Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dolomit - Dolonia, stad i turkiska ejaletet Janina. Se Delvino. - Doloper - Dolorosa, Lat., den sörjande. Se Mater dolorosa. - Doloroso, Ital., musikt., smärtfullt. Se Dolente. - Dolus - Dom, jur. - Dom, Port. herre, herskare - Dôm, domkyrka; kupol. Se Dôme. - Dom, De dödas. Se Yttersta domen. - Domalde, sveakonung af Ynglingaätten - Domar, sveakonung af Ynglingaätten - Domare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
devoniska, den permiska och jura-formationen. Nästan
öfverallt utmärker den sig genom sina sällsamma
bergformer och sin rikedom på underjordiska
grottor. De fastare varieteterna äro användbara
till byggnadssten och till skulpturarbeten
m. m. Den i Värmland, Herjeådalen och Nerike
m. fl. trakter i Sverige förekommande dolomiten
tillhör urformationen och eger en mer eller mindre
finkornig struktur. Några af de korniga dolomiterna
fosforescera starkt, vid slag af något hårdt föremål.
E. E.
Dolonia, stad i turkiska ejaletet Janina. Se Delvino.
Doloper, ett folk, som fordom bodde på bägge sidorna
om berget Pindos. Det tillhörde Amfiktyoniska
förbundet och var mestadels sjelfständigt,
men lydde tidtals under tessalerna. Omkr. 172
f. Kr. underkufvades det af den macedoniske konungen
Persevs, och efter hans fall (168) kom det under
romarna. – Från några af öarna i Egeiska hafvet,
företrädesvis Skyros, idkade dolopiska kolonister
sjöröfveri, tills de 469 f. Kr. bortjagades af Cimon.
Dolorosa, Lat. (af dolor, smärta), den sörjande. Se
Mater dolorosa.
Doloroso, Ital., musikt., smärtfullt. Se Dolente.
Dolus, Lat., jur., en persons afsigt att kränka
en annans rätt. En sådan afsigt sättes, såväl
i civilrätten som i kriminafrätten, i motsats mot
culpa, oaktsamhet. I civilrättsligt afseende häftar
man för en handling af dolus endast för så vidt som en
rättskränkning inträdt, men icke om handlingen blifvit
utan påföljd. I kriminalrätten tages i särskilda
fall hänsyn till dolus, äfven om handlingen icke
haft rättskränkning till följd. Der förstås med dolus
afsigten till en brottslig handling, ehvad denna är
bestämd efter en viss förutsatt rättskränkande följd
såsom verkligt uppkommen eller bestämd såsom endast
försök till rättskränkning. Denna afsigt kan vara
riktad antingen på det verkligen begångna brottet
ensamt (dolus determinatus) eller på flere möjliga
brott, som kunnat af handlingen uppkomma (dolus
indeterminatus). Den kan vidare hafva sin grund i
öfverläggning hos den brottslige (dolus praemeditatus,
berådt mod) eller i tillfällig uppbrusning (dolus
repentinus, hastigt mod). I fråga om bevisning för
tillvaron af dolus far man å ena sidan ej utan skäl
inlägga dolus i en handling, som kan vara företagen
utan (rättskränkande eller brottslig) afsigt, men ej
häller, å andra sidan, förbise de moment i handlingen,
som tala för att afsigt funnits. Man bör i det hela
antaga, att hvarje menniska i sundt tillstånd vet hvad
hon gör samt har tillräcklig erfarenhet och insigt för
att bedöma sina handlingars verkningar. I hvarje fall
äro bevis om föregående och efterföljande handlingar
och omständigheter af vigt: de förra särdeles med
afseende på frågan om tillvaron af berådt mod. Såväl
efter civilrätten som efter kriminalrätten eger ansvar
ej rum för en afsigtligen företagen handling, om
den handlande endast begagnat sig af en sin rätt:
att utkräfva en fordran, häkta en brottsling,
afvärja ett anfall (nödvärn) m. m. Jfr Culpa.
E. V. N.
Dom, jur. I vidsträcktare bemärkelse betecknas med
detta ord det beslut, hvarigenom ett vid domstol
anhängigt mål i hufvudsak afgöres. All dom bör fästas
på skäl och lag, och ej på godtycke: och skall sjelfva
saken och målet, deri tvisten består, med dess nödiga
omständigheter, tydligen deri utsättas, så ock de
hufvudskäl och den lag, derå slutet grundas. (Jfr
3:dje §, 24 kap. i Rättegångsbalken.) Till
innehållet, om än icke till formen, är hvarje dom en
slutledning, i hvilken öfversatsen är det lagbud,
som skall tillämpas, undersatsen det faktum, som
af domstolen antages hafva i målet förekommit,
och slutsatsen en subsumtion af nämnda faktum
under lagbudet, eller tillämpningen af lagbudet på
detta faktum. – I inskränktare betydelse nyttjas
ordet dom företrädesvis såsom teknisk term för att
beteckna öfverrätts eller Högsta domstolens beslut,
hvarigenom en civil rättstvist i hufvudsak afgöres,
samt några få slag af underrätts beslut. I fråga om
öfriga hufvudsakliga beslut af domstolarna plägar
den tekniska benämningen utslag användas. L. A.
Dom [dåm], Port. (af Lat. dominus), herre, herskare,
var i Portugal ursprungligen hederstitel för de
s. k. "titulados" (adelsmän med titlar) och sattes
näst framför dopnamnet. Numera är det en allmän titel
för medlemmar af de högre klasserna i Portugal. Den
motsvarande qvinliga titeln är Dona. Jfr Don.
Dôm [dåm], domkyrka; kupol. Se Dôme.
Dom, De dödas. Se Yttersta domen.
Domalde (Domald), sveakonung af Ynglingaätten, son
af Visbur och dennes andra hustru. "I hans dagar var
i Svitjod stor hunger och brist på helsosam föda",
säger Snorre Sturlasson i "Ynglingasagan". Sedan
svearna första hösten genom offer af oxar och andra
hösten genom menniskooffer sökt blidka gudarna,
samlades de tredje hösten "mangrant till Upsala,
då bloten skulle hållas. Höfdingarna rådslogo och
blefvo ense om att missväxten måste bero på Domalde,
deras konung, och att de derför borde offra honom för
att få god äring. De gingo honom för den skull in på
lifvet och dräpte honom samt rödfärgade gudabildernas
ställningar med hans blod".
Domar ("den dömande herskaren"), sveakonung af
Ynglingaätten, Domaldes son, var, enligt sagan,
drotten i många år, under hvilka god årsväxt och
frid rådde. Han dog sotdöden i Upsala och brändes på
Fyrisåns strand, der bautastenar restes åt honom.
’
Domare (på Hebr. schofetim) kallades de män i Israel,
hvilka under tiden från Josua till konungadömets
införande (omkr. 1400–1100 f. Kr.) voro folkets
anförare i strid eller dess styresmän i fred. Deras
uppgift var från början den att på sådana tider, då
folket för sina synders skull gifvits i sina fienders
hand, såsom af Gud sända redskap frälsa det ur dess
nöd. Vanligen anförde de blott sin egen eller några
få stammar, och det är knappt troligt, att en enda
bland dem lyckades förena hela folket till något
gemensamt företag. Efter fiendernas besegrande drogo
domarena sig merendels tillbaka till det enskilda
lifvet; dock förblefvo de stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
