Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Fredrik (Frederik) VI (dansk-norsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A. P. Bernstorff) förskaffa sig makten i sin
sinnessvage faders namn samt att aflägsna Guldberg
och dennes anhängare från statsstyrelsen. De första
tretton åren, under hvilka A. P. Bernstorff var hans
förnämste rådgifvare, utgjorde en af de lyckligaste
perioderna i Danmarks historia. Då genomfördes
bondeståndets frigifning genom stavnsbåndets
upphäfvande (1788, fullständigt först d. 1 Jan. 1800),
hofveriets bestämmande och noggrannare reglering af
förhållandet mellan godsegare och fästebönder. F. tog
personligen stor del i främjandet af denna
sak och lät ej skrämma sig, när 102 godsegare i
Jylland 1790 anhöllo om återkallandet af de gjorda
förändringarna. Utom denna reform genomfördes flere
andra af stor vigt: förbudet mot spannmålsutförsel
upphäfdes, handeln på Island och Finmarken frigafs,
hvarjämte en friare tulllagstiftning infördes
(1797), negerhandeln förbjöds (1792) från och med
1803, pressen befriades från polismyndighetens
godtycke (1790), och rättsväsendet förbättrades
genom upprättande af förlikningskommissioner (1795)
samt genom goda regler "om rettens vedbörlige og
hurtige pleje" (1796). Danmarks utrikespolitik var
fredlig, med undantag af kriget med Sverige 1788;
och medan det öfriga Europa var upptaget af strider
mot den franska revolutionen, blomstrade, till följd
af neutralitet, Danmarks handel och sjöfart mer än
någonsin förr. Till handelns skydd slöts 1794 ett
förbund med Sverige. Bernstorffs död (1797) blef
en vändpunkt i F:s regering. Genom rysk påtryckning
lät F. förmå sig att inskränka tryckfriheten (1799)
och ingick ett väpnadt neutralitetsförbund med de
tre andra Östersjömakterna (1800), fyra månader
sedan Danmark genom en konvention (d. 29 Aug. 1800)
lofvat England att uppgifva konvojsystemet. Han ådrog
derigenom Danmark angreppet af en engelsk flotta
och sjöslaget på Köpenhamns redd, d. 2 April 1801,
hvarvid F:s inblandning gaf Nelson större fördelar,
än han eljest skulle hafva vunnit. Oaktadt den
derigenom erhållna varningen och oaktadt Ryssland
lemnade Danmark i sticket, fortfor F. dock under de
följande sex åren att intaga en tvetydig hållning
mellan de tvänne kämpande stormakterna England och
Frankrike samt ådrog sig derigenom bådas misstankar
och ovilja. 1807 bröt olyckan ut öfver landet. När
England efter freden i Tilsit fruktade, att Napoleon
med våld skulle göra sig till herre öfver danska
flottan, fordrade det, att Danmark skulle lemna
sin flotta i pant till krigets slut, hvaremot det
till gengäld lofvade att garantera Danmark alla
dess besittningar. F. afslog tvärt denna fordran,
men ehuru han från flere håll hade fått kännedom om
hvad som förestod, voro inga åtgärder vidtagna för att
sätta landet i försvarstillstånd. När engelsmännen
nalkades, flydde han tillika med sin fader från
hufvudstaden till hären i Holstein och förordnade
kommendanten Peymann att leda Köpenhamns försvar. Den
svaga truppstyrka, som fanns på Själland, blef slagen
i en träffning vid Kjöge, och hufvudstaden inneslöts
af fienden. Ännu i sista ögonblicket förnyade den
engelske generalen anbudet, men detta afslogs, och
först efter
fyra dagars (d. 2–5 Sept.) fruktansvärdt
bombardement kapitulerade hufvudstaden, och
flottan utlemnades. Å nyo erbjöd England neutralitet
eller förbund med full ersättning för flottan och
landutvidgning i norra Tyskland, men F. stod fast vid
sitt beslut, och England förklarade derför krig. Den
13 Mars 1808 besteg F. tronen. Såsom Rysslands
bundsförvandt hade han några veckor förut förklarat
Sverige krig, men skördade icke den ringaste fördel
deraf och lemnades i sticket af Ryssland, så snart
detta rike vunnit sitt byte. Redan innan F. slöt
fred med Sverige (Dec. 1809), hade det i detta land
varit fråga om att välja honom till tronföljare,
men genom hans vägran att uppgifva sin envåldsmakt
i Danmark och Norge strandade planen. Efter svenske
kronprinsen Karl Augusts död (1810) gjorde F. några
bemödanden att blifva vald, men marskalk Bernadotte
blef honom föredragen. Detta ledde till nya olyckor
för Danmark. För att försäkra sig om Sveriges vänskap
under kriget mot Frankrike lofvade nämligen ryske
kejsaren (1812) detsamma Norge såsom ersättning för
Finland och uppfordrade F. att frivilligt afstå Norge
mot utvidgningar i Nord-Tyskland och återfåendet af
flottan. Ehuru landets krafter voro uttömda genom
det långvariga kriget mot England, dröjde dock F. att
söka fred med England, tills Sverige hade tillträdt
koalitionen mot Napoleon, och kunde då icke rädda
Norge genom att sjelf sluta sig till koalitionen. Han
förenade sig derför på nytt med Frankrike, och blef,
då en svensk-rysk-tysk här inföll i Holstein, tvungen
till freden i Kiel, i hvilken (d. 14 Jan. 1814)
Danmark afträdde Norge till Sveriges konung och
Helgoland till England. I ersättning fick Danmark
svenska Pommern och Rügen, men bortbytte det
1815 mot Lauenburg, hvarefter det inträdde i Tyska
förbundet, för Holstein och Lauenburg. Medan F. ända
sedan Bernstorffs död hade varit mycket olycklig
i ledningen af utrikesangelägenheterna, hade han
genomfört flere nyttiga reformer i den inre styrelsen,
såsom afskaffandet af värfning af främmande
soldater (1802), lifegenskapens upphäfvande i
Holstein och södra Slesvig (1804), grundläggningen
af universitetet i Kristiania (1811). F:s milda
regering, outtröttliga arbetsamhet och uppriktiga nit
för folkets väl bragte småningom de många olyckorna
och missgreppen i glömska, och han återvann folkets
kärlek. Men det dröjde länge, innan krigets följder
utplånades. Trots sitt envälde kunde han icke häfda
sin vilja gent emot sina tyska ämbetsmän, utan måste
åse huru hans påbud om det danska språkets skyddande
i norra och mellersta Slesvig åsidosattes. Under
intrycket af Julirevolutionen (1830) tillkännagaf
F. (1831), att han ämnade införa rådgifvande
provinsialständer. Samtidigt med förordningen om
dessas införande (d. 15 Maj 1834) upprättades för
Slesvig och Holstein en gemensam regering och egen
högsta domstol, hvarvid monarkiens tudelning och
schleswig-holsteinismen framträda. Huru litet F. i
verkligheten kunde förlika sig med politisk frihet,
visade sig 1835 af hans svar på en adress, hvari
man anhöll, att han ej måtte ytterligare inskränka
tryckfriheten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
