Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gorillan, zool. - Gorinchem l. Gorkum, befäst stad i nederländska prov. Zuid-Holland - Gorkum. Se Gorinchem - Gorm den gamle - Gornerhorn. Se Dufour-spetsen - Gornij-Dubniak, stad i Bulgarien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Enligt de tillförlitligaste uppgifterna synes
gorillan föredraga att vistas i de tätaste
skogarnas skymning. Hon löper der omkring på
alla fyra lemmarna. Än träffas hon ensam, än ser
man en hanne i sällskap med hona och ungar. Af
träden bryter hon qvistar och blad, hvilka hon
kan nå från marken. Stundom klättrar hon upp i
träd för att äta deras frukter. Morgon och afton
besöker hon de vid byarna belägna planteringarna,
äter pisang och sockerrör samt låter då höra sitt
klagande skrik. Om natten väljer hon något ihåligt
träd till sofplats. Då honan är drägtig, bygger
hannen åt henne på några meters höjd öfver marken
ett slags bo eller simpelt läger af torrt ris och
qvistar. I detta föder honan sin unge, hvarefter hon
lemnar detsamma. Enär man sett gorillahannar strida
med hvarandra, torde deraf den slutsatsen kunna
dragas, att gorillan lefver i månggifte liksom andra
djur, hvilka kämpa om honorna. Förtörnad, utstöter
gorillan ett skarpt, hest skällande. Hon lär icke,
om ej retad, anfalla menniskan. Men öfverraskas hon
plötsligt under sin måltid eller sofvande, vänder
hon sig om till hälften, riktar sin blick stadigt på
den anfallande och utstöter ett klagande skrik till
tecken af missnöje. Om skott då icke lossas på apan,
eller hon blott såras, springer hon stundom sin kos,
men rusar dock vanligen, med ursinniga blickar,
hängande underläpp och hufvudets hår rest framåt,
på angriparen. Gorillan synes icke vara mycket
snabb, ty på sådant sätt anfallna jägare lära ofta
undkomma. Alltid anfaller hon springande på alla fyra
lemmarna, griper tag i föremålet för sin vrede, rycker
det till sig och biter deri. Winwood Reade säger,
att det icke är förvånande, att gorillan förmår
bita gevärspipor platta, ty de billiga skjutvapen
från Birmingham, hvilka äro vanliga bland negrerna,
kunna med tänderna tillplattas af hvilket djur som
hälst med starka käkar. Vidare säger han sig icke
betvifla, att en karl kan dödas af en gorilla, men
detta har, påstår han, dock icke skett i mannaminne i
de trakter, som han besökt. Andra uppgifter gå dock
ut på att infödingar då och då dödas af gorillor,
som de anfallit. Ofta tillfogar gorillan sina
angripare, äfven om de komma undan med lifvet,
förfärliga sår. Gorillan torde således icke vara
farligare och vildare än andra lika försigtiga och
skygga djur, hvilka använda sin lukt och hörsel till
att undvika menniskan. Liksom chimpansen låter äfven
gorillan tämja sig och är läraktig, om hon fångas
som ung. Endast en gång har hon lefvande blifvit förd
till Europa; det var ett ungt exemplar, som dock icke
länge uthärdade fångenskapen och klimatet. Möjligen
har gorillan varit sedd af hvita långt tillbaka i
tiden, ehuru man, som det synes, på goda skäl velat
hänföra nedanstående berättelse till chimpansen. För
mera än två tusen år sedan utrustade kartagerna en
flotta i syfte att anlägga nybyggen på Afrikas vestra
kust. Öfver denna flotta var Hanno befälhafvare,
och han har beskrifvit sin färd i ett arbete med
namnet "Periplus Hannonis". Under resan grundades sju
kolonier, men flottan tvangs af brist på lifsmedel
att vända om förr än ämnadt var.
Emellertid synes hon då redan hafva hunnit till det
nuvarande Sierra Leone. I Hannos resebeskrifning
förekommer följande meddelande: "På tredje
dagen efter vår afsegling derifrån, och sedan vi
passerat eldströmmarna, kommo vi till en hafsvik,
benämnd Sydhornet. I dennas bakgrund låg en ö
med en sjö och i denna en annan ö, på hvilken
funnos vilda menniskor. De flesta af dem voro
qvinnor med hårig kropp, och tolkarna kallade dem
"gorillor". Männen kunde vi icke upphinna, då vi
förföljde dem; de undkommo lätteligen, emedan de
klättrade öfver afgrunder och försvarade sig med
stenar. Vi fångade tre qvinnor, men vi kunde icke
föra dem med oss, ty de betos och refvos. Derför
måste vi döda dem; vi flådde dem och skickade
skinnen till Kartago." Dessa skinn förvarades
sedermera i Junos tempel, och två af dem funnos
qvar ännu vid Kartagos eröfring. Namnet "gorillor"
hade emellertid fått vika för "gorgoner". Af denna
berättelse finner man, att Hanno i alla händelser
träffat på exemplar af någon bland de vid mellersta
Afrikas vestkust lefvande, stora, menniskolika aporna.
C. R. S.
Gorinchem l. Gorkum, befäst stad i nederländska
prov. Zuid-Holland, vid Linges inflöde i
Merwede. 9,301 innev. (1876). God hamn. Handel med
landtmannaprodukter och fisk.
Gorkum. Se Gorinchem.
Gorm den gamle anses, ehuru säkerligen med orätt,
såsom den förste konungen öfver hela Danmark. I
slutet af 9:de årh. skall han nämligen hafva lagt
Jylland under Lejrekonungarnas spira; men denna
händelse, som nog verkligen inträffade, betecknar
endast slutet af en tillfällig skilsmässa mellan
landskapen, hvilka redan före G:s tid flere gånger
varit förenade och äfven sedermera tidtals styrdes
af olika konungar. G. skall, enligt sagorna, hafva
herskat i hundra vintrar (han dog omkr. 940) och
varit en ifrig hedning, men af sin kristna drottning,
Tyra Danebod, något hejdats i sitt förföljande af de
kristne. Denna sägen har dock liten historisk hemul,
liksom äfven berättelsen om att G. dog af sorg, då
hans drottning bragte honom budskapet om sonen Knut
Danaasts död, stämplas som en saga af den utan tvifvel
äkta inskriften på "den mindre jällingestenen",
enligt hvilken inskrift G. sjelf rest stenen öfver
Tyra. G:s och Tyras namn äro sammanbundna med Danmarks
förnämsta fornminnesmärke, de stora högarna vid
Jällinge (nära Vejle), af hvilka den ena innesluter
deras timrade grafkammare. C. R.
Gornerhorn. Se Dufour-spetsen.
Gornij-Dubniak, stad i Bulgarien, vid vägen mellan
Sofia och Plevna, 12 km. s. ö. från sistnämnda
ort, bekant genom slaget d. 24 Okt. 1877. För att
skydda sina förbindelser med Sofia, under det han
höll sig i sitt befästa läger vid Plevna, befäste
Osman pascha åtskilliga orter vid vägen, bl. a. G.,
och inlade besättning i dem. Först då ryssarnas
förstärkningar anlände, i midten af Okt., kunde
den ryska krigsledningen tänka på att fullständigt
instänga Osman, hvarför general Gurko med 2 1/4
infanterifördelningar och 11 kavalleribrigader
framryckte mot G. och öfriga fasta platser. Den
24 Okt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
