Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domherre-slägtet - Domicellus - Domicil - Domina - Dominant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böjda underkäken, de afrundade, på sidan af näbben
belägna näsborrarna, de korta, måttligt grofva
fötterna, den tämligen långa, nästan tvära stjerten,
den mjuka fjäderklädnaden o. s. v. Dithörande
foglar äro utbredda öfver hela jorden, med
undantag af Australien, men träffas företrädesvis
inom de kalla och måttligt varma luftstrecken, der
de i allmänhet vistas i skogs- och bergstrakter,
bland träd och buskar. De bygga sina bon i träd,
lefva af allahanda oljehaltiga frön samt knoppar
och blad och sjunga dåligt. Den vanliga eller röda
domherren eller dompapen (P. europaea l. vulgaris)
har svart hufva med blå glans samt hvit öfver- och
undergump; ryggen är blågrå hos hannen, brunaktig hos
honan, undre kroppsdelarna cinnoberröda hos hannen,
rödgråa hos honan; vingarna äro försedda med ett
gråhvitt tvärband och för öfrigt, liksom stjerten,
svarta med blå glans. Fogelns längd uppgår till 161
millim. (54 lin.). Domherren torde ej saknas i något
land i Europa, ehuru han under sina ströftåg kommer
till sydligare trakter endast om vintern, och finnes
dessutom i en stor del af Asien, bl. a. Sibirien och
Japan. Särskildt i Skandinavien träffas domherrarna
tämligen allmänt öfver hela landet. Under sommaren
hafva de sitt tillhåll i täta skogar, men om vintern
framkomma de i mängd till gårdarna. De träffas
företrädesvis i bok- och barrskogar och besöka under
sina ströftåg om vintern gerna fruktträdgårdarna, der
de göra rätt stor skada genom att förtära knopparna,
i synnerhet på päronträden. För öfrigt utgöres deras
föda af allahanda slags frön. Boet, som de hälst
bygga i täta barr- och granskogar, snarare lågt än
högt från marken, är sammansatt af qvistar, rottågor,
grässtrån, mossa och lafvar samt invändigt fodradt med
hästhår och ull. Äggen, som äro 4–5 och blåhvita,
med fläckar, prickar och streck af violett och
brunt, i synnerhet kring den tjockare änden, och som
hafva 20 millim. (7 lin.) längd och 16 millim. (5,5
lin.) tjocklek, rufvas i ungefär två veckor af honan,
hvilken under tiden matas af hannen. Både hannen
och honan hjelpas åt att uppföda ungarna, som de
försvara med fara för sina egna lif. Hvad namnet
domherre vidkommer, blef fogeln "kanske så kallad i
påfve-tiden", säger Pontoppidan, "för sin behagliga
röst, liknande en orgel, ehuru icke nog stark att
fylla koret i en domkyrka, hvarest domherrarna eller
kanikerna sjöngo sina horas canonicas". Med större
sannolikhet kan antagas, att benämningen härleder
sig från den svarta hufvan, hvilken betäcker hufvudet
liksom en sammetskalott. På marken rör domherren sig
tämligen ovigt, hoppande, men i träd med långt större
lätthet. Hans flygt är lätt, men långsam, och sker
i båglinier. Denna fogel, hvilken man beskyller för
att vara dum, har ett modigt, ehuru på samma gång
fredligt, sällskapligt, inställsamt och läraktigt
sinnelag. Hvad rösten vidkommer, är han rätt illa
begåfvad. Han låter höra ett tämligen sträft och svagt
qvittrande, då och då afbrutet af några klingande,
milda flöjttoner ("diu", "diu"), hvarmed han lockar
på eller, med något olika betoning, varnar sina
kamrater. Honans sång är svagare än hannens och mindre
liflig. Domherren blir i fångenskapen
lätt tam och sin herre innerligt tillgifven samt
lär sig snart nog att eftersäga ord och att med
full, mjuk och flöjtklingande stämma hvissla
melodier. Till och med gamla domherrar äro
mottagliga för undervisning, men inblanda ofta i
sin sång sina naturliga, skärande missljud. Af denna
fogelns förmåga att lära sångstycken har utvecklat
sig en icke så obetydlig industrigren. I vissa
bergstrakter i Tyskland, t. ex. Thüringerwald,
tagas nämligen fogelungarna ur boet, innan de kunna
flyga, och inläras att hvissla melodier. Några lära
sig utan svårighet två, tre stycken, hvaremot andra
knappast kunna lära sig ett enda. Somliga glömma
under ruggningstiden hvad de lärt, hvaremot andra
minnas det, så länge de lefva. Sålunda inöfvade,
föras domherrarna ut i marknaden och sändas
icke sällan öfver Atlanten. Domherrarna hafva
för öfrigt mycket lifliga känslor, och man har
exempel på att foglar af denna art dött af starka
sinnesrörelser. Köttet är bittert. I de nordligare
delarna af Europa (Finland, Estland, Livland), dock
ej i Skandinavien, och i norra Asien lefver rosen-
eller karmin-domherren (P. erythrina), som har
hufva, kinder, haka, strupe och bröst karmosinröda,
och buken hvitaktig med mörka långsgående fläckar.
J. G. T.
Domicellus, Med. Lat. (af dominicellus, dimin. af
dominus, herre, Fr. damoiseau), junker; i
medeltidshandlingar och krönikor benämning på yngre
konungasöner.
Domicil (Lat. domicilium, af domus, hem), hemvist,
boningsort; medelpunkten för en persons rättsliga
förhållanden; handelst., den ort, på hvilken en vexel
skall infrias. – Domiciliera en vexel, handelst.,
utställa en vexel att betalas på en annan ort än
trassatens boningsplats. Den, på hvilken domicilierad
vexel drages, kallas domiciliant, och sjelfva vexeln
domiciliar-vexel. (Jfr Vexel.)
Domina, Lat. (af domus, hus, hem), herskarinna,
fru; föreståndarinna för ett jungfrustift,
abbedissa. Jfr Dominus. - Domina Abundia,
Med. Lat. (Fornfr. Dame Habonde), en växtlighetens
och ymnighetens gudinna. Se Abundantia.
Dominant (Lat. dominans, sc. tonus, "herskande
ton"), musikt., den ton, som näst grundtonen
(tonikan) gör sig mest gällande. I det gregorianska
systemet intog dominanten en olika plats i de
olika kyrkotonarterna: den var än qvint, än qvart,
än ters. I det moderna systemet har öfverqvinten
alltid namnet öfverdominant och underqvinten (=
öfverqvarten) namnet underdominant. I c dur är
således g öfverdominant och f underdominant. Den
förra tonen är den vigtigare, och med ordet dominant
ensamt menar man alltid denna. – Tonisk dominant
kallas dominanten såsom hufvudtonartens qvint,
till skilnad från bidominanterna, som tillhöra de
tonarter, i hvilka man utviker under tonstyckets
lopp. – Dominantackord kallas hvarje ackord
på dominanten såsom grundbas, men företrädesvis
septimackordet med stor ters,. ren qvint och liten
septima (i c dur: g h d f), emedan detta tydligast
utvisar tonarten (jfr Ackord). Införandet af det
fritt anslagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
