Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Fredrik (Frederik) VII Karl Kristian (dansk konung) - 1. Fredrik (Friedrich) I Barbarossa (romersk kejsare och tysk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om grundlagens inskränkning till konungarikets
enskilda angelägenheter. När F. i sin otålighet
öfver detta motstånd utfärdade en förordning om en
gemensam författning för monarkien (d. 26 Juli 1854)
och dessutom öppet tog parti för ministèren Örsted,
var det goda förhållandet mellan honom och folket
nära att brytas, men när han i Dec. s. å. aflägsnade
ministèren, återställdes förtroendet. Han åtnjöt
en popularitet, som saknade motstycke. Sjelf
skattade han folkets tillgifvenhet såsom det mest
eftersträfvansvärda. Hans valspråk var: "Folkets
kjärlighed min styrke". F:s inre styrelse utmärktes
af en mängd vigtiga lagar, dels till en närmare
utveckling af den genom grundlagen vunna friheten
(tryckfrihet, näringsfrihet, kommunal sjelfstyrelse
m. m.), dels rörande landboreformer, dels af allmän
human karakter (qvinnans lika arfsrätt med mannen
m. m.). Under de långvariga pinsamma underhandlingarna
(sedan 1856) med tyska förbundsdagen och med
stormakterna om Holsteins ställning inom monarkien
höll F. fast vid Danmarks oberoende af Tyskland,
men saknade mod att släppa Holstein. Han gjorde
tvärtom flere medgifvanden, som försvårade frågans
lösning och försvagade Danmarks motståndskraft. För
att finna stöd slöt F. sig närmare till Karl XV,
med hvilken han sedan 1847 var personlig vän,
och underhandlade med denne om bildandet af ett
nordiskt försvarsförbund. Åtskilligt, men långt ifrån
tillräckligt, gjordes för försvarets stärkande och
landets betryggande. Medan F., förlitande sig på den
preussiska regeringens löfte att icke motsätta sig
Holsteins frånskiljande, lät riksrådet öfverlägga
om förslaget till en ny författning för konungariket
och Slesvig, och medan han sjelf från Glücksborgs
slott gjorde utflygter till befästningarna vid
Dannevirke, sjuknade han och dog, af ros, d. 15
Nov. 1863. De efter hans död inträffande olyckorna och
förödmjukelserna gjorde, att folket med ännu större
saknad blickade tillbaka på hans regering såsom på en
lycklig tid. F:s kolossala ryttarestaty (modellerad af
Bissen d. ä.) är rest framför Kristiansborgs slott. –
Den 7 Aug. 1850 hade F. vigt sig, till venster,
med grefvinnan Louise Danner (se Danner, L. K.).
E. Ebg.
Fredrik (Friedrich), romerska kejsare och tyska
konungar:
1. F. I Barbarossa ("Rödskägg"), f. omkr. 1123,
var son af tyske konungen Konrad III:s broder,
hertig Fredrik II af Schwaben, och Henrik den
stoltes syster Judit. Han tillhörde alltså båda de
rivaliserande slägterna Hohenstaufer och Welfer och
stod på Welfernas sida i den strid, som mellan dem
utkämpades under hans ungdomsår (1143). Men sedan kort
derpå det stillestånd afslutits, som gaf Henrik den
stoltes omyndige son, Henrik Lejonet, Sachsen, men
beröfvade honom Bajern, gick F. i sin farbroders,
konung Konrads, tjenst och vann snart dennes fulla
förtroende. Han följde honom på det andra korståget
(1147) och blef efter hans död vald till tysk konung
(d. 4 1. d. 5 Mars 1152). F. uppsteg på tronen med
full föresats att åter göra Italien underdånigt och
att återställa lugn och ordning norr om Alperna. Båda
uppgifterna voro lika svåra. I norra Italien hade en
mängd köpmannarepubliker uppvuxit, som, litande
på sina rikedomar, sina fasta murar och den
mot kejsaremakten fientlige påfvens understöd,
föga aktade kejsarens påbud. Sedan han vunnit sin
mäktige kusin Henrik Lejonet genom att lofva honom
Bajern, tågade han 1154 öfver Alperna. Lombardiets
mäktigaste stad och härden för motståndet, Milano,
tvangs att erlägga böter för sin ohörsamhet, och
flere af dess bundsförvandter straffades strängt,
hvarefter tåget fortsattes mot Rom, som intogs, och
F. kröntes till kejsare (d. 18 Juni 1155). Sjukdomar
inom hären tvungo snart F. att tåga tillbaka till
Tyskland. Der återupplifvade han lag och ordning:
hvarje våldsgerning blef strängt straffad utan hänsyn
till förbrytarens ställning. Den långa welfiska
striden bilade F. genom att gifva Bajern åt Henrik
(1156). "Sedan", säger en samtida, "gläder sig
riket på denna sidan Alperna åt en så härlig fred,
att F. med rätta kallas icke allenast Caesar och
Augustus, utan äfven fäderneslandets fader." Detta
lugn blef dock af kort varaktighet. Milano hade
åter brutit freden, och till följd deraf begaf
sig F. 1158 åter till Italien. Milano måste på
förödmjukande vilkor kapitulera. Derpå lät F.,
vid ett möte på de Roncaliska fälten (Nov. 1158),
några romerska rättslärde från Bologna framställa
den nya läran att kejsarens vilja vore källan
till all makt, att hans påbud vore de enda gällande
lagarna. Sådana åsigter voro en stridshandske, kastad
mot påfvemakten. Denna innehades då af Viktor IV
och Alexander III, hvilka valts af olika partier och
bekämpade hvarandra. F. tog den förres parti och ådrog
sig derigenom en bannlysning af Alexander, som ifrigt
eggade Lombardiet till motstånd. Milano följde rådet,
men blef af kejsaren intaget (1162) och till största
delen förstördt. Redan två år derefter bildades mot
honom förbundet i Verona (1164), hvilket han saknade
makt att bekämpa. 1165 återvände påfven Alexander till
Rom och blef själen i en mot kejsaren bildad ny liga
(grekiske kejsaren, konungen af Sicilien, Venezia,
de lombardiska städerna). Ett nytt krigståg (1166–67)
mot Italien misslyckades, ehuru Rom eröfrades, och
F. måste tills vidare uppgifva tanken på städernas
besegrande. Han sökte i stället befästa sitt
och sin ätts välde i Tyskland. Han gaf sina söner
furstendömen och lät välja den äldste af dem, Henrik,
till sin efterträdare, men sårade derigenom mångas,
bl. a. Henrik Lejonets, intressen. Då kejsaren (1174)
åter begaf sig mot Italien och der genom sjukdomar
förlorade en stor del af sin här, öfvergafs han af
Henrik Lejonet, ehuru han på knä bad sin vasall och
frände om bistånd. Vid Legnano (d. 29 Maj 1176)
led F. ett fullständigt nederlag. Dock förstod
han att förringa följderna deraf. Han splittrade
sina motståndare och vann till och med påfven
Alexander. Ett sexårigt stillestånd afslöts i Venezia
(Aug. 1177) på så fördelaktiga vilkor, att F. vid sin
återkomst till Tyskland firades såsom segrare. – Icke
långt derefter drabbades Henrik Lejonet af kejsarens
straff. Han dömdes bl. a. förlustig (1181) alla sina
land, utom Braunschweig och Lüneburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
