmond, fransk
skådespelare, f. 1822, fick efter slutade studier vid
Collége Charlemagne anställning vid Seine-prefekturen,
inträdde 1841 vid Conservatoire samt erhöll 1842 andra
och 1843 första priset inom komedien. 1844 debuterade
han med stor framgång på Théâtre francais och blef
"sociétaire" (lottegare) derstädes 1850. Hans
liffullhet och kraft göra honom till en af de
sannaste och friskaste komiker denna teater på länge
egt. G., som med framgång uppburit de förnämsta
partier inom den gamla komedien, t. ex. Sganarelle,
Figaro m. fl., firar likväl sina största triumfer inom
den moderna, och bland hans lyckligaste skapelser
derinom räknas hans Jean de Rieux i "Le duc Job"
("Hertig Job") och Bernard i "Les Fourchambault"
("Familjen Fourchambault"). Såsom hans originellaste
karaktersbilder torde emellertid böra skattas
Giboyer i "Les effrontés" ("Moderna vinglare") och
"Le fils de Giboyer" (Giboyers son) samt titelrolen i
"Maître Guérin" ("Notarien Guérin"). G. har skrifvit
texten till en opera i en akt, François Villon (1857).
A. F.
Gotan. Se Gothan.
Gotenhof, ett af gotländska köpmän i Stor-Novgorod
under medeltiden grundadt faktori
eller nederlagsplats för deras varor. Det låg
på den s. k. handelssidan (R. torgovaja storona)
i slavonska stadsdelen (R. slavjanskia konets),
nära lastningsplatsen vid Volchov, således i alla
afseenden fördelaktigt. Längs floden sträckte sig
ängar, som af ålder voro upplåtna åt utländingar,
och i närheten låg handelstorget. Efter den brand,
som 1299 lade G. i aska, sökte den hanseatiska legaten
utverka, att platsen för den nya gården utvidgades,
men ovisst är, om han lyckades i sina bemödanden. Från
midten af 1300-talet brukade Visby rådmän uthyra
G. åt Hansan. En mängd kontrakt af denna art finnes i
behåll. J. G.
Goter (ej att förvexla med de keltiske gotinerna
i det nuv. Schlesiens södra del) voro ett germanskt
folk, hvilket Tacitus (1:sta årh. e. Kr.), som kallar
dem gothones, omtalar såsom bosatt å ömse sidor om
Weichsels nedre lopp. Det är sannolikt samma folk,
som greken Pytheas från Massilia (senare hälften af
4:de årh. f. Kr.) omtalade under namnet guttoner,
och som, enligt hans uppgift, bodde vid en sidländ
kust (Mentonomon), der bernsten uppfiskades i
mängd. Äfven geografen Ptolemaeus (midten af 2:dra
årh. e. Kr.) nämner guthoner såsom bosatta i dessa
trakter. Men vid den stora folkrörelse på kejsar
M. Aurelius’ tid (161–180), hvarmed markomannkrigen
stodo i samband, försiggick sannolikt goternas, af
Jornandes efter inhemska gotiska sagor omtalade,
utvandring från landen vid Östersjön till Svarta
hafvets kuster. I dessa sina nya bostäder utbredde
de sig från Donau och Karpaterna ända till Don
och Asovska sjön. Desse goter har man oriktigt
identifierat med goterna och skyterna. De synas
tidigt hafva delat sig i tervinger ("skogsboar", af
triu, träd, skog) eller visigoter (vestgoter) i de
skogrika trakterna vester om Dnjestr, och greutunger
("steppboar", af griot, grus, sand) eller östgoter,
öster om nämnda flod. Närbeslägtade med de förre
och vanligen med dem förbundna voro taifalerna
(i nuv. Valakiet), och till östgoterna hörde utan
tvifvel de på Krim invandrade Gothi tetraxitae (se
d. o.). Östgoterna synas från början hafva varit
de mäktigaste. I spetsen för dem stod amalernas
urgamla konungaätt, hvars stamträd Jornandes
meddelar. Redan på kejsar Caracallas tid (i början
af 3:dje årh.) kommo romarna i fientlig beröring med
goterna, som gång på gång företogo plundringståg till
sjös och lands in i det romerska rikets europeiska
och asiatiska provinser. Dessa plundringståg blefvo
i synnerhet omfattande och fruktansvärda, sedan
kejsar Decius tillika med sin son stupat i en strid
med goterna (251). Efter den tiden öfversvämmades
och sköflades år efter år Egeiska hafvets samtliga
kustland, tills det omsider lyckades kejsar Claudius
("Gothicus") att besegra goterna i ett blodigt
slag vid Naissus (Nisch), 269. Hans efterträdare,
Aurelianus (270–275), slöt fred med dem och inrymde åt
dem det romerska Dacien, hvars romerska besättningar
och kolonister flyttades till en nyinrättad provins
Dacia, söder om Donau. Sedan Konstantin d. stores tid
(d. 337) voro goterna länge det romerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
