Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dollfus - Dollond, John, engelsk optiker - Dolma - Dolma-bagtje - Dolman, ett slags uniformsrock. Se Dolma. - Dolmar - Dolmen - Dolnja-Tusia - Dolomedes - Dolomieu, Déodat Guy Sylvain Tancrède Gratet de, fransk geolog - Dolomit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dollfus [-fy], en genom storartade industriella
företag bekant elsassisk familj. – 1. Jean D.,
f. 1800, intill 1870 mär i Mülhausen, författade
flere frihandelsvänliga skrifter, bl. a. Plus de
prohibition (1853). – 2. Charles D., den förres
son, filosof, f. 1827, grundade 1857 i Paris
"Revue germanique", hvilken 1865 antog titeln
"Revue moderne", och blef derjämte medarbetare i
"Temps". Han har utgifvit flere arbeten af stort
värde, såsom Lettres philosophiques (1851; 3:dje
uppl. 1869), Meditations philosophiques (1865) och
Etudes sur l’Allemagne (1864).
Dollond [-lönd], John, engelsk optiker, f. 1706,
d. 1761 som optisk instrumentmåkare och medlem af
"Royal society", var den förste, som förfärdigade
akromatiska prismer och linser. Jfr Akromatism.
Dolma l. Dolman (af Magyar. dolmány, Turk. dolama’),
en med korta skört, tofsar och snören försedd
uniformsrock, som brukas af husarer; äfven ett
fruntimmers-öfverplagg.
Dolma-bagtje (Turk., af dolma, full, och bagtje,
trädgård), turkiska sultanens nuvarande residens,
beläget tätt utmed Bosporen, invid Funduklu,
Konstantinopels nordöstligaste förstad. Det
är bygdt af glänsande hvit, marmorartad sten
och i korintisk stil samt är det praktfullaste
och mest pittoreska af alla de många palats de
senare sultanerna uppfört. De flesta rummen äro
små, med låga, rikt utsirade tak, kolonner i
stuck och kupoler af måladt glas. Den centrala
audienssalen utmärker sig dock för storartade,
harmoniska dimensioner och en praktfull, orientalisk
ornamentik. Bakom palatset, åt landsidan, höjer sig
terrassformigt Konstantinopels vackraste trädgård.
H. A.
Dolman, ett slags uniformsrock. Se Dolma.
Dolmar, ett enstaka berg, nära sydvestra delen af
Thüringerwald. 740 m. (2,490 f.) högt.
Dolmen, Fr. (af Kelt. daul, bord, och men, sten),
arkeol., användes af utländska fornforskare för
att beteckna hvad de nordiske fornforskarna kalla
dös eller dyss. Stundom tages ordet dolmen i en
vidsträcktare betydelse, som gemensam benämning
på hela den grupp af fornlemningar, hvilkas mest
utpräglade former kallas döser, gånggrifter och
hällkistor. Ordet dolmen behöfver icke upptagas i
den svenska arkeologiska terminologien, men vid dess
ersättande med ett svenskt ord får man noga se till
huruvida det har den allmänna eller den inskränkta
betydelsen; det kan ingalunda alltid återgifvas med
dös. Jfr Cromlech, Dös och Megalitiska monument.
Hd.
Dolnja-Tusla l. Tusla-Dolnja. 1. Österrikiskt
förvaltningsområde (sedan 1878) i Bosnien, kretsen
Svornik. – 2. Hufvudstad i nämnda område. Omkr. 6,000
innev. Betydliga saltverk.
Dolomedes, zool., ett till jagt- (varg-) spindlarnas
grupp (Vagabundi), de tvålungade spindlarnas familj
(Dipneumones) och de egentliga spindlarnas afdelning
(Araneidae) hörande slägte, hvars arter igenkännas
på sina bitande mundelar och sin skaftade,
oledade bakkropp. Hufvudbålen är afsmalnande
framåt. Käkpalperna sluta med en klo, som är vänd
och kan fällas inåt, och
det andra parets palper äro byggda på samma sätt som
gångbenen, af hvilka senare det andra paret är lika
långt som eller längre än det främsta. Andningen
försiggår med tvänne lungsäckar och icke sällan
samtidigt med andrör (trachéer). Dessa spindlar hafva
sex spinnvårtor och vanligen åtta punktögon (oceller),
af hvilka de fyra främre, som äro små, stå i en rad,
hvaremot de fyra bakre, som äro större, bilda en
fyrsidig figur, hvars tvänne bakre hörn stå dubbelt
så långt ifrån hvarandra som de främre. Derjämte
kännetecknas de merendels af ett ljusare band långs
sidorna af den mörkare, sammetsfina kroppen. De
hvarken spinna eller väfva några fångnät, utan draga
endast trådar. De springa snabbt och förfölja sitt
byte. Under dagen sitta de i allmänhet gömda under
stenar, i vinklar och vrår, som de beklädt med en
väfnad eller spånad. Honorna bära icke sällan de af
en säck omspunna äggen omkring med sig, och stundom
hafva de till och med ungarna på ryggen. Allmän i
Europa är den randade jagtspindeln, D. fimbriatus,
som är olivbrun, med bakkropp och ben mera rostbruna
och ett gult band på båda sidor långs hela kroppen,
samt af 18–24 millim. (6–8 lin.) längd. Han lefver på
marken, under stenar o. d. samt, liksom åtskilliga
andra vargspindlar, med förkärlek på fuktiga och
sumpiga ställen, och då han förföljer något byte,
springer han stundom till och med ut på vattnet. Af
ungefär samma storlek är D. mirabilis, som är gulbrun
med bröststycket hvitrandadt och bakkroppen omgifven
af ett hvitt, tandadt, af svart innefattadt band. Den
är mycket vanlig i skogar. J. G. T.
Dolomieu [-ö], Déodat Guy Sylvain Tancrède Gratet
de, fransk geolog, f. 1750, d. 1801 som professor i
mineralogi i Paris, företog flere geognostiska resor i
södra Europa och författade bl. a. Sur la philosophie
minéralogique, som utkom 1802. Hans teorier
upptogos och utvidgades af Leopold v. Buch. Efter
D. har bergarten dolomit sitt namn.
Dolomit l. Bitterkalk, petrogr., en efter
geologen Dolomieu uppkallad, af kalkspats- och
talkspats-individer (kolsyrad kalk och kolsyrad talk)
bestående kalkstensliknande bergart med hvit eller
mer och mindre gul-, grå-, eller brunaktig färg. Den
normala dolomiten bör hålla 54,85 proc. kolsyrad
kalk och 45,65 proc. kolsyrad talk – i allmänhet är
dock blandningsförhållandet obestämdt och vexlande:
talkens mängd nedgår stundom ända till 20 proc. Vid
lägre talkhalt får bergarten namn af dolomitisk
kalksten. Som föroreningar ingå lera, sand, jernoxid,
bitumen m. m. Från kalksten skiljes dolomiten genom
sin större hårdhet och tyngd samt derigenom att den
är svårlöslig i syror, hvilket gör, att ingen brusning
eller fräsning uppstår, när den i helt stycke begjutes
med saltsyra. Efter den inre strukturen, som är mycket
varierande, skiljer man emellan kornig dolomit,
porös dolomit, äfven kallad råvacka (tyskarnas
"rauchwacke") samt tät dolomit, hos hvilken dock,
med tillhjelp af mikroskop, en viss kristallinisk
kornighet kan upptäckas. – Dolomiten, som är en lagrad
bergart, förekommer inom alla geologiska formationer,
allmännast inom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
