Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eginetisk konst - Eginhard, frankisk historieskrifvare - Egino, Skånes förste biskop - Eglantine, bot. Se Rosa. - Egle, Josef von, tysk arkitekt - Egli, Johann Jakob, schweizisk geograf - Egmont, Lamoral, grefve af E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en uti denna stads konstakademis samling befintlig
afgjutning, hvars original ar okändt.
De enda konstverk, genom hvilka man vinner full
klarhet angående den eginetiska konstskolans
egendomlighet, äro de 1811 af Bröndsted och Cockerell
m. fl. upptäckta gafvelgrupperna från Athenetemplet på
Egina, hvilka inköptes af kronprinsen Ludvig i Bajern
och, sedan de blifvit restaurerade af Thorvaldsen,
uppställdes i glyptoteket i München. De äro
sannolikt utförda till minne af någon för Egina och
det befryndade Salamis betydelsefull händelse (slaget
vid Salamis?), hvilken blifvit symboliserad genom de
i grupperna skildrade mytiska uppträdena: på östra
gafveln Herakles’ och hans eginetiske vän Telamons
strid mot Laomedon från Troja, om Oïkles’ lik,
samt på den vestra gafveln striden om Achillevs’ lik
framför Troja, med Athene som gruppens midtfigur. Af
den vestra gruppens figurer äro alla, utom en, i
behåll. I den östra gafvelgruppen saknas deremot flere
figurer. Karakteren af dessa grupper visar oss den
eginetiska konsten såsom den sista utvecklingsformen
af den ålderdomliga, stränga grekiska konsten. Närmare
beslägtad med den peloponnesiska realismen än med
den äldre attiska skolan, visar oss den eginetiska
konsten en märkvärdig styrka i framställningen af
kroppens och lemmarnas former och rörelser, hvaremot
det andliga uttrycket är mycket underlägset. Ett
stelt och enformigt leende utmärker alla de stridandes
ansigten, och en ständigt upprepad likhet tyder på en
egendomlig rastyp. Hårets konventionella behandling
i trådliknande lockar hafva egineterna gemensamt
med alla ålderdomliga skulpturarbeten af grekiskt
ursprung. Särskildt är Athene strängt och hårdt
formad, som en efterbildning af de äldre, hieratiska
framställningarna af gudinnan. (En fullständig
gipsafgjutning af den vestra eginetgruppen
är uppställd i Stockholms nationalmuseum.)
L. D.
Eginhard (Einhard l. Einhart), frankisk
historieskrifvare, f. omkr. 770, tillhörde en förnäm
frankisk slägt och fick en lärd uppfostran i klostret
Fulda, hvars abbot, Baugulf, sände honom till Karl
den stores hof. Fastän ovanligt liten och svag till
kroppen, vann E. genom sina kunskaper, sin duglighet
och sin älskvärdhet kejsarens förtroende och användes
af honom i flere statsvärf. Äfven hos kejsar Ludvig
den fromme stod han i hög ynnest, och 817 anställdes
han som rådgifvare hos dennes son Lothar. Efter att
hafva sett alla sina försök att upprätthålla enigheten
mellan Ludvig den fromme och dennes söner misslyckas
drog E. sig tillbaka från det politiska lifvet och
grundade ett kloster i Mühlheim, vid Main, hvilken
anstalt sedermera fick namnet Seligenstadt, emedan
E. ditfört relikerna efter martyrerna Marcellinus och
Petrus. Ehuru E. var abbot i flere kloster, tillhörde
han icke det andliga ståndet. Hans maka, Imma (Emma),
var sannolikt en syster till biskop Bernhard af Worms
och med säkerhet icke Karl den stores dotter, såsom
man påstått. Den bekanta sagan om E. och henne anföres
första gången i en krönika från 12:te årh. E. afled
840. Utom en samling bref och en
karakteristisk berättelse om öfverförandet af Marcellini
och Petri ben från Rom till Seligenstadt
skref han Vita Caroli Magni, en förträfflig,
på vacker latin skrifven biografi öfver Karl
d. store. Deremot frånkänner den nyare kritiken
honom författareskapet till de under hans namn kända
"Annalerna", hvilka omfatta tiden från 741 till 829.
E. W.
Egino, Skånes förste biskop, utnämndes till
denna värdighet 1048. En tid måste han dela
biskopsdömet med Henrik, som fick sitt säte i Lund,
hvaremot E. residerade i Dalby. Efter Henriks död
(1060) blef han emellertid åter biskop öfver hela
Skåne. Död 1072. Det af E. upprättade kanik-konventet
i Dalby blef sedermera augustinkloster (ett af
de äldsta i Norden) och egde länge bestånd som
sådant. Enligt Adam af Bremen och Saxo verkade E. för
blekingsboarnas och bornholmarnas omvändelse. 1068
lär han hafva varit i Skara, der han, enligt en
gammal sägen, nedhögg den sista afgudabilden.
C. R.
Eglantine, bot. Se Rosa.
Egle, <sp>Josef von,</<p> tysk arkitekt, f. 1818, professor
vid polytekniska skolan i Stuttgart 1852 och
hofarkitekt hos konungen af Würtemberg 1857,
räknas bland Tysklands mest framstående arkitekter
i närvarande tid. Han rör sig med förkärlek i den
franska renaissancens former. E:s förnämsta verk
äro Polyteknikum och Byggnadsskolans nya hus,
i Stuttgart, i och omkring hvilken stad han utfört
äfven en mängd eleganta boningshus och villor. Från
trycket har han utgifvit Schattirlehre der oberflächen
regelmässiger körper (1855) m. fl. skrifter.
Egli, Johann Jakob, schweizisk geograf,
f. 1825, lärare i geografi vid universitetet i
Zürich, 1866, har utöfvat en betydande verksamhet
som författare. Hans förnämsta arbete är Nomina
geographica, versuch einer allgemeinen geographischen
onomatologie (1870–72). Af hans öfriga skrifter
må nämnas: Neue erdkunde (5:te uppl. 1875),
Neue schweizerkunde (6:te uppl. 1876), Neue
handelsgeographie (2:dra uppl. 1872; "Naturalstrens,
konstflitens och handelns geografi", 1865, ny
öfvers. 1875) och Taschenbuch schweizerischer
geographie, statistik, volkswirthschaft und
kulturgeschichte (1875). Dessutom har han utgifvit
åtskilliga läroböcker i geografi, hvilka vunnit stor
spridning och öfversatts på flere språk ("Praktisk
geografi för läroverkens högre klasser, öfvers. af
G. Thomée", 1866).
Egmont, Lamoral, grefve af E., föddes 1522 i
Hennegau och härstammade från en gammal nederländsk
adelsslägt. Redan tidigt vann han, i flere af Karl V:s
fälttåg, rykte såsom en tapper krigare. Under Filip
II:s krig med Frankrike (1556–1559) tillkämpade han
sig genom snabbhet och djerfhet segrarna vid S:t
Quentin och Gravelingen. Han stod då på sin lyckas
middagshöjd och var sitt folks gunstling. 1559
utnämndes han till ståthållare i Flandern och
Artois. Stora gåfvor hade han likväl endast för
kriget. De politiska svårigheter, i hvilka han kom
genom Nederländernas påbegynta frihetsrörelser, var
han alls icke vuxen. I hög grad fåfäng, älskade han
å ena sidan att uppträda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
