Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Doktrinär - Dokument - Dol - Dolabella, Publius Cornelius, Ciceros svärson - d'Olanda, Guilielmo, nederländsk stilleben- och blomstermålare. Se Aelst, W. van. - Dolce - Dolce, Lodovico, italiensk skald - Dolci, Carlo, italiensk målare - Dolcino, religiös svärmare. Se Apostlabröder. - Doldenhorn - Dôle - Dolente - Dolerit - Doles, Johann Friedrich, tysk tonsättare - Dolet, Etienne, fransk skald och talare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den bourbonska styrelsens reaktionära politik hade
doktrinärerna till valspråk: "Chartan, hela chartan
och ingenting annat än chartan". Doktrinärerna,
som hade till ledare Royer-Collard, hertigen af
Broglie och Guizot, spelade hufvudrolen i Decazes’
ministèr (1819). Efter Julirevolutionen 1830 kommo de
med Guizot in i Ludvig Filips första ministèr. 1837
måste doktrinärerna utgå ur regeringen; men 1840,
då Guizot blef förste minister för andra gången,
fingo de åter handen om statsrodret, hvilket de
innehade till Febr. 1848, då de försvunno från den
politiska skådebanan.
Dokument (Lat. documentum, lära, bevis, af docere,
lära), i vidsträckt mening allt, som kan tjena till
att bestyrka någonting; i inskränkt mening urkund,
aktstycke. – Dokumentera, (med urkunder) styrka
(sina anspråk).
Dol (D.-de-Bretagne), stad i franska
depart. Ille-et-Vilaine (Bretagne). 4,251
innev. (1872). Fordom biskopssäte. Vacker gotisk
domkyrka, till största delen från 13:de årh. Der
besegrade Vendée-armén d. 21 Nov. 1793 republikanerna
under Westermann och Marceau.
Dolabella, Publius Cornelius, Ciceros svärson, var
en utsväfvande man med opålitlig karakter. I det
medborgerliga kriget (från 49 f. Kr.) var han först
anhängare af Pompejus och sedan af Caesar. Efter den
sistnämndes död höll han först med de sammansvurne,
men slog sedan om, och då han af Antonius erhöll
ståthållareskapet i Syrien, lät han mörda en af sina
forne medbröder, Trebonius. Sedermera anfölls han
af Cassius och blef besegrad, hvarefter han lät döda
sig af en soldat (43 f. Kr.). Hans maka, Tullia, hade
dött före honom, efter ett föga lyckligt äktenskap.
R. Tdh.
d’Olanda, Guilielmo, nederländsk stilleben- och
blomstermålare. Se Aelst, W. van.
Dolce [dåltje], Ital. (af Lat. dulcis, ljuf),
musikt., mildt, ljuft. – Dolce far niente [dåltje-],
ljuf sysslolöshet.
Dolce [dåltje], Lodovico (Luigi), italiensk skald,
f. 1508, d. omkr. 1566, underkastade många bland den
klassiska forntidens dikter romantiska ombildningar,
författade biografier öfver kejsar Karl V (1561–67)
och Ferdinand I (1566) samt utgaf ett verk öfver det
italienska folkspråket (1562) och ett dylikt öfver
måleriet (1557) äfvensom förträffliga upplagor af
Petrarca, Boccaccio och Dante Allighieri. Det bästa
af hans arbeten, Le prime imprese d’Orlando, utkom
först 1572.
Dolci [dåltji], någon gång Dolce [dåltje], Carlo,
italiensk målare, f. 1616 i Florens, d. sammastädes
1686, målade företrädesvis hufvud eller halffigurer
af Kristus, madonnan och helgon. Hans arbeten
äro utförda med stor sorgfällighet och vittna om
skönhetssinne, men lida af sentimentalitet och af en
affektation, som ofta sjunker ned till ett sliskigt
koketteri. Särskildt är hans sätt att gifva uttryck
åt figurens andakt i hög grad konventionell (lutadt
hufvud, himlande ögon o. s. v.). Hans taflor hafva
emellertid alltid haft en stor publik och ofta blifvit
återgifna i gravyr. Den mest kända torde vara Den
orgelspelande Cecilia, i Dresden. D:s förnämsta
arbeten finnas i Florens’ gallerier (framför allt
i Pal. Corsini). Många taflor, som tillskrifvas honom,
härröra från hans efterhärmare, bland hvilka må nämnas
O. Marinari och D:s egen dotter Agnese.
Dolcino [-tjinå], religiös svärmare. Se
Apostlabröder.
Doldenhorn, topp på mellersta Bern-alperna, 3,647
m. (12,283 f.) hög.
Dôle [dål]. 1. (La D.). Bergsrygg i schweiziska
kantonen Pays de Vaud (Waadt), 1,678 m. (5,651
f.) hög, näst Mont Tendre det schweiziska Juras
största höjdsträckning. För sin härliga utsigt och
rikedom på sällsynta växter är D. mycket besökt
af turister. – 2. Stad i franska depart. Jura
(Franche-Comté), vid den segelbara floden Doubs och
vid Rhône-Rhenkanalen. 12,924 innev. (1876). Stor
domkyrka. Bibliotek (omkr. 40,000 bd och 700
handskrifter). Liflig industri, i synnerhet
tillverkning af brandsprutor, skodon och såpa. Handel
med ost ("fromage de Gruyère"), mjöl och marmor. –
D. är romarnas Dola sequanorum. Från den romerska
tiden finnas lemningar af tvänne vattenledningar, en
amfiteater och tempel. Före Besançons införlifvande
med Franche-Comté var D. hufvudstad i denna provins
samt säte för ett parlament och ett universitet. Det
var starkt befäst och under århundraden ett föremål
för strid mellan fransmän och spaniorer. Den 21
Jan. 1871 besattes D. af general v. Manteuffel,
hvarigenom återtåget till Lyon blef afskuret för
Bourbakis armé.
Dolente (af Lat. dolere, känna smärta). Ital.,
musikt., vemodigt, klagande.
Dolerit (af Grek. doleros, bedräglig), petrogr.,
en grof- eller medelkornig, mörk och tung, vulkanisk
bergart af tertiär eller ännu lägre ålder. Den
består af augit, magnetit, olivin och antingen
plagioklas (plagioklas-dolerit) eller nefelin
(nefelin-dolerit). På somliga ställen har doleriten
ett porfyrartadt eller ett mandelstensartadt
utseende. På Island och Färöarna samt i Skotland är
denna bergart vidt utbredd. Den uppträder äfven i
Siebengebirge, Eifel m. fl. st. samt är en af Etnas
och Strombolis m. fl. vulkaners eruptionsprodukter. I
Sverige förekommer den icke. Sitt namn har den fått i
anledning af svårigheten att med blotta ögat bestämma
den mineralogiska sammansättningen. – Dolerit,
anamesit och basalt i inskränkt betydelse, eller
basaltit (synbart tät struktur), sammanfattas ofta
under det gemensamma namnet basalt, i vidsträcktare
mening. E. E.
Doles, Johann Friedrich, tysk tonsättare, f. 1715,
d. 1797, var 1756–89 kantor vid Thomasskolan
och musikdirektör vid de båda förnämsta kyrkorna
i Leipzig. Han var lärjunge af Seb. Bach och
röjer i sina många kompositioner (koraler,
motetter, mässor, oratorier m. m.) inflytande
dels från denne, dels från italienska operan. I
ett företal till kantaten Ich komme vor dein
angesicht vill han bannlysa fugan ur kyrkomusiken.
A. L.
Dolet [-le], Etienne, fransk skald och talare,
f. omkr. 1509, var en tid sekreterare vid franska
beskickningen i Venezia. Han offentliggjorde några
skrifter (till hvilkas tryckning han sjelf 1538
uppsatte ett tryckeri i Lyon),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
