Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galvaniskt batteri - Galvanism, galvanisk elektricitet l. galvano-elektricitet - Galvano-elektricitet - Galvanografi - Galvanogravyr - Galvanokaustik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att kombinera staplarna, då de liksom ställas
bredvid hvarandra, blir batteriets elektromotoriska
kraft ej större än hvarje enskild stapels, hvaremot
motståndet blir förminskadt. Detta kombinationssätt,
genom hvilket man af flere staplar bildar en enda
med större yta, användes, när det yttre motståndet
är litet. Slutligen kan man ock bilda grupper af på
sistnämnda sätt förenade staplar och derefter förena
dessa grupper med hvarandra enligt det första sättet
(jfr Ohmska lagarna). – Stundom begagnas benämningen
stapel i samma betydelse som batteri, och egentligen
äro Voltas stapel – af hvilkens form namnet stapel
härrör – äfvensom bägare- och trågapparaterna
(se Galvanisk stapel) batterier, sammansatta af
flere staplar.
K. L.
Galvanism, galvanisk elektricitet
l. galvano-elektricitet, fys. Då två metallskifvor,
t. ex. en af koppar och en af zink, nedsättas, utan
att beröra hvarandra, i en vätska, t. ex. utspädd
svafvelsyra, så sker en elektricitets-utveckling,
hvarvid den ena skifvan, kopparn, blir positivt och
den andra, zinken, negativt elektrisk. Förenas sedan
metallskifvorna med en ledningstråd utanför vätskan,
så genomströmmas denna från ena hållet af positiv
och från det andra af negativ elektricitet, och
då, alltefter som dessa två elektricitetssorter
neutralisera hvarandra, ny elektricitet
utvecklas, komma två strömmar af elektricitet
att oafbrutet genomgå ledningstråden. Den på
detta sätt utvecklade elektriciteten kallas
galvanism l. galvanisk elektricitet (äfven
dynamisk, i rörelse varande, i motsats till
den statiska, friktionselektriciteten). Hvarje
sammanställning af metaller och vätskor, genom
hvilken galvanism utvecklas, utgör ett galvaniskt
(eller elektriskt) element, eller en enkel stapel
(se Galvanisk stapel). Med uttrycket galvanisk
eller elektrisk ström afses vanligen endast
strömmen af positiv elektricitet, den positiva
strömmen. – Galvanismen har fått sitt namn efter
den italienske läkaren Luigi Galvani, hvilken
(1790) genom en iakttagelse gaf anledning till
dess upptäckt och närmare studerande. Galvani hade
märkt, att musklerna hos en nyss dödad groda råkade
i ryckningar, då en elektrisk urladdning egde rum
i närheten. För att undersöka huruvida äfven den
atmosferiska elektriciteten hade samma verkan,
upphängde han en groda medelst en i ryggmärgen fäst
koppartråd på ett jernstaket och iakttog då, att när
händelsevis de blottade musklerna kommo i beröring
med jernstaketet, inträffade ryckningar i grodans
muskler. Galvani sökte elektricitetskällan inom
grodans kropp och betraktade metalltrådarna endast
såsom ledningstrådar, och han ansåg sig hafva att
göra med den s. k. djurelektriciteten. Galvanis
landsman Volta, som upprepade dessa försök,
fäste sig särskildt vid den redan af Galvani gjorda
iakttagelsen att ryckningarna alldeles uteblefvo
eller åtminstone blefvo särdeles svaga, när blott
en metall användes till grodans upphängning. Deraf
drog han den slutsatsen att den elektriska källan
låg i beröringen mellan de två metallerna, hvarför
han benämnde denna elektricitet berörings-
eller kontakts-elektricitet. En ytterligare
bekräftelse af denna åsigt fann Volta i
sitt s. k. fundamentalförsök, hvilket utföres
sålunda, att man med en zinkskifva berör den undre
kondensatorsskifvan på ett känsligt elektroskop,
under det att den öfre vidröres med ett finger. När
sedan den öfre skifvan upplyftes, visar sig
elektroskopet laddadt med negativ elektricitet. Mot
den sålunda grundlagda kontaktsteorien uppstod
(på 1840-talet) en opposition af till en början
de la Rive och Faraday, som förfäktade den
kemiska teorien att elektriciteten uppstår till
följd af kemiska verkningar inom stapeln. De
förklarade elektricitetsutvecklingen vid
Voltas fundamentalförsök, om en sådan verkligen
förekommer, bero på närvaron af fuktighet i luften
eller å metallernas ytor, hvarigenom den kemiska
verksamheten kan inledas. Derjämte gjorde de mot
kontaktsteorien den vigtiga invändningen att enligt
denna den elektromotoriska kraften skulle uppstå af
intet. Mot detta sista inkast har Edlund visserligen
anfört, att den elektromotoriska kraftens uppkomst kan
förklaras genom förbrukningen af värme i stapeln, men
det oaktadt har den kemiska teorien sina anhängare,
hvarför striden mellan de två teorierna ännu icke kan
anses vara afgjord. Jfr Galvanisk ström, Elektriska
kraftmaskiner, Elektriska telegrafen, Elektrisk
belysning, Elektroterapi och Galvanoplastik.
K. L.
Galvano-elektricitet. Se Galvanism.
Galvanografi (af Galvani och Grek. grafein, skrifva),
ett af v. Kobell i München 1840 uppfunnet sätt
att mångfaldiga teckningar genom att på galvanisk
väg direkt af dem framställa till tryckning
användbara kopparplåtar. För detta ändamål utföres
teckningen af artisten på en glatt, försilfrad
kopparplåt medelst en elektriciteten ledande färg
(t. ex. en med fernissa blandad lösning af vax i
terpentinolja, utrifven med grafitpulver). Sedan
färgen intorkat på plåten, utfälles på denna, med
hjelp af den galvaniska strömmen, en kopparplatta,
å hvilken alla de af färgen bildade upphöjningarna
återgifvas i motsvarande insänkningar. Denna platta,
vederbörligen förstärkt, bestrykes med trycksvärta,
som stannar qvar i fördjupningarna, och användes
omedelbart till åstadkommande af aftryck på papper af
teckningen. Aftrycken utmärkas af en utomordentlig
finhet och mjukhet i schatteringarna och likna
för öfrigt mest det s. k. aqvatinta-manéret (se
Aqvatinta). S. J-n.
Galvanogravyr. Se Galvanoplastik.
Galvanokaustik (af Grek. kaiein, bränna), med.,
den galvaniska strömmens användning för specielt
kirurgiskt ändamål. Den vanligaste formen deraf är
att man förmedelst densamma bringar till glödgning
en slynga af metall (platina), hvilken förut blifvit
förd omkring fästet af en nybildning, tumör. Genom
att successivt åtdraga den glödande slyngan afbrännes
det fattade partiet. Fördelen af detta förfarande är,
att blödning mindre är att befara, än då man afskiljer
tumören med skärande instrument, och, å andra sidan,
att afskiljandet medelst galvanokaustik går fortare
och är förenadt med långt mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
