Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fårskötsel - Fårslägtet - Fårstynget - Fårsvingel - Fårticka - Fårö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestå i försäljningen af utmärkta afvelsdjur
eller i kött och ull. Förr underhöll man får
hufvudsakligen för produktion af fin ull, och det
fårslag, som för detta ändamål allmänt nyttjades,
var merino-fåret. Sedan man i Syd-Amerika, Australien
och Kapkolonien förskaffat sig ett rikligt antal
finulliga får, kan man derstädes producera större
delen af verldsmarknadens behof af detta slags
ull. Till följd deraf lönar det sig ej numera, att
i de land, der jordvärdet står högt, underhålla
får hufvudsakligen för ullproduktionen, hvarför
äfven antalet får förminskats i flere europeiska
land, ehuru fårens beskaffenhet, med hänsyn till
köttproduktion, blifvit bättre. De får, som böra
underhållas i Sverige, skola således vara köttfår,
d. v. s. sådana får, hos hvilka köttproduktionen är
hufvudsak, men ullafkastningen bisak. Antalet får
i Sverige uppgick 1878 till 1,536,410. Af köttfåren
äro i synnerhet de engelska raserna utmärkta för sin
snabbvuxenhet och gödningsförmåga. Dit höra Dishley-
eller Leicester-rasen, Cotswold-, Oxfordshiredown-,
Lincoln- och Southdowns-rasen. Djuren af de fyra
först nämnda raserna äro stora och hafva lång ull; de,
som tillhöra den sist nämnda rasen, äro medelstora och
hafva kort, grof ull. – Om fårstammen på en egendom
skall förbättras, kan detta ske genom ett noggrant
urval och omsorgsfull skötsel af afvelsdjuren samt
genom att använda springbaggar af utmärkt slag
till korsning med förut befintliga tackor. Till
korsning väljas då baggar af en ras, hvilkens storlek
står i öfverensstämmelse med betenas beskaffenhet,
t. ex. Southdowns-rasen, der magra beten förekomma,
och större fårslag, der betena äro bördigare. Vid
betesfodringen måste man undvika att drifva fåren på
kärr eller mossar, i synnerhet under eftersommaren,
emedan de der ofta upptaga ynglet till ett slags
inelfsmaskar, som kallas lefverflundror. Till
vinterfoder nyttjas fint hö, halm, säd, oljekakor,
rotfrukter och löf af åtskilliga trädslag. Mängden
af foder angifves å utfodringstabellen. Utfodring
bör dagligen ega rum 3–4 gånger och vattning 2
gånger. Utom foder och dryck brukar man gifva fåren
koksalt, antingen enbart eller blandadt med en del
andra ämnen, såsom malört, enbär och tjära m. m. Om
fåren visa begär efter koksalt, bör sådant läggas för
dem antingen i form af stensalt, sådant det brytes ur
saltgrufvor, eller som s. k. sillsalt, hvilket dock
förut blandas med litet tjära, på det att saltkornen
ej må spridas omkring, då fåren slicka derpå. Skulle
fåren ej visa begär efter koksalt, kan man antaga,
att sådant finnes i erforderlig mängd uti det foder
eller den dryck de förtära. Uti s. k. sleke är det
endast koksaltet, som är af någon nytta för fåren. Jfr
Fårafvel. C. A. L.
Fårslägtet, Ovis, zool., hörande till fårdjurens
familj, skiljer sig från getterna genom nosen,
som i spetsen är hårbeklädd och ej försedd med en
naken fläck, genom den skägglösa hakan, de kantiga,
spiralformigt krökta hornen, hvilka äro störst
i genomskärning vid basen, den ofta ullbetäckta
kroppen, den vanligen kullriga pannan o. s. v. Till
vilda fårarter höra
argali- och mufflon-fåren. Af dessa senare, hvilka anses
utgöra stammen till det tama fåret, lefver en art,
O. musimon, i hjordar högst uppe bland bergstopparna
på Sardinien och Corsica. Denna art är till färgen
rödbrun, under hvit, och något större än det tama
fåret, O. aries. Detta förekommer såsom husdjur på
de flesta trakter af jorden. Hannen, hvilken ofta
har stora, bågformigt krökta horn, kallas bagge
l. gumse och, sedan han blifvit skuren, hammel; honan,
hos hvilken hornen vanligen äro små eller saknas,
benämnes tacka och ungen lam. Det tama fåret har
kroppen beklädd af en krusig, mer eller mindre grof
ull af vexlande färg, svart, hvit eller brokig. Det är
ett enfaldigt och skyggt djur (vid eldsvådor händer
ofta, att en fårhjord endast af dumhet och rädsla
störtar sig midt i elden). Af naturen derjämte fromt
och saktmodigt, fördrager det tåligt misshandling
och låter sig slagtas utan att klaga eller göra
motstånd. Fruktansvärda fiender har det uti vargen och
lodjuret. – Bland den mängd olika former eller raser,
som det tama fåret numera har att uppvisa, må här
endast nämnas: de spanska fåren eller merino-fåren,
hvilka lemna en utomordentligt fin ull. De bästa
merino-fåren äro från Infantado i Nya Kastilien. Från
merino-fåren härstamma också de s. k.
elektoralfåren i Tyskland, särskildt i Sachsen. Dessa hafva en
finare kroppsbyggnad än infantado-fåren, hvilka de,
i sin högsta grad af förädling, anses till och med
öfverträffa i fråga om ullens finhet. Af samma stam
har man genom lämpliga korsningar lyckats frambringa
äfven andra förträffliga raser. Vidare må omnämnas de
engelska southdownsfåren, hvilka äro betydligt större
än de föregående och föga underlägsna de spanska med
afseende på ullens utmärkta beskaffenhet. – Fåret
ar ett för menniskan högst nyttigt djur. Det lemnar
ett godt kött, och af den feta mjölken beredes smör
och ost. Det förnämsta värdet härrör emellertid af
ullen. Skinnet med den qvarsittande ullen lemnar ett
varmt pelsverk. J. G. T.
Fårstynget, Oestrus ovis, zool., en till
styngslägtet (Oestrus) af tvåvingarnas ordning
(Diptera) hörande insekt. Det är en nästan naken,
omkr. 11 mm. lång fluga, till färgen gråaktig och
brunspräcklig, med ljusare ben. Fårstyngen förekomma
under sommarmånaderna icke sällan i mellersta och
södra Sverige, i närheten af fårhus, der de träffas
sittande på väggar o. d. Sina ägg lägga de vid eller
i fårets näsborrar, omkring hvilka man ofta ser dem
surra. Fåret söker på allt sätt freda sig från sin
besvärlige fiende, det skakar på hufvudet, springer
under fnysande af och an o. s. v. Jfr Nyssjuka.
J. G. T.
Fårsvingel. Se Festuca.
Fårticka. Se Polyporus.
Fårö, ö n. om Gotland, från hvilket den skiljes genom
Fårösund. Arealen är 10,262 har. På öns nordöstra
udde. Holmudden, ligger Fårö fyr, en omgående
spegelfyr med blänk, anbragt i ett åren 1846–47
uppfördt stentorn af 30,3 m. höjd. Fyrens lysvidd är
16 minuter. – Tillsammans med Gotska Sandön bildar
F. en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
