Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Draupne, Nord. mytol., en Oden tillhörig ring. Se Dröpne. - Drava - Drawback - Dravida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Draupne, Nord. mytol., en Oden tillhörig ring.
Se Dröpne.
Drava l. Drau, en af Donaus bifloder. Den rinner
upp i Pusterdalen, i Tyrolen, på Toblach-heden,
genomflyter Kärnten och Steiermark, bildar gräns
mellan Ungern i n. samt Kroatien och Slavonien i
s. och faller ut i Donau, nedanför Essek. Längd
667 kilom. (90 mil). D., som inom Tyrolen är ett
obetydligt vatten, blir segelbar vid Villach. Denna
flod upptager en mängd tillflöden, af hvilka den 380
kilom. (51 mil) långa Mur, Steiermarks största flod,
är den förnämsta. Stränderna äro ofta utsatta för
öfversvämningar.
Drawback [drå-], Eng. (af draw, draga, och
back, tillbaka), handelst., återställandet af
importtullafgifter för vissa råvaror, som i
förädladt tillstånd åter utföras, eller af afgifter,
som blifvit erlagda för tillverkning af något slags
vara, t. ex. bränvin.
Dravida är ett sanskritiskt, redan i Manus lagbok
förekommande namn på ett icke-ariskt folkslag,
det nuv. tamil-folket i södra Dekhan. Härledningen
och betydelsen äro obekanta. Tamil, urspr. tamir,
mindre riktigt tamul, är en på kända dravidiska
ljudlagar beroende ombildning af ordet dravida. I
sanskritliteraturen förekommer likväl det
sistnämnda som ett gemensamt namn på alla med
tamilerna beslägtade folk. På denna grund kallar
man inom språkvetenskapen de folk dravidiska,
hvilkas språk visat sig vara morfologiskt och
genealogiskt (d. ä. till form och stoff) beslägtade
med tamil-språket. Dessa folk utgöra nu omkr. 9/10
af Dekhans inhemska befolkning, ehuru det ej är
afgjordt huruvida de äro denna halfös ursprungliga
innevånare. Säkert är, att de, jämte de ännu
existerande bhota-stammarna på östra Himalajas södra
sluttningar och munda- eller kol-folken på bägge
sidor om Vindhja-bergen, voro bofasta uti Indien,
förrän de ariska (sanskritiska) folken invandrade
från nordvest. Det finnes många skäl för det
antagandet att draviderna förr voro till största
delen bosatta i norra Indien och derifrån blefvo
af arierna undanträngda åt söder. De utgöra nu tolf
skilda folk, hvilkas språk kunna delas i två grupper:
A) odlade dravidiska språk: 1. tamil, 2. malajalam,
3. telugu l. telinga, 4. kanara (urspr. karnata),
5. tulu l. tuluva och 6. kudagu l. kurg; samt B)
ouppodlade dravidiska språk: 7. tuda, 8. kota,
9. gond, 10. khond l. ku, 11. oraon och 12. maler
l. radschmahal. Till draviderna hör slutligen äfven
brahvi-folket i Belutjistan. De förnämsta af
dessa språk ega särskilda alfabet, uppkomna genom
större eller mindre förändringar af det ursprungliga
sanskrit-alfabetet, och den inhemska literaturen är,
i synnerhet i de tre förstnämnda språken, både gammal,
sjelfständig och rikhaltig. Redan före ariernas
inträngande egde draviderna en viss grad af odling,
som ställde dem högt öfver de bägge andra ofvannämnda
ur-indiska folkstammarna, och de voro derför äfven
i långt högre grad än dessa mottagliga för ariernas
högre kultur. Deras religion bestod då hufvudsakligen
af demon-dyrkan. En sådan dyrkan, till största delen
identisk med sjamanismeni norra
Hög-Asien, qvarlefver ännu hos de ociviliserade dravidiska
folken. Ankomsten af de första brahmanska kolonierna
i södra Dekhan kan sannolikt sättas till 2:dra eller
3:dje årh. f. Kr., och från denna tid fortgick
dravidernas omvändelse till den brahmanska
religionen och det brahmanska statsskicket,
så att de bildade dravidiska folken redan för
ett årtusende tillbaka voro lika ifriga hinduer
(i detta ords religiösa mening) som de ariska
folken i Hindustan och Bengalen. Dock har äfven
i Dekhan den med araber och mongoler inträngande
islam genom svärdets och fanatismens öfvermakt
tillvunnit sig många bekännare. Den tidigaste
dravidiska literaturen finnes i tamil och telugu
samt sträcker sig i det förra upp till 10:de, i
det senare till 12:te årh. e. Kr., och märkligt är,
att den klassiska literaturen på tamilspråket – det
rikaste och mest utvecklade bland dessa tungomål
– är långt mera fri från sanskritord än senare
tidens skrifspråk, ehuru den religiösa literaturen
städse hemtat största delen af sitt ordförråd från
brahmanernas heliga språk. Dravida-språken visa i
formelt (grammatikaliskt) hänseende stor frändskap
med den altaiska språkfamiljen, särskildt de
turkisk-tatariska språken, men röja föga gemensamhet
inom språkstoffet (orden och ordrötterna), hvilket
dock kan bero på den ännu ofullständiga kännedomen
om dessa språk. De grammatiska kännetecken, som de
dravidiska språken hafva gemensamma med de turkiska
och som skilja dem från de indoeuropeiska, äro
följande: 1) de sakna grammatiska kön i nomina;
2) kasusbeteckningen sker genom mer eller mindre
sjelfständiga postpositioner, hvilka alltid äro
lika och i pluralis följa efter den konstanta
pluraländelsen; 3) adjektivet är fullkomligt
oböjligt; 4) den negativa formen af verbet bildas
genom infix af en oföränderlig nekande partikel mellan
verbalstammen och personaländelserna; 5) satsfogningen
sker i allmänhet icke genom konjunktioner, utan endast
genom särskilda s. k. gerundiv-former af de beroende
satsernas verb. Med de indo-europeiska språken ega de
dravidiska blott ett enda så beskaffadt grammatiskt
kännetecken gemensamt, att det skiljer dem från de
altaiska, nämligen genusbeteckning i tredje personens
pronomen och i verbet. Andra, mindre vigtiga, likheter
mellan de indoeuropeiska och de dravidiska språken äro
sådana, som äfven återfinnas i flere altaiska språk.
I fysiskt hänseende finnas inga bestämda och säkra
kännetecken, som skilja draviderna från arierna. Den
renaste dravidiska typen finnes hos tudamännen,
hvilka ega sina från den öfriga verlden skilda
och länge okända boplatser i sydvestra Dekhan, på
Nilgiri-bergets högslätter. Der återfinner man flere
äkta kaukasiska skönhetsformer: regelbunden växt
af sex fots höjd, romersk näsa, stora ögon, fint,
långt och lockigt hår, som benas midt öfver pannan,
rik skäggväxt o. s. v. Från denna urtyp aflägsna sig
de öfriga stammarna i mån af rasblandning och råare
lefnadssätt, så att man hos de lägst stående, de i
mellersta Indien boende gonderna och radschmahal,
finner utstående kindknotor, korta och trubbiga näsor
med runda näsborrar, små ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
