Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Doré, Paul Gustave, fransk konstnär - Dorema - Dorer, Eugen Robert, schweizisk bildhuggare - Dorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
håll synes man likväl sätta högt värde på hans
taflor. Så lär t. ex. hans stora duk Le tapis vert
("spelsalong i Baden-Baden"; 1867) blifvit af
en amerikan betald med 50,000 fr. (omkr. 36,000
kr.), och i London (Bond street) öppnades 1869 ett
särskildt museum, "Doré gallery", som uteslutande är
afsedt att inrymma arbeten af honom. För att visa,
hvilken mångfald af ämnen han äfven som målare
behandlat, må bland hans taflor nämnas De båda
mödrarna, Prärien, Slaget vid Alma (1855), Slaget
vid Inkerman, Dante och Virgilius i förrädarnas
lerets i helvetet, Syndafloden, Francesca da
Rimini, Jeftas dotter, Kristna martyrer, Neofyten
(1868), Kristendomens triumf, En sommarnattsdröm,
Alplandskap, Marseillaisen (1870), Spansk siesta,
Elsass (1871), Barnamordet i Betlehem, Moses inför
Farao, Ecce homo (1878) samt Orfeus och maenaderna
(1879). – 1877 framträdde D. såsom bildhuggare, med
gruppen Parcen och Amor, och året derpå utställde
han bl. a. sin stora, genom afbildningar vida bekanta
Vas samt statyen Ganymedes och gruppen La gloire, af
hvilka i synnerhet det sistnämnda arbetet berättigar
honom att räknas bland bildhuggare af rang.
D. opponerar sig frimodigt mot den "arbetets
fördelning", som numera tyckes vilja göra sig
gällande äfven inom konsten och der framkalla
specialister, liksom förut skett på industriens
område. För att gifva uttryck åt sina idéer nyttjar
han, allt efter som han finner lämpligast för
sitt ändamål, ritstift, pensel eller mejsel, och
på allt hvad han skapar trycker han en originel,
personlig prägel. Han rör sig lika obesväradt i
fantasiens som i verklighetens verld. Satirisk med
Rabelais, romantiker i "Atala", realist i "London",
fantastisk i "Den vandrande juden", fin och naiv med
La Fontaine, kraftfull och allvarlig i "Histoire des
croisades", dyster och hemsk med Dante ("Helvetet")
samt humorist med Cervantes, har han med sin crayon
lemnat beundransvärda tolkningar af alla ämnen och
författare, som han företagit sig att illustrera. Det
är också hans teckningar för träsnittet, hvilka gjort
hans namn kändt och älskadt i alla land. Visserligen
har kritiken haft åtskilligt att anmärka äfven
mot dem. Så t. ex. säger man, och med rätt, att
D. stundom vårdslösar formgifningen och begår
svåra fel i perspektivet samt att han, till följd
af sin oerhördt stora produktivitet, upprepar sig
sjelf. Alla erkänna likväl, att han är en af vår tids
ypperste illustratörer och att, om han icke är en lärd
konstnär, han är någonting vida mer – ett snille. De
finnas vidare, som påstå, att hans sätt att behandla
träsnittet, bl. a. genom att arbeta med hela massor af
ljus och mörker, strider mot denna konstarts natur och
väsende. Men det kan väl icke nekas, att detta manér,
genom hvilket träsnittet utbildat sig till det med
metallgravyren täflande s. k. tonsnittet, i stället
är ett framsteg och att träsnittskonsten just genom
D:s verksamhet (understödd af sådana gravörer som en
Pisan, en Pannemaker m. fl.) nått en utveckling, som
vid århundradets midt knappt kunde anas. I tecknandet
af landskap, särdeles fantastiska, vilda berglandskap,
står D. oupphunnen. Sjelf har
han förklarat, att den pittoreska natur, i hvilken
han uppväxte som barn, tidigt väckte hans smak för
detta slags framställning. Hans bästa verk äro
utan tvifvel teckningarna till åtskilliga af de
Perraultska sagorna, till Don Quijote (för hvilket
arbete han gjorde studieresor i Spanien) och till
Dantes Gudomliga komedi. Mindre tillfredsställande
är måhända ett annat af hans mest kända storverk,
bibelplanscherna. Fastän han i dem icke skjutit
det ideala alldeles åt sidan, är hans ofta nog
genreartade eller novellistiska behandling af de
bibliska scenerna icke alltid öfverensstämmande
med ämnets höghet. – Många af de arbeten, som
D. illustrerat, hafva utkommit i flere upplagor,
såväl i Frankrike som i utlandet. I London utgafs
1870, under titeln "The Doré gallery", ett vackert
urval af hans bästa dittills utförda teckningar
(250 pl. med text). Svenska s. k. Doré-upplagor äro:
"Perraults sagor" (40 pl.; 1873), "Baron Münchhausen"
(1875), Dantes "Divina commcdia" (135 pl. jämte Dantes
porträtt; 1876) och "Den heliga skrift" (H. M. Melins
bibeluppl., 230 pl.; 1877). R-n.
Dorema, bot. farmak., ett ganska egendomligt slägte
inom nat. fam. Umbelliferae Juss., kl. Pentandria
L. En art, D. ammoniacum Don. (icke D. armeniacum),
växer i mellersta Persiens öcknar och å stepperna
kring sjön Aral samt upp mot sjöarna Balkasch
och Alakul i södra Sibirien. Den är en mångårig,
omkr. 4 m. (13,5 f.) hög ört med ett blågrönt,
naket utseende. Endast vid roten, som växer i
flere år, innan den högresta stjelken utvecklas,
finnas fotslånga, flere gånger parbladigt
delade blad. Stjelkens blad äro förkrympta till
fjäll. Blommorna äro höljda af filtludd och
sitta i enkla, små, nästan klotrunda flockar, som
äro klaselikt ordnade utefter stjelkgrenarna. I
stjelken och, före densammas utveckling, i roten
finnes en ymnig balsam, som utsipprar å stjelken
i form af droppar eller "tårar", hvilka stelna i
luften och insamlas (företrädesvis i Persien) samt
utgöra drogen gummi resina ammoniacum in lacrymis
l. granis. En annan form af denna drog kallas gummi
res. amm. in massis amygdaloides, som förr utgjorde
den vanligaste handelssorten och som består af
stora, flere skålpund tunga massor af mer eller
mindre tätt sammanpackade korn eller s. k. mandlar
af utvändigt gulaktig, inuti blåaktigt mjölkhvit
färg. Den erhålles ur roten. Ammoniak-gummi
innehåller flyktig olja, harts, gummi och
bassorin. Det ingår i åtskilliga plåster och
piller samt nyttjas som fördelande och slemlösande.
O. T. S.
Dorer, Eugen Robert, schweizisk bildhuggare, f. 1830,
studerade i München, Dresden (hos Rietschel och
Hähnel) och Rom samt har sedan 1872 varit bosatt
i Bern. Bland hans arbeten berömmas i synnerhet
utkastet till ett Winkelried-monument (icke utfördt)
och National-minnesvården till påminnelse om Genèves
förening med Schweiz (bronsgrupp i Genève).
Dorerna l. Dorierna (Grek. dorieis), en af det
grekiska folkets tre hufvudstammar, voro enligt sagan
afkomlingar af Hellens son Doros. I likhet med hela
det grekiska folket invandrade de från Asien till
Grekland. De bodde en tid i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
