Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dorerna - Dorestad - Doria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tessalien och sedermera i det lilla, efter dem uppkallade
landskapet Doris, i mellersta Grekland, men företogo
(omkr. 1100 f. Kr.) en allmän utvandring mot söder
(den s. k. "doriska vandringen") och funno slutligen
stadigvarande hemvist dels på Peloponnesos,
företrädesvis i de tre södra, af dem eröfrade
landskapen (Argolis, Lakonien och Messenien),
dels på Kreta, der redan tidigt dorisk kultur och
doriskt statsskick vunnit insteg. Äfven Korint
och Megara m. fl. grekiska stater hade dorisk
befolkning, och doriska kolonier utsändes efter
hand åt många håll, men i synnerhet till Mindre
Asiens sydvestra kuster samt till Syd-Italien
och Sicilien. Ett utmärkande karaktersdrag hos
den doriska folkstammen var ett krigiskt lynne i
förening med en lugn och samlad kraft, som fick
sitt uttryck såväl i deras statsinrättning, för
hvilken Spartas lykurgiska lagar (se Lykurgos)
utgöra den mest fulländade typen, som i deras
lyriska poesi och musik, deras byggnadskonst och
deras språk. (Jfr Doriska dialekten.) I alla dessa
hänseenden bilda dorerna en skarp motsats till de
öfriga stammarna, i synnerhet till den joniska.
A. M. A.
Dorestad, fornnordiskt namn på den nuvarande staden
Wijk bij Duurstede, i nederländska prov. Utrecht,
på Rhens högra strand. Under medeltiden var D. en
ansenlig handelsplats och besöktes då ofta, ej sällan
på vikingavis, af de skandinaviska folken. Många
nordmän blefvo der döpta, långt förrän kristendomen
började predikas i deras hemland.
Doria, ursprungligen d’Oria, en genuesisk adlig
slägt, som härstammar från Oria, gemål till Arduin
af Narbonne, hvilken lefde i första hälften af
12:te årh. Under striderna mellan guelferna och
ghibellinerna höllo sig dess medlemmar, med få
undantag, till de sistnämnde och gynnades derför
i hög grad af hohenstauferna. I förbindelse med
slägten Spinola besegrade slägten D. slutligen
sina motståndare, slägterna Grimaldi och Fieschi,
och derefter blef Oberto D., jämte en Spinola,
oinskränkt herre öfver staten Genua. Oberto gjorde
den genuesiska sjömakten till den mest betydande
på sin tid, och i förening med sin son Corrado
D. förstörde han, i sjödrabbningen vid Meloria (1284),
hela pisanernas flotta. Lamba D. slog i Sept 1297
den venezianske amiralen Dandolo vid Curzola. Mellan
slägterna D. och Spinola utbröt en häftig partistrid,
i hvilken den förstnämnda segrade. Slägten
D. bibehöll, äfven sedan dess politiska makt
gått tillbaka, stort inflytande. Medlemmar af
densamma stodo fortfarande i spetsen för den
genuesiska sjömakten och voro 14:de, 15:de och
16:de århundradenas störste sjöhjeltar. Filippo
D. gjorde 1350 ett förhärjande sjötåg till de
venezianska kusterna. Paganini D. befriade Genua
från Milanos öfverherrskap, under hvilket det 1350
fallit genom en Grimaldis fel, och slog 1354 den
venezianska flottan. Kort derefter vann nämnde
Filippo en glänsande seger öfver aragonerna,
eröfrade en del af Sicilien och intog Tripolis. Lucian
D. bemäktigade sig venezianernas stad Zara och
slog deras amiral, Pisani, 1379. Pietro D. bemäktigade
sig Chioggia, sistnämnda
år, och hotade sjelfva Venezia, men dukade 1380 under
för Pisani. Slägten D. kämpade sedermera i förbindelse
med slägten Fieschi för fosterlandets befrielse – än
från Milanos, än från Frankrikes, än från Spaniens
öfvervälde –, till dess det ändtligen lyckades
Andrea D. (se nedan) att återskaffa Genua dess
oberoende. Dennes brorson Gianettino D. utmärkte sig
i striden mot corsicanerna, insattes till sin farbror
Andreas ställföreträdare och arfvinge, men framkallade
genom sitt öfvermod Fiescos sammansvärjning och
mördades 1547. (Om hans son, Giovanni Andrea D.,
se nedan.) Ätten D. är nu grenad i flere linier,
bl. a. D. Pamfili (furstlig), D. Angri (furstlig)
och Lamba-D. – 1. Andrea D., genuesisk amiral och
statsman, f. i Oneglia 1468, tjenade i sin ungdom
vid främmande hof och förvärfvade sig rykte såsom
duglig krigare. Återkommen från en vallfärd till
Jerusalem, fann han sin fädernestad söndersliten af
inre oroligheter och bemödade sig att återställa
lugnet mellan folket och adeln. 1513 fick han
öfverbefälet öfver galèrerna och vann hastigt stort
anseende såsom sjöman. Då Genua, till en del genom
hans biträde, kommit under franskt skyddsherravälde,
utnämndes D. 1524 af Frans I till amiral öfver de
förenade franska och genuesiska flottorna. I denna
egenskap tillfogade han spaniorerna svåra förluster,
men bemöttes af fransmännen med otack. Påfven Klemens
VII, fransmännens bundsförvandt, tog honom då i
sin tjenst, och i spetsen för den lilla påfliga
flottan segrade D. vid Genua öfver de kejserlige
och försvarade mot dem hamnen Cività Vecchia. 1527
trädde han åter i Frans I:s tjenst, mot löfte om
att erhålla ståthållareskapet öfver Genua och
ansenliga fördelar för sin fädernestad. Men då
Frans ej höll ord och, genom att hota med fängelse,
ville tvinga honom att utlemna några fångar,
som han lofvat att ej öfverlemna åt fransmännen,
öfvergick han 1528 i kejsarens tjenst, mot vilkor
att Genua skulle blifva sjelfständigt. Derefter
fördref D. fransmännen först från Neapel och
sedan ur Genua, der han införde en ny republikansk
författning, som egde bestånd, tills genuesiska
staten upplöstes. Af sina landsmän utsågs han till
censor för lifstiden samt kallades "fäderneslandets
fader och frihetens återställare". Kejsaren utnämnde
honom till öfverbefälhafvare öfver sina flottor
och till storkansler öfver konungariket Neapel samt
gaf honom i förläning furstendömet Melfi och andra
besittningar. D. sysselsatte sig sedermera med att
undertrycka det turkiska sjöröfveriet och tillkämpade
sig 1532, vid grekiska kusten, en lysande seger öfver
den turkiska flottan. 1535 deltog han i eröfringen af
Tunis, ocn i det mot hans råd företagna krigståget mot
Alger (1541) räddade han den kejserliga makten från
fullkomlig undergång. Ännu på sin höga ålderdom gjorde
D. flere sjötåg, och 1554 fördref han fransmännen från
Corsica. Han afled 1560. – 2. Giovanni Andrea D., den
förres brorsons son, erhöll redan 1556 öfverbefälet
öfver den i spansk tjenst stående genuesiska flottan,
förde 1560 befälet öfver en spansk här, som belägrade
Tripolis, och 1570 öfver den spanska flotta, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
