Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiesole, stat i den italienska prov. Florens - Fiesole - Fiesole, Mino (di Giovanni) da - Fiévée, Joseph - Fife - Fiflered - Fifre - Firth monarchy men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Faesulae, hvaraf åtskilliga ruiner blifvit bragta
i dagen.
Fiesole är det vedertagna namnet på en af 1400-talets
märkligaste målare i Florens, hvilken midt under
ung-renaissancens hänförelse stilla och troget höll
fast vid den äldre medeltids stilen, med dess från
Giotto härstammande traditioner. Han hette egentligen
Guido di Pietro och föddes 1387 i Vicchio, ett litet
kastell i prov. Mugello, norr om Florens. År 1407
inträdde han som munk i dominikanklostret vid staden
Fiesole. Från den stunden var hans namn Fra Giovanni
da Fiesole, under hvilket han blifvit ryktbar. Men
på grund af sin karakter och sitt målningssätt,
hvilka bägge voro "änglalika", fick han af sin samtid
tillnamnet Angelico, och efter sin död blef han af
kyrkan förklarad för salig (Ital. beato), så att hans
namn i sin helhet lyder: Beato Fra Giovanni Angelico
da Fiesole. Oftast nämner man likväl för korthetens
skull endast det sista, d. v. s. namnet på den ort,
der hans kloster låg. Emellertid vistades han icke der
ständigt. Redan 1409 måste bröderna utrymma klostret,
emedan de i den påfliga schismen slöto sig till
Gregorius XII, under det ordensgeneralen och staden
Florens hyllade Alexander V. Under förvisningen
uppehöllo de sig i Foligno och Cortona och fingo
först 1418 återkomma. Fra Giovanni lefde derefter i
Fiesole till 1436, då han med sina kamrater flyttade
till klostret San Marco i Florens. Mot slutet af sin
lefnad kallades han dels till Rom, dels till Orvieto
för utförande af större verk, och 1455 dog han i Rom
samt begrofs i den dervarande ordenskyrkan, S. Maria
sopra Minerva.
Ehuru F. utgick från Giottos skola och dennas
förutsättningar, höjer han sig dock i teckningens
adel och skönhetskänslans mildhet vida öfver
sina föregångare, och han blir aldrig så hård som
dessa, emedan hans blida sinne skydde alla våldsamt
dramatiska moment. Särskildt är han en mästare i att
kunna fint nyansera känslouttrycket i sina hufvud. Men
huru himmelsk hans religiösa stämning än må vara,
är likväl den själfulla skönheten i hans verk sant
mensklig och gripande. Icke häller hans svärmeri går
till någon sjuklig öfverdrift. F. var både tafle- och
freskomålare. Bland hans taflor, af hvilka de bästa
finnas i Florens och Paris, märkas främst småbilder
ur Kristi lif och tvänne skildringar af Yttersta domen
(i Florens) samt Marias kröning (i Louvre), om hvilken
Vasari sade: "Så måste de saligas andar i himmelen se
ut, om de hade en kropp; och äfven färgen i bilden
ser ut, som om den vore af en ängels hand". Af hans
freskomålningar finnas de yppersta i klostret S. Marco
(nu ett offentligt museum i Florens); der har F. målat
i korsgången flere lunettbilder (halfcirkelformiga
fält öfver dörrarna), i kapitelsalen en stor
väggbild till ordens förhärligande samt i cellerna de
innerligaste och mest rörande målningar till brödernas
uppbyggelse. Dessutom började han i Orvietos domkyrka
utsmyckandet af Capella di S. Brizio, i hvilket
arbete han sedan efterföljdes af Luca Signorelli,
Michelangelos store föregångare, och i Rom prydde
han i Vatikanen S. Lorenzos kapell
med fresker, som ännu äro
föremål för den högsta beundran.
C. R. N.
Fiesole, Mino da, egentl. Mino di Giovanni da F.,
italiensk bildhuggare, f. 1431 i Fiesole, d. 1484
i Florens, arbetade i Florens (hos Desiderio da
Settignano) och i Rom samt är anmärkningsvärd genom
sina vackra dekorativa arbeten och den utomordentliga
produktivitet, genom hvilken han kraftigast befordrade
utbredningen af den nya stilen. Han efterlemnade en
mängd grafmonument (den praktfulla vården öfver biskop
Salutati, i Fiesoles domkyrka, m. fl.), marmoraltaren
och i synnerhet förträffliga porträttbyster (Niccolò
Strozzi, i Berlins museum, m. fl.).
Fiévée [fjeve], Joseph, fransk publicist, f. 1767,
d. 1837, var före revolutionen boktryckare, men väckte
snart uppmärksamhet genom sin vältalighet. Under
revolutionen vågade han uppträda mot den allmänna
meningen med en broschyr Sur la nécessité d’une
religion (1795), och efter d. 9 Thermidor år II
(d. 27 Juli 1794) vardt han en af konventets
häftigaste motståndare. Efter d. 18 Fructidor år V
(d. 4 Sept. 1797) dömd till deportation, flydde
han, men häktades snart och måste försmäkta ett år i
Temple. Befriad ur fängelset efter d. 18 Brumaire år
VIII (d. 9 Nov. 1799), kom han i personlig beröring
med Napoleon, som skickade honom till England med
befallning att studera detta land och skrifva till
honom om sina intryck. Sålunda kom F. att skrifva
sina Lettres sur Angleterre et réflexions sur la
philosophie (1802). Han blef 1805 censor och redaktör
af "Journal de l’Empire" (nu "Journal des Débats")
samt utnämndes vidare till prefekt i departementet
Nièvre. Sedermera hyllade han restaurationen,
men öfvergick slutligen, sedan han 1818 för
sin Correspondance politique et administrative
blifvit dömd till tre månaders fängelse, till
oppositionen och blef medarbetare i "Journal des
Débats" och i "National". – Utom en serie politiska
tillfällighetsskrifter utgaf han Correspondance et
relations de J. F. avec Bonaparte samt tvänne täcka
romaner, La dot de Suzette (1798) och Frédéric (1799).
Fife [fejf], grefskap i Skotland, vid Nordsjön,
omfattande största delen af halfön mellan vikarna
Tay och Forth. Arealen 1,329 qvkm. 160,735
innev. (1871). Kusterna äro till största delen
höga och klippiga. Östligaste punkten är det
af farliga klippor (Carr rocks) omgifna Fife
ness. I v. inskjuter en gren af Ochill Mils,
hvilka af den fruktbara Eden-dalen ("Howe of Fife")
skiljas från de östligare Lomond hills. För öfrigt
är grefskapet slätt eller vågforrnigt, öfver allt
mycket fruktbart och sorgfälligt odladt. De vigtigaste
vattendragen äro Eden och Leven. Stenkol och jern
utskeppas. Hufvudstad: Cupar.
Fiflered, socken i Vestergötland, Elfsborgs
län, Redvägs härad. Arealen 3,667,4 har. 653
innev. (1880). Annex till Böne, Skara stift, Redvägs
kontrakt.
Fifre [fife], Fr. (af T. pfeife, Sv. pipa). Se
Piffero.
Fifth monarchy men [fifth monarki män], "femte
monarkiens män", en puritansk sekt i England,
hvilken uppstod i 17:de årh. och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
