Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diogenes från Seleucia, grekisk filosof - Diogenes från Sinope, grekisk filosof - Diogenes Laërtius, skriftställare och filosof - Diogenes-kräftor - Diogenes Romanus, bysantinsk kejsare. Se Romanus. - Diognet - Dioik - Diokles - Diokles Karystios, grekisk läkare - Diokletianus, romersk kejsare. Se Diocletianus. - Diomedea, zool. Se Albatross. - Diomedes - Diomedes-öarna, ögrupp i Adriatiska hafvet. Se Tremiti-öarna. - Dion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhörde den stoiska skolan, ehuru han betviflade dennas
lära om verldsförbränningen. L. H. Å.
Diogenes från Sinope, grekisk filosof, d. 323 f. Kr.,
var en ifrig anhängare af den cyniska skolan, hvars
läror han utförde och i lifvet tillämpade med en
hänsynslöshet, som tillskyndade honom binamnet "den
rasande sokratikern". Under större delen af sitt lif
uppehöll han sig i Korint, der Alexander den store en
gång lär hafva sammanträffat med honom samt funnit
honom i tiggareklädnad och boende i en tunna. Det
berättas, att Alexander uppmanade honom att utbedja
sig en nåd, hvilken som hälst, och att D. svarade:
"Jag ber dig gå undan, så att solen får skina på
mig", hvarvid Alexander lär hafva utropat: "Om jag
ej vore Alexander, skulle jag vilja vara Diogenes".
L. H. Å.
Diogenes Laërtius (Grek. -os), skriftställare
och filosof i slutet af 2:dra och början af
3:dje årh. e. Kr., författade ett verk, De vitis,
dogmatibus et apophthegmatibus clarorum virorum
(Om berömda mäns lif, läror och satser; 10 böcker),
som utgör en af de förnämsta källorna för vår kunskap
om den senare grekiska filosofien. Sjelf var D. en
eklektiker, ehuru mest dragen till den epikureiska
skolans tankegång och läror. L. H. Å.
Diogenes-kräftor, Coenobita, zool., ett till
tiofotingarnas afdelning (Decapoda), halfsvansarnas
ordning (Anomura) och eremitkräftornas familj
(Pagurina) hörande slägte, som skiljer sig ifrån
de öfriga eremitkräftorna derigenom att de inre
känselspröten nå långt utom de yttres skaft och äro
försedda med ett längre och ett kortare ändgissel samt
att bakkroppen (postabdomen) är nästan helt och
hållet hudartad. Dessa kräftor tillbringa större delen
af sitt lif på land, men måste tid efter annan begifva
sig till kusten, der de fukta sina gälar i hafsvattnet
for att underhålla blodets syrsättning. Till bostad
välja de skal af vissa landtsnäckor, i synnerhet af
slägtet Bulimus, och dessa skal föra de ständigt med
sig på sina vandringar, som icke sällan utsträckas
ända upp mot bergshöjderna. Det inkräktade snäckskalet
blir en god beklädnad för den nakna stjerten och en
lugn boning för djuret, som, då det så önskar, kan
draga hela kroppen dit in. Kräftan lefver der lika
trygg som snäckdjuret, hvilket en gång byggde huset,
lika skild från vimlet omkring henne som Diogenes
i sin tunna. Den Vestindiska diogenes-kräftan,
C. Diogenes, af 18 centim. (60 lin.) längd, träffas
ganska allmänt på Antillerna. J. G. T.
Diogenes Romanus, bysantinsk kejsare. Se Romanus.
Diognet (Diognetus). Brefvet till D., ett af de
vackraste literära minnesmärkena från den kristna
forntiden, skrefs för att hos brefemottagaren
aflägsna alla betänkligheter mot kristendomen. Det
utgör en liflig skildring af den kristna läran
äfvensom en karakteristik af hedendomen och
judendomen. Författaren, som är okänd, kallar sig
lärjunge af apostlarna.
Dioik (Grek. dioikos, af dis, dubbelt, och oikos
hem), bot., tillhörande klassen Dioecia i Linnés
sexualsystem.
Diokles, en syrakusan, som orsakade den grymma
behandlingen af de vid den
misslyckade expeditionen till Sicilien (413
f. Kr.) tillfångatagne athenarna. Det var äfven
D., som grundade den demokratiska författningen i
Syrakusa, hvarvid han förordnade, att ämbetsmännen
skulle tillsättas genom lottkastning (412). Efter en
ogynsam strid med kartagerna (409) störtades han och
gick i landsflykt. Han lär sedermera hafva dödat
sig sjelf.
Diokles Karystios, grekisk läkare från
Eubea, lefde omkr. 350 f. Kr. Han var filosofisk
grundläggare och utvidgare af Hippokrates’ system.
Diokletianus, romersk kejsare. Se Diocletianus.
Diomedea, zool. Se Albatross.
Diomedes, Grek. mytol. 1) En son af Ares och
Kyrene samt konung öfver bistonerna i Tracien. Han
besegrades af Herakles, hvilken lät hans egna hästar
uppäta honom, emedan D. fodrat sina vilda hästar med
menniskokött. – 2) En son af Tydeus, blef efter sin
morfader, Adrastos, konung i Argos. Han deltog först
i epigonernas fälttåg mot Thebe och sedermera i det
trojanska kriget, bland hvars främste hjeltar han
var. Vid alla tillfällen ådagalade D. en lysande
tapperhet. Understödd af Athene, vågade han i
striden angripa och såra sjelfva gudarna (Ares och
Afrodite). Endast Zevs’ egen ljungeld mäktade drifva
honom tillbaka. I sällskap med Odyssevs utförde han
flere bragder, hvilka kräfde på en gång djerfhet
och förslagenhet. D. var äfven med bland de i den
trojanske trähästen inneslutne hjeltarna. Vid
återkomsten till Argos fann han sig sviken af sin
gemål, Aigialeia, och flydde då till Daunia (Apulien),
i södra Italien, der han förmälde sig med en dotter
till konung Daunos. Slutligen lär han under vistelsen
på en af de s. k. Diomediska Öarna i Adriatiska hafvet
hafva plötsligt försvunnit. Af italerna dyrkades
han såsom halfgud och grundläggare af flere städer.
A. M. A.
Diomedes-öarna l. Diomediska öarna, ögrupp i Adriatiska
hafvet. Se Tremiti-öarna.
Dion, en förnäm syrakusan, föddes omkr. 408 f. Kr. och
var nära befryndad med Dionysius d. ä., hos hvilken
han stod i högt anseende. När han efter Dionysii
död sökte bereda den platonska filosofien, som han
sjelf ifrigt omfattade, inflytande hos Dionysius
d. y., måste han (366), till följd af lismande
hofmäns förtal, gå i landsflykt och begaf sig då
till Grekland, der han öfverallt mottogs med stor
uppmärksamhet. Ryktet om att Dionysius indragit hans
gods och tvungit hans maka till giftermål med en af
herskarens gunstlingar förmådde honom slutligen
att återvända. Med 800 man landade han (357) vid
Syrakusa, som frivilligt öppnade sina portar, och
Dionysius måste med sina skatter fly till Italien,
ehuru borgens besättning var honom trogen. Emellertid
hade D. råkat i misstanke för att sjelf eftersträfva
envåldsmakten och med anledning deraf dragit sig
undan till Leontini. Han blef dock snart återkallad,
och sedan han lyckats intaga borgen, egnade han sig
åt författningens reformerande. Den stränghet och det
aristokratiska sinnelag, som han dervid ådagalade,
skaffade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
