Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fingals grotta - Fingera - Fingerborgsblomma. Se Digitalis - Fingerdjur-slägtet - Fingerling - Fingersvampar - Fingersättning l. Applikatur - Fingerört. Se Potentilla - Fingrar - Finiguerra, Maso l. Tommaso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om ön Mull, vid Skotlands vestra kust
(Argyllshire). Den har bildats till följd af
hafsvågornas sönderbrytande inverkan på den i lodräta
pelare förklyftade basaltbergart, hvaraf hela ön
Staffa består. Mot hafvet öppnar sig grottan med
en nära 35 m. hög och mera än 15 m. bred ingång,
hvarifrån den, med något aftagande bredd och höjd
sträcker sig i rak linie inåt, till en längd af
omkr. 89 m. Väggarna bestå af vid hvarandra stående,
oftast sexkantiga basaltpelare, och taket utgöres
af de afbrutna och genom vågorna bortförda pelarnas
qvarvarande öfre delar, hvilkas nedåt vända ändar
bilda liksom ett storartadt mosaikhvalf. Den
inre gafvelväggen har (till följd af pelarnas
olika storlek derstädes) utseende af framsidan
på en jättestor orgel. – Grottans botten ligger,
t. o. m. vid inre änden, en eller annan meter under
vattenytan vid ebbtid. Hafsvågorna drifva således
fritt sitt spel derinne och frambringa ett ofta
öfverväldigande dån och brus, stundom liknande
ett sjungande ljud, hvaraf grottan, efter "Ossians
sånger", fått sitt namn. Endast vid mycket lugnt väder
kan man i båt besöka grottans innersta del, eljest
måste man anlita en smal och slipprig gångstig,
som går fram på högra sidan, öfver de der vid 4,5
m. öfver vattnet afbrutna basaltpelarna. Längst
inne i grottan herskar ett halfdunkel, och derifrån
kan man med en enda blick öfverskåda den härliga
pelarsalen. Grottan är ett vackert exempel på den hos
åtskilliga vulkaniska och eruptiva bergarter utbildade
pelarformiga afsöndringen eller förklyftningen. E. E.
Fingera (Lat. fingere, bilda), uppdikta, hitta på,
föreställa sig något inbilladt som verkligt.
Fingerborgsblomma. Se Digitalis.
Fingerdjur-slägtet (Chiromys), äfven kallade
ekorrmakier, zool., hörande till ordningen halfapor
(Prosimii) och utmärkt derigenom att hörntänder
saknas, liksom hos gnagarna, genom de handlika
fötterna, hvilkas fingrar, med undantag af tummen,
äro väpnade med klo lika naglar o. s. v. För
öfrigt hafva dessa högst besynnerliga djur stora,
nästan nakna öron, och en lång, buskig svans. Den
enda hittills kända arten är Ai-ai. Se d. o.
J. G. T.
Fingerling, sjöv., rorhake. Fingerlingarna
utgöra den del af de vid röret fastsatta beslag,
som stickas ner i motsvarande, vid akterstäfven
fasta ror-öglor; deraf bildas ett slags gångjern,
hvarigenom roret hänger fast vid akterstäfven. Se Ror.
O. E. G. N.
Fingersvampar, bot., arter af svampslägtet Clavaria
L., nat. fam. Hymenomycetes Fr., kl. Cryptogamia
L., som igenkännes derigenom att "hatten" eller
den sporbildande delen (hymenium) är sönderdelad i
smala, antingen jämntjocka eller något klubbformiga,
upprättstående grenar. Fingersvampar och klubbsvampar
(olikformade arter af samma slägte) växa ymnigt i
våra barrskogar. Många arter äro ätbara, och flere äro
högt värderade, t. ex. C. flava Fr., C. deliciosa Fr.,
C. formosa Fr. m. fl. O. T. S.
Fingersättning l. Applikatur (Fr. doigter),
fingrarnas ändamålsenliga begagnande vid spelandet på
musikaliska instrument. Lättast är fingersättningen
för blåsinstrument, dervid den
inläres efter gifna tabeller; svårare är den
for stråkinstrument och svårast for piano. Vid
fingersättningen för det sistnämda användas
i allmänhet talen 1–5, då 1 betyder tummen, 5
lillfingret; för violinen åter nyttjas 1–4, då 1
betyder pekfingret, 4 lillfingret. Engelsmännen
begagna endast fyra siffror äfven för pianot, i
det de beteckna tummen med x eller 0. Sistnämnda
sed är en qvarlefva från tiden före Seb. Bach,
då man vid klaveret gjorde föga eller intet bruk
af tummen och lillfingret, utan hufvudsakligen
endast använde de tre mellersta fingrarna, som
lades med spetsarna horisontelt öfver de långa
tangenterna, så att de knappt nådde fram till de
korta, hvilka ock före den tempererade stämningens
införande blott i inskränkt mån anlitades.
A. L.
Fingerört. Se Potentilla.
Fingrar, anat., de i regeln fem (på hvardera
handen), sins emellan fria, i ett plan fästa, trinda
bildningar, i hvilka de dittills enkla öfre lemmarna
hos menniskan delas vid perifera änden. Motsvarande
delar å nedre lemmarna kallas tår. Fingrarna leda
mot ett lika antal, mellanhanden (handkåfvan)
tillhörande, af gemensam hud täckta ben. Första
fingret (tummen) har blott en led mellan två ben;
de öfriga fingrarna hafva 2 leder mellan 3 ben, de
s. k. falangerna. Utom af dessa ben och leder består
hvarje fingers massa af böj- och sträckmusklers senor,
af hud med tillhörande nagel samt af underliggande
bind- och fett-väf. Fingrarna äro rikt försedda med
blodkärl och nerver, synnerligen på böjsidan. Alla fem
fingrarna hafva särskilda namn: tumme, pek-, lång-,
ring- och lill-finger. Missbildningar förekomma icke
sällan, på det sätt att de fyra fingrarna äro i mer
eller mindre utsträckning förenade, eller så att
antalet fingrar är större eller mindre än fem. Jfr
Hand. G. v. D.
Finiguerra, Maso l. Tommaso, guldsmed i Florens,
f. 1426, d. före 1464, skall, enligt Vasari och
italienarna, vara uppfinnaren af kopparsticket. Han
var en af de utmärktaste arbetare i niello,
d. v. s. konsten att gravera en teckning in i en
metallskifva, vanligast af silfver, och sedan fylla
linierna med ett slags emalj, som för sin svarta färg
kallades "niello" (Lat. nigellum, af niger, svart). På
sådant sätt pryddes särskildt ett slags kyrkliga
föremål, som på latin kallades pax (ital. pace) och
på svenska skulle kunna kallas kysstaflor, emedan vid
de högtidliga mässorna den officierande presten före
kommunionen, medan han läste "Agnus Dei", kysste
en sådan tafla och lemnade den till sitt biträde med
orden: "pax tecum!", hvilket alltså var en ersättning
för den gammalkristna fridskyssen. F. utförde en
sådan pax 1450 för kyrkan S. Giovanni i Florens
och framställde på densamma Jungfru Marias kröning
i en vacker och rik komposition, med omkring
30 figurer. Men före inbrännandet af emaljen
skall han hafva fyllt graveringen med en flytande
svart vätska och deraf tagit ett aftryck på ett
papper. Silfverskifvan lär ännu förvaras i Uffizi i
Florens; ett gammalt aftryck, troligen det äldsta,
om ock ej det enda, taget före emaljeringen, finnes i
kopparstickssamlingen i Paris. Dermed skulle F. vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
