Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Favre, Jules Claude Gabriel, fransk advokat och statsman - Favre, Louis, schweizisk ingeniör - Favus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kriget utbröt, och katastrofen vid Sedan
(d. 2 Sept. 1870) inträffade. Denna införde
honom på statsmannabanan. Natten mellan
d. 3 och 4 Sept. föreslog han, att lagstiftande
kåren skulle förklara Napoleon III och hans
dynasti afsatt, och att kåren skulle tillsätta
en regeringskommission, hvilken skulle hafva
till uppgift att fortsätta Frankrikes försvar
till det yttersta. Revolutionen af den 4
Sept. realiserade hufvudpunkterna i hans förslag.
F. blef medlem af nationalförsvarsregeringen
samt utnämndes till densammas vice president
och utrikesminister. Hans första officiella åtgärd
blef utfärdandet af ett cirkulär till Frankrikes
diplomatiska agenter i utlandet, hvilket cirkulär
slutade med orden: "Vi skola icke afstå vare sig
en tum af vårt territorium eller en sten af våra
fästningar". Bismarcks rundskrifvelser af d. 13 och
16 Sept. visade emellertid, att segraren var bestämd
att icke gifva vika för stolta ord, och det
möte, som d. 19–20 Sept. egde rum mellan F. och
Bismarck (för att afsluta ett vapenstillestånd,
under hvilket val till en konstituerande församling
kunde hållas), ledde ej till något resultat. Den
rapport öfver detta möte, hvilken F. afgaf till
nationalförsvarsregeringen, blef af Bismarck beskylld
för otillförlitlighet och öfverdrifter. Den
7 Okt. 1870, då Gambetta begaf sig till Tours,
öfvertog F. äfven inrikesportföljen, hvarigenom hans
börda ökades med pligten att söka bekämpa försöken
till en social revolution i Paris. Emellertid hade
hungersnöden i denna af tyskarna cernerade stad
vid början af 1871 nått en fruktansvärd höjd,
och d. 24 Jan. måste F. åtaga sig det tunga värf
vet att å nyo underhandla med Bismarck. Den 28
s. m. undertecknade han tillsammans med denne
statsman ett fördrag om Paris’ kapitulation och
ett vapenstillestånd mellan större delen af
de krigförande trupperna. Öfverväldigad af sitt
fäderneslands olyckor, begick F. vid afslutandet
af detta fördrag missgrepp, som en mera kallt
beräknande diplomat möjligen kunnat undvika.
Hans uraktlåtenhet att underrätta regeringsafdelningen
i Bordeaux, att östarmén vore undantagen från
vapenhvilan, anses som hufvudorsaken till denna
armés undergång. Vid valen d. 8 Febr. 1871 fick
han en plats i nationalförsamlingen och utsågs kort
derefter till utrikesminister i den provisoriska
regering Thiers fått uppdrag att bilda. På grund
af sitt ämbete undertecknade han d. 10 Maj 1871
fredsfördraget i Frankfurt. Efter kommunupprorets
undertryckande (s. å.) utfärdade han till de
utländska makterna ett märkligt cirkulär, i hvilket
han framställde orsakerna till upproret och
tillika varnade för sällskapet Internationale. Den
hänsynslösa bitterhet, hvarmed han angreps af
nationalförsamlingens högerfraktioner, äfvensom
obehagliga upptäckter rörande hans enskilda lif
föranledde honom att i Juli 1871 utgå ur ministèren.
Efter denna tid uppträdde han en och annan
gång i nationalförsamlingen och höll äfven några
anföranden i senaten, i hvilken han invaldes
1876, men i händelsernas förgrund trädde han icke
mera. Under de senare åren af sitt lif utförde han
en och annan process (t. ex. för arfvin garna till
Naundorff, den föregifne Ludvig XVII), men med mera
framgång som talare, än som sakförare. Han dog i
Paris d. 20 Jan. 1880. Bland hans skrifter må nämnas:
De la coalition des chefs d’atélier de Lyon (1833),
Gouvernement de la défense nationale (1871–74),
Rome et la république française (1871), Conférences
et discours littéraires (1873). Åtskilliga af hans
tal hafva utkommit i olika samlingar. Han blef 1867
medlem af Franska akademien.
Som forensisk vältalare intager F. ett af de
främsta rummen i det moderna Frankrike. I fråga om
elegant framställning, korrekt form samt förmåga
att omvexlande använda ironiens vapen och vädja till
känslan var han oöfverträffad. Äfven som politisk
talare förvärfvade han sig ett stort namn. På
statsmannabanan skar han deremot inga lysande
lagrar; hans obekantskap med diplomatiens teknik
och finter samt hans oförmåga att dölja sina känslor
inför en kall och slugt beräknande motståndare
gjorde honom till en klen underhandlare. Som
patriot och frihetsvän vidlåder honom ingen
fläck. Fredsfördraget i Frankfurt, hvilket ödet tvang
honom underteckna, bröt blomman af hans andliga kraft.
B. F. O.
Favre [favör], Louis, schweizisk ingeniör, f. i
Chêne-Bourg nära Genève, begaf sig vid 17 års ålder
till Frankrike, der hans anlag för mekanik snart
vunno utbildning och användning. Det dröjde ej länge,
förr än han uppträdde såsom sjelfständig entreprenör
vid den tidens stora jernvägsbyggnader, hvarvid han,
i förening med bildade ingeniörer, genom sin utmärkta
praktiska duglighet, sin organisationsförmåga och
sin energi vann förvånande resultat. Sitt förnämsta
rykte vann han emellertid såsom S:t Gotthardstunnelns
byggare. Vid konkurrensen om denna anläggning
(1872) segrade han öfver de berömde anläggarna
af Mont-Cenis-banan och åtog sig att fullborda
tunneln på åtta år. Förarbetena begyntes vid
Göschenen och Airolo. I början blef han efter med
sitt arbetsprogram, men snart vunnos under hans
ständiga personliga ledning betydande försprång,
och dermed aflägsnades äfven de svårigheter af
alla slag, särskildt finansiella, hvilka hotat
företaget. F. kunde derför vänta att redan i slutet
af 1879 få se arbetarna från de olika sidorna helsa
hvarandra, då han d. 19 Juli s. å. till följd af ett
slaganfall dog i sjelfva tunneln.
Favus, Ondskorf, med., en hudsjukdom,
företrädesvis i hufvudets hårbeklädda del,
orsakad af en mikroskopisk svamp, som efter sin
upptäckare Schönlein (1839) fått namnet Achorion
Schoenleinii. Denna svamp intränger i hårsäckar och
hårrötter, hvarigenom håren blifva spröda och af
brytas nära roten. Svampen växer ut i omgifningen
till större eller mindre runda, svafvelgula rufvor,
som sprida en unken mögellukt. Från hufvudet kunna de
utbreda sig äfven till andra delar af kroppen. Stundom
sammanflyta de runda rufvorna till stora oregelbundna
kakor. Sjukdomen botas endast genom rufvornas och
svampens fullständiga aflägsnande, sedan de blifvit
uppmjukade medelst grötar, olja eller dylikt, och
alla angripna hårrötters
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
