Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Florens (Firenze, Florentia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
köpmännen. Under 1200- och 1300-talet drefvo
florentinarna (t. ex. husen Peruzzi och Bardi) en
omfattande bankirverksamhet. Till och med venetianska
affärsmän begagnade sig för sina levantiska affärer
af florentinska kapital, trots den oerhörda räntan
(20, t. o. m. 40 proc.). Det var i synnerhet det
florentinska köpmansståndet, som under medeltiden
befordrade handelsväsendets utveckling i Europa. Nu
drifver F. handel endast till lands. Från F. utgå tre
jernvägslinier (till Livorno, Pistoja och Arezzo-Rom),
som hafva en gemensam centralstation i stadens
norra del. Arno är trafikabel endast under vintern
och regntiden.
Konst och literatur. F. är mer än någon annan stad
uti Italien berömdt för sina bildverk, utställda på
offentliga platser, föremål för folkets aktning och
beundran, hvilket här är en naturlig följd af allas
medfödda konstsinne. Det finnes också knappt en
stad, der sjelfva folket har ett så rent intresse
för konsten, och man kan redan deraf förstå, att
F. hade den kulturuppgiften sig ålagd att pånyttföda
konsten både i öfverensstämmelse med och i fri motsats
till antiken. Detta konstsinne visar sig ännu i dag
i de mästerliga guldsmedsarbeten och de mosaiker i
"pietra dura", som utgöra en hufvudsaklig industri för
florentinarna. Dessa höra för öfrigt till Italiens
mest måttfulla och belefvade söner, begåfvade med
gladt sinne och qvick uppfattning samt icke utan skäl
stolta öfver att hafva gifvit det italienska språket
dess rykt och ans samt den italienska literaturen
hennes första lyftning, att hafva inom sig utvecklat
den kanske vigtigaste sidan af den moderna konsten och
att hafva skapat en högst betydelsefull statshistoria.
Hvad först beträffar den literära lyftning, som
utgick från Florens, så är den redan i slutet af
1200- och början af 1300-talet bunden vid trenne
af Italiens första namn. Ännu medan latinet var
herskande skriftspråk, föddes den italienska
nationalpoesien i Toscana, i det att talspråket,
la lingua volgare, upphöjdes till skriftspråk. Den
förnämste nyskaparen var renaissancens förste
store förelöpare, Dante Alighieri (1265–1321),
som i sitt storverk "Divina commedia" tecknade
sig sjelf, sin fädernestad, sitt fosterland och sin
samtid, ja hela medeltiden med dess åskådningar och
föreställningar. Den andre var Francesco Petrarca
(1304–74), som utvecklade Italiens lyrik och gjorde
sonetten till språkrör för sin kärlek; den tredje var
grekiskans målsman, Giovanni Boccaccio (1313–75), som
skapade den lättare italienska prosan i "Decameron"
och grundlade flere nya poetiska former (t. ex. ottave
rime), som sedan upptogos af renaissancen. Alla tre
hade en mängd efterföljare; men humanismen med sin
hänförelse för latinet, som i F. representerades
af bl. a. den mångkunnige Leon Battista Alberti,
undanträngde den italienska poesien, till dess, med
Lorenzo de’ Medici (1449–92), en ny dag, också i
Florens, uppgick för Italiens skaldekonst. Lorenzo
gaf nämligen på mer än ett område första uppslaget
till flere former, med hvilka hon under följande
tider framträdde, såsom idyllen, burlesken och den
operamässiga komedien. Vid hans sida stodo Angelo
Poliziano (1454–94), som gaf uppslag till epos och
drama, samt de tre bröderna Pulci, af hvilka Luigi
Pulci (1431–87), författaren till den travesterande
dikten "Morgante maggiore", är den förnämste. Genom
Macchiavellis (1469–1527) författareskap inom
historien och komedien och Michelangelos (1475–1564)
sonettdiktning höll F. sitt vittra anseende uppe under
den tid, då det poetiska lifvets tyngdpunkt flyttat
till Ferrara, och i slutet af 1500-talet uppstod genom
samfällda bemödanden af framstående florentinska
patricier och tonkonstnärer den första operan i
Florens, nämligen "Dafne", som komponerades af
Peri till text af Rinuccini och gafs 1597 hemma hos
Jacopo Corsi. Äfven 1600-talets förnämste italienske
lyriker, Filicaja (1642–1707), som besjöng Italien och
drottning Kristina, var florentinare, och i slutet af
1700-talet blef den italienska frigörelsens bebådare,
Alfieri (1749–1803), i F. fostrad till sitt stora
värf såsom tragöd. Äfven bland den nyromantiska
riktningens och den verkliga frigörelsens vittra
kämpar voro några af de förnämste florentinare,
nämligen dramatikern Niccolini (1785–1861), efter
hvilken F:s främsta scen är benämnd, och Giuseppe
Giusti (1809–50), den omutlige frihets-, sannings-
och fosterlandskämpen, som med satirens och snillets
glödande vapen beredt vägen för frihetens praktiska
grundläggare, Cavour, Victor Emanuel och Garibaldi.
F:s konstnärliga betydelse är så storartad,
att ingen stad i verlden utom Athen eger en
sådan i samma grad. I afseende på arkitekturen
hänvisas till hvad ofvan är sagdt om renaissancens
uppkomst och blomstring i Florens; för öfrigt torde
följande antydningar här vara nog. Bildhuggeri
och måleri följde på naturligt och organiskt sätt
utvecklingen. Såsom bildhuggare framträdde redan
Giotto (1276–1337), och han efterföljdes af Andrea
Pisano (omkr. 1273–1349), upphofsmannen till de
äldsta härliga bronsportarna å baptisteriet, samt
af Orcagna (d. före 1376), som visade sig vara en
mästare i gotikens dekorativa stil. Med renaissancen,
då antiken beherskade konsten, tog bildhuggeriet
naturligtvis stark fart, ehuru redan från början
reliefen råkade in på en afväg, som förde den bort
från plastiken och närmare måleriet. Lorenzo
Ghiberti (1378–1455) var den, som der öppnade den
nya banan, och inom den ideala skulpturen följdes
han af Luca della Robbia (1400–82), den ypperlige
framställaren i bränd och glaserad lera, under det att
den ytterliga realismen representerades af Donatello
(1386–1466) och hans efterföljare, hvilka dock genom
ett energiskt studium af naturen gjorde konsten
stora tjenster. Högrenaissancens män i F. voro Andrea
Sansovino (1460–1529), plastikens Rafael, såsom han
kallats, och Michelangelo (1475–1564), hvilkens
genialiska subjektivism, stödd på sjelfständigt
naturstudium, skapade ett ideal, hvars förnämsta
uppenbarelser ofvan blifvit påpekade i sammanhang
med Mediceernas grafvar, och som skiljer sig starkt
från antiken samt äfven utgjorde barockplastikens
utgångspunkt. Bland hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
