Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ebelholt - Ebeling, Aurora Matilda, sångerska - Ebelsberg, köping i ärkehertigdömet Österrike. Se Ebersberg. - Ebeltoft - Ebenholz, bot. Se Diospyros. - Eber, Paul, protestantisk teolog - Eberbach - Eberhard - Eberhard, Johann August, tysk filosof - Eberhard, Konrad, tysk bildhuggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ebelholt (Monasterium Sancti Thomae de Paraclito,
emedan det var invigdt åt aposteln Tomas och den
Helige ande), fordom augustinkloster i Tjäreby socken
på Själland, nära Hilleröd. Det lär hafva blifvit
anlagdt 1176 af biskop Absalon. Vid reformationen blef
det kronans egendom, och 1561 nedbröts klosterkyrkan.
Ebeling, Aurora Matilda, sångerska, f. i Stockholm
d. 16 Okt. 1827, debuterade på Mindre teatern 1844,
blef elev vid Kongl. teatern 1845, fick anställning
derstädes 1847, begaf sig 1848 till Paris, der hon
en längre tid studerade under Garcia, och reste
derpå till Tyskland för att söka engagement, men dog
redan 1851. Hon egde klangfull stämma, fint öra,
snabb och klar uppfattning, ett intagande yttre,
ledig hållning och dramatiskt lif i föredraget. Hennes
glansroler voro Pamina i "Trollflöjten", Anna i "Don
Juan", Agata i "Friskytten", Alice i "Robert",
Grefvinnan i "Figaros bröllop" och Adalgisa i
"Norma". A. L.
Ebelsberg, köping i ärkehertigdömet Österrike. Se
Ebersberg.
Ebeltoft, småstad på Jylland, Randers amt, vid
Ebeltoftviken. 1,315 innev. (1880).
Ebenholz, bot. Se Diospyros.
Eber (Eberus), Paul, protestantisk teolog,
f. 1511, blef 1544 professor i Wittenberg, 1558
kyrkoherde och generalsuperintendent samt 1560 medlem
af teologiska fakulteten derstädes. Efter Melanchthons
död var han den förnämste representanten för den
förmedlande ställning denne reformator intagit, och
såsom sådan ådrog han sig det bittraste hat af det
strängt lutherska partiet. 1548 deltog han i konventet
i Pegau, 1557 i religionssamtalet i Worms och 1569 i
kolloqviet i Altenberg. Död 1569. E. skref Historia
populi judaici a reditu ex babylonico exilio usque ad
ultimum excidium Jerosolymae etc. (1548) och diktade
flere andliga sånger (psalmerna 469 och 480 i 1819
års svenska psalmbok äro författade af honom).
Eberbach, stad i badiska kretsen Mosbach, vid
Neckar. 4,260 innev. (1875). Fordom fri riksstad.
Eberhard, namn på flere grefvar och furstar af
Würtemberg. 1) Eberhard I, "den upplyste", grefve af
Würtemberg, regerade från 1265 till 1325. Han stod
ofta på fientlig fot med Tysklands kejsare – af Henrik
VII blef han t. o. m. förklarad i riksakt (1311)
–, hvarjämte hans land eröfrades och stamborgen,
Würtemberg, förstördes. Efter Henriks död (1313)
lyckades E. återtaga sina besittningar, och 1320
flyttade han residenset till Stuttgart. – 2) Eberhard
II, "grälmakaren" ("der greiner" l. "der zänker"),
den förres sonson, regerade från 1344 till 1392. Han
låg nästan oafbrutet i fejd. Särskildt hafva, genom
Uhlands dikter, hans strider med grefvarna af
Eberstein och Wunnenstein vunnit stor ryktbarhet. Hans
kamp mot de schwabiska städerna, som förenat sig mot
honom, slutade genom hans seger vid Döffingen (1388),
hvarigenom stadsförbundets makt alldeles bröts. –
3) Eberhard I "med skägget" ("im bart" l. "mit dem
bart"), den förste hertigen af Würtemberg,
var son till grefve Ludvig d. ä. och föddes
1445. Redan 1459 öfvertog han styrelsen öfver en del
af Würtemberg, näml. Urach, som tillfallit honom i
arf; men han bekymrade sig till en början ej mycket
om regeringen, utan förde ett vildt och utsväfvande
lif. Hans vallfärd till Jerusalem (1468) och hans
gifte med Barbara af Mantua (1474) ändrade likväl
hans sinnesart, och han blef derefter en af sin tids
utmärktaste furstar. E. gjorde sig högt förtjent om
sitt land genom att (1482) förena slägtens sedan en
tid tillbaka tudelade besittningar och fastställa
landets odelbarhet såsom en för alla tider gällande
lag samt vidare genom att inskränka furstemakten,
höja ståndens politiska betydelse och stifta Tübingens
universitet (1477). Såsom hufvudman för det schwabiska
förbundet upprätthöll han fred och ordning vidt
omkring. 1495 upphöjdes E. till hertig, och hans
familjbesittningar öster om Rhen förklarades för ett
odelbart hertigdöme, med namnet Würtemberg. Död
1496. – 4) Eberhard III, f. 1614, efterträdde 1628
sin fader, Johan Fredrik, på tronen och stod under
förmyndare till 1633. Sistnämnda år ingick han i det
af Axel Oxenstierna bildade Heilbronn-förbundet och
måste efter protestanternas nederlag vid Nördlingen
(1634) fly ur sitt land, hvilket kejsaren tog i
besittning. 1638 återfick han en del af detsamma,
och genom westfaliska freden (1648) restituerades han
fullkomligt, tack vare Oxenstiernas medverkan. Död
1674.
Eberhard, Johann August, tysk filosof, f. 1739,
d. 1809 som professor i filosofi i Halle, utgaf
Neue apologie des Sokrates (1772; 3:dje uppl. 1788),
hvari han efter Wolfs grundsatser försvarade det sunda
förnuftets rättigheter, samt Allgemeine theorie des
denkens und empfindens (1776; 2:dra upppl. 1786),
Theorie der schönen künste und wissenschaften
(1783; 3:dje uppl. 1790), Allgemeine geschichte der
philosophie (1788; 2:dra uppl. 1796), Handbuch der
aesthetik (1803–05; 2:dra uppl. 1807–20), Versuch
einer allgemeinen deutschen synonymik (1795–1802;
4:de uppl. 1853) och Synonymisches handwörterbuch
der deutschen sprache (1802; 12:te uppl. 1864) m. m.
Eberhard, Konrad, tysk bildhuggare, f. 1768,
härstammade från en bajersk bildsnidarefamilj. Under
faderns ledning och i förening med en broder, Franz
E. (f. 1767, d. 1836), började han tidigt förfärdiga
andaktsbilder, krucifix o. d. Efter att i flere år
hafva studerat hos Boos i München kom han 1806 till
Rom, der han vistades till 1816, då han utnämndes
till professor vid Münchens konstakademi. Död
1859. E:s första verk af någon betydenhet voro hållna
i antikiserande stil (Faun med Bacchusbarnet, Leda med
svanen, Diana och Endymion m. fl.). Men i Rom blef han
snart en afgjord anhängare af den s. k. nazarenernas
skola, hvars principer han, först af alla,
öfverförde på skulpturen. Derefter skapade han endast
religiösa verk, utförda i medeltidskonstens anda
(helgonbilder och reliefer). Hans förnämsta arbeten
äro biskoparna Sailers och Wittmanns vackra
grafvårdar i Regensburgs domkyrka. Större beställningar
föllo sällan på hans lott, och han nöjde sig för det
mesta med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
