Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dolet, Etienne, fransk skald och talare - Dolgoruki, rysk fursteslägt - Dolichocephal, långskallig. Se Dolikocefal. - Dolichopodidae - Dolichopus - Dolichos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som genom det sarkastiska skrifsättet ådrogo honom
förföljelser från katolikernas och calvinisternas
sida. Slutligen blef han anklagad för ateism och led
1546 döden på kättarebålet.
Dolgoruki [dalgaruki] l. Dolgorukov (af dolgorúkij,
"långhändt"), rysk fursteslägt, som leder sina
anor från Rurik samt ursprungligen herskade öfver
Tsjernigov och en del af Ukrajna.
– 1) Maria D. förmäldes 1624 med Mikael
Feodorovitsch, den förste tsaren af huset Romanov.
– 2) Jakob D., general, f. 1639, d. 1720, blef
president i tribunalet för kejserliga dekret
samt afgick 1687 i en beskickning till Versailles
och Madrid. Efter Asovs eröfring (1697) blef
han general. I slaget vid Narva (1700) blef han
tillfångatagen och hölls derefter under bevakning i
Stockholm, men lyckades fly 1710. Efter hemkomsten
utnämndes han till senator. D. var en bland de
få, som hade något inflytande på tsar Peter I. – 3)
Ivan Alexejevitsch D., Peter II:s gunstling, hade
vuxit upp tillsammans med tsaren. Jämte sin fader,
Alexej Jurijevitsch, störtade han Peters förre
underguvernör, den på Katarina I:s tid allsmäktige
Menschikov, hvarefter slägten Dolgoruki fick
ett mycket stort inflytande på ryska styrelsen.
Efter Peters död (1730) försökte fader och son skaffa
kronan åt Ivans syster Katarina D., med hvilken
Peter 1729 trolofvat sig; men de misslyckades och
förvisades af kejsarinnan Anna till Sibirien, hvarest
Alexej dog. Ivan återkallades 1735, men afrättades
1739 i Novgorod jämte sin farbroder Sergi och sin
kusin Vasili, sedan de alla förklarats skyldiga
till högförräderi. Katarina, som till 1741 hölls
inspärrad i kloster, frigafs af kejsarinnan Elisabet
och blef 1745 gift med en general Bruce. Hon dog
1747.– 4) Vasili Krimski D., general-en-chef under
Katarina II:s regering, f. 1722, d. 1782, eröfrade
1771 Krim och fick derför tillnamnet Krimski
("den krimske"). – 5) Juri D., general, f. 1740,
d. 1830, efterlemnade en samling memoarer, som
utgåfvos 1840. – 6) Ivan Mikailovitsch D.,
skald af Dersjavins skola, f. 1764, d. 1823,
räknas såsom en af Rysslands klassiske författare.
Hans dikter, som utgöras af oden, epistlar, satirer
o. d., utgåfvos 1806 (ny uppl. 1849). – 7) Mikail
Petrovitsch D., generaladjutant, f. 1766, stupade i
striden vid Virta bro, d. 27 Okt. 1808, såsom chef för
ryska avantgardet. – 8) Vasili D. var krigsminister
1849–56 och chef för tredje afdelningen af
kejserliga kansliet (polisminister) 1856–66. – 9)
Peter Vladimirovitsch D., författare, f. 1817, ådrog
sig kejsar Nikolai onåd genom sitt, under pseudonymen
"grefve d’Almagro" utgifna, arbete Notice sur les
principales familles de la Russie (1843; 3:dje
upppl. 1858, "Notiser om de förnämsta adliga familjer
i Ryssland", 1843), förvisades för en tid till Vjatka,
vistades sedermera några år i Petersburg och bosatte
sig derefter i Paris. Der utgaf han sin ryktbara
bok La vérité sur la Russie (1860, 2:dra
uppl. 1861; "Sanningen om Ryssland", öfversatt
af J. A. Kiellman-Göranson 1861), hvilken i så
hög grad väckte de ryska maktegandes förbittring,
att författaren dömdes förlustig sina gods
i Ryssland och till ständig landsflykt. Död
i Bern d. 17 Aug. 1868. Utom ofvan nämnda verk
utgaf D. bl. a. en historia öfver ätten Dolgoruki,
Skasanie o rodje knjasej D. (1840), och ryska adelns
ättartaflor, Russkaja rodoslovnaja kniga (1854–57),
samt Mémoires (1867–71).
Dolichocephal, långskallig. Se Dolikocefal.
Dolichopodidae, Långbenta flugor, zool., en till
insekterna, tvåvingarnas ordning (Diptera) hörande
familj, som igenkännes på de treledade antennerna,
hvilka äro kortare än hufvudet och hafva ändlederna
rundade eller tillspetsade, enkla, ej ringlade,
och försedda med ett stundom finhårigt borst i
spetsen eller på ryggen. Sugröret, som är kort, föga
utskjutande och tjockt samt försedt med två köttiga
sugläppar och två breda, enledade, fjällformiga
muntrådar (palper), innesluter fyra borst och kan
indragas. Vingarna hafva endast fem långsgående,
enkla ådror, af hvilka den fjerde är rät eller
bågböjd och den mellersta tvärnerven belägen närmare
mot vingbasen. Kroppen är medelstor eller liten,
cylindrisk, ofta metallgrönglänsande och beklädd
af ett fint, kort ludd. Ögonen äro stora, skilda,
gröna eller purpurfärgade. Bakkroppen är utdragen
och sexledad. Benen äro långa och smala, och de båda
fötterna (tarserna) stå tätt tillsammans i bröstets
midtlinie. Dessa flugor, som i Skandinavien räkna ett
rätt betydligt antal arter och i Europa åtminstone
200, finnas öfver hela jorden. De uppehålla sig på
blad för att hemta upp honing, eller vid stränder,
der de utsuga smärre, uppkastade snäckdjur. Icke så
få arter kunna med stor skicklighet röra sig äfven på
vattenytan. Larven är långsträckt och smal samt lefver
i jord eller under murken bark, och pupporna hafva
hornartade hakar på mellan- och bakkroppens ringar.
J. G. T.
Dolichopus, zool., ett till de långbenta flugornas
familj (Dolichopodidae) hörande slägte, som
utmärker sig derigenom att hufvudet är af samma
bredd som mellankroppen, antennerna oftast korta
med omvändt kägelformiga basalleder och äggformiga
eller nästan trekantiga ändleder samt ett oftast
på ryggsidan beläget borst, nedliggande vingar,
taggigt skenben o. s. v. De till detta slägte
hörande arterna vistas vid vatten. I Europa finnas
åtminstone 100 sådana, af hvilka ett icke obetydligt
antal förekommer i Skandinavien. En i mellersta och
södra Sverige icke sällsynt art är D. nobilitatus,
som är smaragdgrön med svarta antenner och gula
ben samt 7 millim. (2,3 lin.) lång. En annan
art, D. pennatus, är metallglänsande grön,
med antennernas första led och benen gula.
J. G. T.
Dolichos L., bot. farmak., ett till
nat. fam. Papilionaceae R. Br., kl. Diadelphia
L. hörande slägte, som igenkännes derpå att stiftet
är finludet och att kronseglet vid basen har
två parallella, aflånga utväxter, som undertill
sammantrycka vingarna. De många tropiska och
subtropiska arter, som Linné förde till slägtet D.,
hafva sedermera blifvit fördelade på en mängd smärre
slägten. De, som fortfarande tillhöra detsamma, hafva
i allmänhet välsmakande frön, för hvilkas skull många
arter odlas. Några arter, såsom D. falcatus Klein och
D. filiformis L., hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
