Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eranska - Erard, Sebastien, fransk instrumentmakare - Eras, Wolfgang Hermann, tysk nationalekonom - Erasch. Se Aras. - Erasistratos - Erasmi, Theodorus - Erasmus, Desiderius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Assibilation), öfvergått till s och z (ännu på senaste
tider har detta s i zend oriktigt omskrifvits
med ç); så heter t. ex. det sanskritska çatam
[af äldre k1atam; jfr grek. he-katon, lat. centum,
germ. hund(-rad)] i zend sata, nypersiska sad,
kurdiska sei, afganska sal (af sad), ossetiska
sade. Vidare hafva de sålunda uppkomna sv och zv
blifvit sp och zb; ex. på det förra är indoeuropeiskt
ek1vos (lat. equus, häst), sanskrit açva, som
blir i zend âspa, fornpersiska aspa- (i namn,
t. ex. Vist-âspa, af grekerna återgifvet med
Hystaspes), kurdiska hesp (af asp), afganska âs,
ossetiska afse (af asfe, aspa). Med sina närmaste
slägtingar, de arisk-indiska språken, hafva de
eranska språken flere synnerligen framträdande
kännetecken gemensamma, hvilka skilja hela denna
ariska språkgren från den europeiska grenen af
den indoeuropeiska språkfamiljen. Så hafva i
de ariska språken de enligt nyaste åsigter redan
indoeuropeiska tre korta vokalerna a, e, o (a1, a2, a3)
sammanfallit till ett ljud a (se det sist anförda
exemplet här ofvan), medan i de äldsta europeiska
språken den ursprungliga vokalvexlingen mer eller
mindre fullständigt bevarats. Den derigenom uppkomna
vokalfattigdomen i de ariska språken bör sålunda
icke, såsom ännu för några år sedan allmänt skedde,
uppfattas såsom ett ursprungligare tillstånd än
de äldsta beslägtade europeiska språkens större
vokalrikedom (jfr slutet af art. Ariska språk). Vidare
hafva gutturalerna k, kh, g, gh framför i och – enligt
en af de vackraste upptäckter, som på senare tider
gjorts inom språkvetenskapen – likaledes framför det
ariska ljud, som motsvarat det indoeuropeiska e (a2),
förvandlats till palataler: c, ch, j o. s. v. (denna
öfvergångs lagbundenhet kunde man ännu helt nyligen
ej uppvisa; jfr Assibilation). – Se Hübschmann,
"Iranische studien" i Kuhns "Zeitschrift für
vergleichende sprachforschung", bd XXIV, Berlin 1879.
Fr. L-r.
Erard [erär], Sebastien, fransk instrumentmakare,
f. 1752, införde omkr. 1780 pianot (klaveret med
hammarmekanik) i Frankrike och upprättade omkr. 1785,
jämte sin broder Jean Baptiste E. (d. 1826),
i Paris den berömda pianofabrik, som fortfarande
hör till de främsta i sitt slag. Efter en vistelse
i London tillgodogjorde han sig den engelska
konstruktionen af pianot och riktade detsamma med
den s. k. "repetitionsmekaniken". Dessutom försåg
han harpan med den s. k. "double mouvement" och
uppfann en "orgue expressif", som i Frankrike
blef mycket omtyckt. Död 1831. Den storartade
affären fortsattes efter honom af hans brorson
Pierre E. (d. 1855) och sedermera af dennes enka.
A. L.
Eras, Wolfgang Hermann, tysk nationalekonom,
f. 1843, är sedan 1871 sekreterare vid handelskammaren
i Breslau. Skrifter: Vier zeitfragen aus dem
gebiete der volkswirthschaft und gesetzgebung (1870),
Handelspolitische aufgaben nach dem krieg (1871), Aus
der praxis, volkswirthschaftliche studien und skizzen
(1872), Das reichsbahnprojekt etc. (1876) m. fl.
Erasch. Se Aras.
Erasistratos, grekisk läkare från Keos, lefde och
verkade först i Antiochia, sedermera i
Alexandria, omkr. 300 före Kr., gjorde vigtiga upptäckter
i anatomien och bildade en egen skola. Det berättas,
att han, för främjande af sin vetenskap, anställde
vivisektioner på lifdömda förbrytare.
Erasmi, Theodorus l. Thor Rasmussön, superintendent
i Visby stift under danska väldet, föddes i Skåne
1590 och var en tid kyrkoherde på Själland. 1628
omtalas han såsom "probst över Gulland og sogneprest
i Visby". Död 1631. Han berömmos såsom en lärd,
vältalig, nitisk och i sitt ämbete gagnelig
man. E. var den förste, som inom församlingarna på
Gotland tillsatte s. k. "degne", hvilka på en gång
voro klockare och skollärare.
Erasmus, Desiderius, efter sin födelsestad kallad
Rotterdamus, den mest lysande representanten för
den s. k. humanismen, föddes i Rotterdam d. 28
Okt. 1467, sattes af fadern, som var prest, till
korgosse i Utrechts domkyrka samt inträdde vid
nio års ålder i skola i Deventer, der han gjorde
hastiga framsteg och visade brinnande håg för de
klassiska språkens studium. Efter sina föräldrars
några år derefter inträffade död lät han öfvertala
sig att ingå såsom munk i ett Augustinkloster, der
han uteslutande egnade sig åt studier. Munklifvets
tvång behagade honom emellertid icke, hvarför han
1491 med tacksamhet mottog biskopens af Cambrai,
Henri de Bergues, kallelse att följa honom på en
resa till Rom. Denna resa blef ej af, men biskopen
beredde i stället E. tillstånd och medel att fortsätta
sina studier vid Montaigu-kollegiet i Paris. Han
sysselsatte sig der äfven med enskild undervisning
och handledning af unga ädlingar, bland hvilka en,
lorden af Montjoye, tog honom med sig till England,
der han trädde i förbindelser med den lärda verlden
och knöt vänskap med landets förnämste män (Thomas
Morus m. fl.). Redan i Paris prestvigd, erhöll han i
Italien, dit han, efter upprepade besök i England,
år 1506 begaf sig, teologie doktorsvärdigheten i
Turin, gjorde kort derefter personlig bekantskap
med påfven Julius II och uppehöll sig under dennes
beskydd någon tid i Venezia, der han sysselsatte sig
med sina skrifters utgifvande. Under åren 1506–21 var
han mest på resor, hvarvid han dock, under längre
uppehåll, antog de platser, hvilka hans gynnare,
statens och kyrkans förnämste män, täflade att erbjuda
honom. Så mottog han af Henrik VIII en professur i
Cambridge, af Karl af Österrike (sedermera Karl V)
en befattning såsom kungligt råd i Bruxelles, af
kardinal Adrian af Utrecht en professorsplats vid
universitetet i Löwen. De mest smickrande anbud kunde
ej fängsla den orolige mannen på ett ställe; hans tid
delades mellan England, Nederländerna, Frankrike och
Tyskland. Under denna tid utöfvade han emellertid en
storartad skriftställarverksamhet, hufvudsakligen
på två områden, det filologisk-pedagogiska och
det teologiska. Bland skrifter från denna period,
fallande inom det förra området, må nämnas: Adugia
(1506), De duplici rerum ac verborum copia (1512),
De ratione studii et instituendi pueros commentarius
(s. å.), Parabolarum liber (1514), De octo partium
orationis constructione (1515),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
