Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drifugn - Drifva - Drifva, mytisk finsk konungadotter - Drifvande medel, med. Se Drastisk, Diafores och Diures. - Drifvare - Drifved - Drifvet arbete - Drill, sjöv., ett slags styrinrättning. Se Ratt. - Drill, musikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afrinnande, det s. k. gletehålet. Drifugnen
tillredes på det sättet att man, sedan hatten
aflyfts, på ugnens tegelbotten noggrant instampar,
till ungefär 1 fots tjocklek, den af urlakad
träaska, benaska eller fint kalkpulver bestående,
med något vatten uppblandade massan till testen,
så att den sålunda tillredda härden blifver något
djupare i midten än åt kanterna. Sedan testen
torkats medelst glödande kol, pålägges verkblyet,
och hatten påsättes. Se vidare Drifning, bergsv., c.
C. A. D.
Drifva. 1. Skeppsb. Se Drifning, skeppsb. –
2. Bergsv. Se Drifning, bergsv. – 3. Sjöv. Till
följd af vindens inverkan framgå (om fartyg) i en
annan riktning än den, som fartyget eller kompassen
angifver. (Se Afdrift.) När man under hårdt
väder lagt bi med ett fartyg. säges man "ligga bi
och drifva" (jfr Bi, sjöv.). Äfven när ett fartyg
är under inflytande af ström, säges det drifva. –
Man säger, att fartyget "drifver med strömmen",
då det med strömmens tillhjelp flyttas från ett
ställe till ett annat. – "Drifva för ankaret" säges
om ett fartyg, som under storm eller sjögång ryckt
loss ankaret från bottnen, så att detta släpar på
densamma eller "draggar med", under det fartyget
af vinden alltjämt aflägsnas från sin ursprungliga
ankarplats. Detta kallas äfven att gå, komma eller
råka "i drift", hvilka uttryck likväl oftare, och
med större skäl, användas för att beteckna, det
ankarkettingen eller förtöjningarna springa sönder,
så att fartyget af vinden föres till annat ställe.
R. N.
Drifva, mytisk finsk konungadotter, som äktades af
Upsala-konungen Vanlande och blef moder till Visbur.
Drifvande medel, med. Se Drastisk, Diafores och
Diures.
Drifvare, sjöv., ett segel, som under segling i
passad-regionerna stundom tillsättes akter om en mesan
eller ett gaffel-storsegel. Vanligen begagnas dertill
nu för tiden ett s. k. öfver-ledsegel, hvars underkant
utsträckes till en för ändamålet utsatt bom eller
spira. Under denna bom fördes ofta förr ytterligare
ett segel, som kallades vattendrifvare. (Se Segel.)
R. N.
Drifved kallas stammar, grenar eller rötter,
som härröra från träd och buskar samt drifva med
vågorna eller af dem uppkastas på stränder, i
synnerhet hafsstränder. Ofta härstammar drifveden
från långt aflägsna trakter, från hvilka den förts
af hafsströmmar. Mest bekanta äro de samlingar af
drifved, som flerstädes förekomma vid stränderna af
Norra Ishafvet samt Atlantiska oceanens nordligare
delar, såsom på norra kusterna af Sibirien, vid
Novaja Semlja, Spetsbergen (i synnerhet de norra
och östra kusterna), Jan Mayen, Färöarna, norra
och nordvestra kusterna af Island samt östkusten
af Grönland. Drifveden bildar på dessa ställen ofta
alnshöga eller ännu högre vallar. I de nämnda skoglösa
trakterna är den af stor betydelse såsom bränsle eller
såsom material till byggnader, redskap m. m. Sannolikt
härstammar denna drifved till allra största delen
från det inre Sibiriens skogar, hvarifrån den med de
stora sibiriska floderna föres ut i Norra Ishafvet
och sedan med den vesterut gående polarströmmen till
de angifna ställena. Prof
af drifved, som hemförts från Spetsbergen och östra
kusten af Grönland, hafva visat sig till största
delen utgöras af det sibiriska lärkträdet (Larix
sibirica Ledeb.). Märkas må, att i samma trakter som
denna sibiriska drifved drifprodukter af helt annat
ursprung kunna träffas, så t. ex. på Spetsbergen
frön af Entada gigalobium D. C. (en vestindisk
växt af familjen Leguminosae), hvilka ditförts af
golfströmmen. Ldt.
Drifvet arbete, konstind., i metallbleck (guld,
silfver, koppar, mässing, jern) utfördt arbete,
hvars rundningar, upphöjningar och fördjupningar
äro åstadkomna medelst uthamring, d. v. s.
tänjning, af metallbleckets massa. Det föremål eller
den ornamentala detalj, som skall drifvas, utföres
antingen på fri hand eller öfver en fast modell. I
förra fallet bearbetas metallplåten, omvexlande från
rät- och afvigsidan, med flere olika slag af hammare
öfver olika formade städ, hvarvid man vanligen måste
gifva plåten ett elastiskt underlag af något segt
kitt (beck, vax, tegelmjöl) o. s. v. för att hindra
den från att spricka. Detta förfaringssätt är det
svåraste, men tillika det ur konstnärlig synpunkt
värderikaste. Vid drifning öfver fast modell (stans)
af någon ej alltför hård metall-legering erhålles
formen vanligen derigenom att metallplåten under ett
mellanlägg af bly hamras in till modellen. Detta sätt,
som är lättare och vid hvilket hufvudvigten ligger på
modellens noggranna utförande, är nära beslägtadt med
den numera fabriksmässigt utöfvade pressningen. Vare
sig det ena eller andra förfaringssättet användes,
behöfves vanligen för utförande af de finare
detaljerna å rätsidan ett efterarbete (med olika
slag af jernverktyg: punsar och sticklar), den
s. k. ciseleringen, som äfven är nödvändig för gjutna
arbetens afputsning.
Drifningen är i båda sina former en urgammal
teknik. En blomstringstid för denna konstslöjd inföll
under 1500- och 1600-talen, då den, särdeles uti
Italien och södra Tyskland (Nürnberg och Augsburg),
nådde en hög grad af fulländning. Drifna föremål
från denna tid, vanligen bords- och dryckeskärl
af dyrbart material, rika former, en ädel och
fantasifull ornering med figurscener, löfverks-,
rank-, band- och groteskmönster, naturalistiska
blad, blommor och frukter, höra till de mest
eftersökta föremålen i konstindustriella samlingar
och museer. Nationalmuseum i Stockholm eger bland
sina konstskatter åtskilliga drifna arbeten, jämväl
af svenskt ursprung, från 1600-talet. En stor del af
äldre och dyrbarare föremål i utländska samlingar
hafva i senare tid blifvit på galvanoplastisk väg
med stor skicklighet reproducerade. I den moderna
konstslöjden har drifningen mer och mer fått vika
för fingjutningen. Upk.
Drill, sjöv., ett slags styrinrättning. Se Ratt.
Drill (Ital. trillo), musikt., ett upprepadt, hastigt
och jämnt angifvande af en föreskrifven hufvudnot,
omvexlande med närmast högre diatoniska not. Tecknet
är tr eller tr ~~~. Skall drillen icke börja med
hufvudnoten, utan med den närmast högre eller lägre,
så antydes detta genom ett litet för-slag framför
hufvudnoten. Andra förändringar i drillen antydas
särskildt. Drillen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
