Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fincke, Gustaf - Fincke, Thomas - Finckenstein. Se Finkenstein - Finderup - Findhorn - Fine, Ital., musikt., slut - Finé (Finæus), Oronce - Finelli, Carlo - Fineman, Karl Olof - Finering - Fines herbes - Finesse - Finevs (Lat. Phineus) - Fingal l. Finjal - Fingals grotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kort uppstod der den vidsträckta Tavisalmi
socken. Längre fram förmådde F. innevånarna från
Savolax att grundlägga nybyggen i de inre, öde
trakterna af Österbotten. Äfven norra Tavastland,
omfattande de nuv. socknarna Laukas, Viitasaari och
Saarijärvi. erhöll genom hans nit sina första fasta
bebyggare. F., som sålunda förvärfvat sig ett aktadt
namn genom sin verksamhet för odlingens främjande i
Finlands öde nejder, emottog flere bevis på kunglig
nåd och användes bl. a. såsom sändebud i Ryssland. Död
1566. M. G. S.
Fincke, Thomas, dansk läkare, f. i Flensborg 1561,
studerade under flere år utomlands, i synnerhet i
Montpellier och Padua, kallades 1590 till professor
i matematik vid Köpenhamns universitet samt blef
1602 professor i vältalighet och 1603 i medicin. Han
dog 1656. Af hans ättlingar voro redan då flere
och blefvo sedermera många lärare vid Köpenhamns
universitet. Till följd af de nedsättande omdömen,
som man ansåg honom hafva fällt om Tyge Brahes
instrument och öfriga anstalter på Hven, var
hans rykte en tid icke det bästa; men genom nyare
undersökningar har hans uppträdande i nyssnämnda fall
kommit att stå i en mycket fördelaktigare dager.
C. R.
Finckenstein. Se Finkenstein.
Finderup, by i Jylland, Viborgs amt, 9 km. s. v. om
Viborg, är historiskt bekant genom det mord, som
derstädes föröfvades på Erik Glipping natten till
d. 22 Nov. 1286. På platsen för det hemska dådet
skall fordom hafva stått ett kapell, som blef
nedrifvet 1551.
Findhorn, flod i Skotland, har sina källor
i grefskapet Inverness på norra sidan af
Monadhliadhbergen, flyter i nordöstlig riktning genom
den romantiska dalen Strath Dearn, grefskapen Nairn
och Elgin samt faller ut i Moray Firth. Längd 130 km.
Fine, Ital., musikt., slut.
Finé (Finaeus), Oronce, fransk matematiker,
f. 1494 i Briançon, d. 1555 i Paris, stod hos
sin samtid i stort rykte för sina insigter i
den rena och använda matematiken. Mest känd har
han emellertid blifvit genom skriften Quadratura
circuli, tandem inventa et clarissime demonstrata
(1544), hvari han förmente sig hafva löst problemet
om cirkelns qvadratur. Denna skrift framkallade
flere vederläggningar af samtida matematiker.
G. E.
Finelli, Carlo, italiensk bildhuggare, f. 1782,
d. 1853, en af Canovas efterföljare, sökte
hålla medelvägen mellan idealism och naturalism,
men var något ojämn i sina verk. F. var medlem
af akademien S. Luca i Rom och af den franska
konstakademien. Bland hans vackraste arbeten nämnas
Amor och Psyche, Amor med fjäriln, Venus, som stiger
ur badet och Trajanus’ triumftåg (fris i Qvirinalen;
motstycke till Thorvaldsens "Alexanderståg").
Fineman, Karl Olof, pedagog, läroboksförfattare,
född d. 15 Maj 1793 i Elgå socken i Värmland,
blef student i Upsala 1813 samt filos. magister
och prest 1818. Efter ett par års presterlig
tjenstgöring i Stockholm mottog han 1821 kallelse
till lärarebefattningen vid denna stads
allmänna barnskola, der han d. 1 Okt. s. å. öppnade
undervisningen efter vexelmetoden. Denna
befattning innehade han till 1859. 1828 blef han
ledamot i komitén för öfverseende af rikets allmänna
undervisningsverk. Död i Stockholm d. 29 Juli 1863. –
Hans läroböcker, hvilka i åtskilliga ämnen voro de
första, som för folkskolans behof utgåfvos, äro:
Lärobok uti räknekonsten (1826; 2:dra uppl. 1833),
Rättstafnings- och rättskrifningslära (1828),
Bokstafs-, stafvelse-, ord- och renläsningsbok
(1829; 4:de uppl., med titel Lärobok för
stafvenng och renläsning etc., 1856), Inledning
till geometrien, jemnte lineartecknings öfningar
(1832), Utanstafnings- och dicteringscurs (1842),
Svensk språklära (1852), Svensk rättstafnings-
och rättskrifningslära etc. (1854) och Tabula
och förberedande öfningar till de fyra allmänna
räknesätten etc. (1855). Han utgaf dessutom
predikningar, smärre skrifter rörande folkskolan m. m.
Finering (T. feinbrennen, Eng. refining, Fr. affinage)
kallas den metallurgiska behandling, hvarigenom
silfver och någon gång äfven andra metaller renas
(raffineras) från små delar af främmande ämnen. På
hvilket sätt silfret än frambringas ur sitt
naturliga tillstånd, är metallen ej så ren, att den
icke behöfver finering. Vanligast sker denna på härd
eller s. k. test i flamugn, gjord af kalkmergel eller
dylikt och derofvanpå benaska, hvilken lätt super i
sig det under drifning och finering uppkommande och de
främmande metalloxiderna bortförande smälta blygletet.
L. R.
Fines herbes [fins erb], Fr., "fina örter",
benämning på åtskilliga kryddväxter, persilja,
gräslök, dragon o. s. v., som användas vid matlagning.
Finesse [-ess], Fr. (af fin, fin, prydlig,
af Lat. finitus, fulländad), finhet, prydlighet;
sinnrikhet, fint och egendomligt användande af (ett
språks, en konstarts o. s. v.) hjelpmedel; slughet,
förslagenhet, skicklighet.
Finevs (Lat. Phineus), Grekisk sagohist., mytisk
konung i Salmydessos i Tracien, son af den feniciske
konungen Agenor, hade af Apollo erhållit siaregåfvan,
men straffades med blindhet, emedan han olofvandes
yppat gudarnas rådslag. Då han, på anstiftan af sin
andra gemål, Idaia, lät blända sina söner i förra
giftet, hemsöktes han af en ny straffdom. Hvarje
gång han ville äta, infunno sig nämligen harpyiorna,
vederstyggliga roffoglar med qvinnoansigten, och dels
uppåto, dels nedsmutsade maten. Från detta elände
befriades F. slutligen af Boreas’ söner, Kalais
och Zethes, deltagare i Argonavttåget, hvilka,
sjelfve bevingade, jagade harpyiorna på flykten.
A. M. A.
Fingal l. Finjal (af Gael. fionn, furste, och geal,
hvit), enligt de skotsk-irländska sagorna en i 3:dje
årh. e. Kr. lefvande furste i Morven, en provins i
det forna Kaledonien. Han lär hafva haft sitt säte i
Selma, troligen i den nuv. Glencoe-dalen i grefskapet
Argyle, och flerstädes i Skotland förekomma ännu
ortnamn efter honom. F. var fader till Ossian.
Fingals grotta (se Fingal), grotta vid stranden af
den lilla ön Staffa, belägen vester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
