Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Donationsgods - Donativum - Donatister - Donator - Donatus, Aelius, romersk grammatiker - Donatus, Tiberius Claudius, romersk grammatiker - Donau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belopp och hemmanens häfd. Sedan sålunda
donationsgodsen, i strid med grundlagens stadganden,
ombytt jordnatur, förlorade donationsallmogen den
ärftliga besittningsrätten till sin jord, och dess
lott blef faktiskt ett slags lifegenskap. 1826 års
författning, som utgör en skamfläck i Finlands
lagstiftnings historia (hvarigenom vid pass
tjugondedelen af landets befolkning rättslös
öfverlemnades åt snikna godsegares och känslolösa
förvaltares godtycke), blef också en hämsko på
hela östra Finlands utveckling. Detta af hela
landet djupt kända missförhållande undgick ej
regeringens uppmärksamhet. Till ständerna vid
landtdagarna åren 1863 och 1867 aflätos derför
propositioner om att finska statsverket skulle inlösa
donationsgodsen. Propositionerna blefvo i hufvudsak
godkända af ständerna, och regeringen bemyndigades att
verkställa inlösningen, dels med besparade statsmedel
och dels med ett ända till 12 mill. mark uppgående
amorteringslån, som af styrelsen finge upptagas under
ständernas garanti. Landbönderna tillerkändes rätt att
genom skatteköp förvärfva full eganderätt till de af
dem besutna hemmanen, mot det att de amorteringsvis
till statsverket återgäldade köpesumman. 1878 hade
finska statsverket, för en köpesumma af 11,878,900
mark, inlöst 732 mtl donationsgods, med en areal af
712,799 hekt. (1,443,917 tnld) och en befolkning om
50,000 personer. Af samtliga donationerna återstå
numera till inlösen endast 192 1/2 mtl. Den jord,
som af bönderna ännu ej blifvit inköpt och ej
utbruten till kronoparker, förvaltas för statsverkets
räkning. Jfr Domän. A. J. L.
Donativum, Lat. (af donare, begåfva), penningeskänk,
som de romerske kejsarna vid högtidliga tillfållen
(tronbestigningar, födelsedagar o. s. v.) läto utdela
bland soldaterna.
Donatister, anhängarna af det, ursprungligen i
Kartago uppträdande, rigoristiska parti, som på
det bestämdaste ogillade den i vesterländska kyrkan
öfliga seden att i kyrkans gemenskap åter upptaga
exkommunicerade, så snart de visat prof på uppriktig
ånger. Partiet fick sitt namn efter en viss Donatus,
som af detsamma blifvit vald till biskop, i stället
för den af motståndarna redan förut dertill utsedde
Caecilianus, hvilken beskylldes för att under
en förföljelse hafva förnekat Kristus, något som
äfven skulle hafva varit fallet med den biskop,
af hvilken han mottagit vigning. Den schism, som
derigenom framkallades, antog allt större omfång och
sträckte sig snart öfver hela den nordafrikanska
kyrkan. Ett kyrkomöte i Arles (314) ogillade
donatisternas påståenden, och i detta ogillande
instämde äfven kejsar Konstantin den store, som i
Milano (316) förehade deras sak till undersökning och
afgörande. Åtskilliga hårda mått och steg, som mot dem
vidtogos, i akt och mening att bringa dem till sundare
åsigter, stegrade deras fanatism. Sällande sig till
åtskilligt löst folk, som förblandade religiös och
borgerlig frihet, drogo de i stora skaror härjande
och brännande genom landet, hvarför de ock benämndes
circumcellioner. Sjelfva kallade de sig agonistiker
(d. v. s. Guds stridsmän). Under hela 300-talet
fortforo de att göra såväl den
andliga som den verldsliga makten mycket hufvudbry,
och ofta måste vapenmakt användas mot dem. Kyrkofadern
Augustinus bemödade sig, i både tal och skrift,
om att vinna dem för kyrkan, men utan synnerlig
framgång. På hans föranstaltande hölls slutligen
ett religionssamtal i Kartago (411), der man i tre
dagar diskuterade de stridiga punkterna och der
icke mindre än 279 donatistiska biskopar stodo gent
emot 286 katolska, med Augustinus i spetsen. Äfven
sedan kejsaren (414) fråntagit donatisterna deras
medborgerliga rättigheter och (415) vid dödsstraff
förbjudit deras religiösa sammankomster, fortforo de
i sin opposition mot både stat och kyrka. Från den
tiden förde de likväl ett tynande lif, men bibehöllo
sig ända in i 7:de årh., då sarasenerna gjorde
slut på hela den afrikanska kyrkans tillvaro. –
Den donatistiska principen kan ännu spåras hos flere
sekter och kyrkopartier. Yrkandet på absolut renhet
såsom ett väsentligt kännetecken på en sant kristlig
kyrka (utvärtes kyrkosamfund), påståendet att det
kyrkliga ämbetets och nådemedlens kraft och giltighet
äro beroende af beskaffenheten hos den person, som
förvaltar desamma, samt antagandet att en fullkomlig
skilsmässa mellan stat och kyrka är ovilkorligen
nödvändig för bevarandet af den senares renhet äro
än i dag utmärkande drag hos många kyrkoförbättrare,
såväl enskilda personer, som hela kyrkofraktioner.
J. H. B.
Donator, Lat., gifvare, en som gjort en donation. Jfr
Donatarie, Donation och Donera.
Donatus, AElius, romersk grammatiker, lefde
omkr. midten af 4:de årh. e. Kr. och var lärare
för den hel. Hieronymus. Af hans skrifter är
det grammatiska arbetet Ars Donati grammatici
urbis Romae mest kändt. Det finnes numera i
tvänne bearbetningar, en kortare (Ars minor),
som i kateketisk form behandlar ordklasserna,
och en utförligare (Ars grammatica), i tre
böcker. Den senare har mångfaldiga gånger blifvit
kommenterad. Den förstnämnda bearbetningen utgjorde
mycket länge den vigtigaste grammatiska hjelpredan
vid elementarundervisningen. (Jfr Donat.) Det är
den retoriska delen af denna "Ars grammatica", som
tjenade till förebild för det bihang till den yngre
Eddan (Snorres Edda), hvilket handlar om språkfel,
talfigurer och omskrifningar.
Donatus, Tiberius Claudius, romersk grammatiker,
som lefde omkr. 400 e. Kr. Hans Vita Vergilii
(utg. af bl. a. M. Heyne) stödjer sig hufvudsakligen
på Suetonius. De under hans namn (första gången 1535)
tryckta fragmenten af en kommentar till AEneiden äro
oäkta eller åtminstone starkt förfalskade.
Donau, näst Volga Europas längsta flod, näst Rhen
dess mest berömda samt öfverträffande bägge genom
sin vattenmassa och derigenom att den utgör ett
förbindelsemedel mellan olika nationer och land,
uppstår genom förening af tvänne bergbäckar, af hvilka
den ena, Breg, upprinner mellan de schwarzwaldska
bergstopparna Rosseck och Brigrain, 6 kilom. (4/5
mil) n. v. om köpingen Furtwangen i södra Baden, på 39
kilom. (5 mil) afstånd från Rhen, vid 1,083 m. (3,639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
