Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dinokrates, acedonisk byggmästare - Dinomé, Sylvain Emery Achille, fransk geograf - Dinornis - Dinosauria - Dinostratus, grekisk matematiker. Se Deinostratos. - Dinotherium - Dinter, Gustav Friedrich, tysk prest och pedagog - Dio - Diobol - Diocletianus, Gajus Aurelius Valerius, romersk kejsare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos Alexander den store. Han återställde det af
Herostratos nedbrända Artemis-templet i Efesos och
ledde, på uppdrag af konung Alexander, anläggningen
och uppbyggandet af staden Alexandria (332 f. Kr.).
Dinomé, Sylvain Emery Achille, fransk geograf,
f. 1787, d. 1871, gjorde fransmännen bekanta med
tyskarnas och engelsmännens landupptäckter, i
synnerhet i Afrika. Sina många, till största delen
efter Petermanns "Geographische mittheilungen"
utförda, bearbetningar offentliggjorde han i
tidskriften "Annales des voyages".
Dinornis (af Grek. deinos, förfärlig, och ornis,
fogel), paleont., ett slägte strutsartade foglar,
af hvilka lemningar träffas i de lösa jordlagren
på Nya Zeeland. De nådde en betydlig storlek, och
en art, D. elephantopus, var gröfre byggd än någon
annan känd fogel. Traditioner bland infödingarna på
nämnda ö antyda, att detta slägte för ej synnerligen
lång tid sedan blifvit utrotadt genom menniskohand.
G. L.
Dinosauria (af Grek. deinos, förskräcklig,
och sauros, ödla), paleont., en utdöd ordning af
reptiliernas klass. Dinosauriernas tänder suto i
tandhålor och voro ej fastvuxna vid käkarna. De
flesta ryggkotorna voro flata eller lindrigt
bikonkava. Fötterna voro fyra, väpnade med klor
och afsedda för gående på land. Bäckenet och
bakbenen påminte i många delar af sin byggnad om
foglarna. Då dertill kommer, att frambenen hos
många voro betydligt kortare än bakbenen, är det
antagligt, att dessa djur, liksom foglarna, åtminstone
tidtals hoppade på de bakre extremiteterna. Många
dinosaurier uppnådde en jättelik storlek; så
t. ex. Iguanodon, hvars lemningar antyda,
att den hade en längd af 50–60 f. (15–18 m.). Af
tändernas byggnad kan man sluta till att somliga voro
växtätande, andra köttätande. Dinosaurierna hafva
träffats endast i de mesozoiska formationerna:
trias-, jura- och kritformationerna.
G. L.
Dinostratus, grekisk matematiker. Se Deinostratos.
Dinotherium (af Grek. deinos, förskräcklig,
och therion, djur), paleont., ett i miocena lager
förekommande jättelikt snabeldjur, utmärkt i
synnerhet genom två stora, nedåt riktade betar
i underkäken. Dess plats i systemet har varit
omtvistad. Många författare hafva hänfört det till
sirendjuren, men på sista tiden har man blifvit
tämligen ense om att hänföra det till snabeldjuren.
G. L.
Dinter, Gustav Friedrich, tysk prest och pedagog,
f. 1760 i närheten af Leipzig, blef 1787 prest,
1797 direktor vid skollärareseminariet i Dresden,
1816 konsistorial- och skolråd i Königsberg och
1822 teologie professor i samma stad. Död 1831. –
Genom att upptaga och utbilda Campes, Basedows
och Pestalozzis idéer fick D. stort inflytande på
skolväsendet i Tyskland. Hans två stora bibelverk:
Die bibel als erbauungsbuch (1831–33, fortsatt
af Brockmann och Fischer) och Schullehrerbibel
(1824–30), innehålla rationalistiska utläggningar af
bibeln. D:s Sämmtliche schriften utgåfvos 1840–51.
Dio. 1) D. Chrysostomus Coccejanus, grekisk filosof
af stoiska skolan, f. i Prusa i
Bitynien i midten af 1:sta årh. e. Kr.,
tillbragte en stor del af sitt lif på resor
samt i Rom, der han högt värderades af kejsarna
Trajanus och Nerva. Af hans skrifter finnas i
behåll 80 s. k. "deklamationer" öfver politiska,
moralfilosofiska och mytologiska ämnen. De utmärka
sig alla genom en smakfull form och ett rent attiskt
språk, hvilka egenskaper förvärfvade honom namnet
Chrysostomus ("guldmun"). Tillnamnet Coccejanus
antog han efter sin kejserlige beskyddare Coccejus
Nerva. – 2) D. Cassius, den förres sonson, grekisk
historieskrifvare, f. omkr. 155 e. Kr. i Nicaea i
Bitynien, flyttade tidigt till Rom, uppträdde der
såsom talare, invaldes i senaten och beklädde flere
höga ämbeten. Af kejsarna Caracalla och Alexander
Severus hedrades han med åtskilliga förtroenden och
förvaltade såsom ståthållare flere af det romerska
rikets provinser. Som militärbefälhafvare ådrog han
sig genom sin stränga krigstukt praetorianernas hat
samt måste slutligen, för att undgå deras raseri,
lemna Rom och återvända till sin födelsestad. Han
författade ett stort historieverk i 80 böcker,
på hvilkas utarbetande han använde tjugotvå år
(ännu finnas delar deraf i behåll). Detta arbete,
hvilket omfattar hela den romerska historien från
AEneas’ ankomst till Italien ända till år 229 e. Kr.,
är grundadt på flitiga källstudier och utmärker sig
genom omsorgsfull pröfning och sammanställning af
fakta samt genom en vårdad stil. Det utgör derför
en af de vigtigaste urkunderna för kännedomen om den
romerska republikens sista period och kejsaretidens
två första århundraden. A. M. A.
Diobol (Lat. diobolus, Grek. diobolos), ett attiskt
silfvermynt = 2 oboler (omkr. 20 öre); det hade på
aversen ett Zevs-hufvud och på reversen en uggla.
Diocletianus (Diokletianus), Gajus Aurelius Valerius,
romersk kejsare, var son af en frigifven slaf och
föddes 245 i Dalmatien, nära det nuv. Cattaro. Han
tog tjenst som soldat i romerska hären, svingade sig
upp till höga befäl och blef (efter kejsar Numeriani
död) d. 17 Sept. 284 i Chalcedon (vid Bosporen)
af trupperna utropad till imperator. Sedan hans
medtäflare, Carinus, blifvit rödd ur vägen (285),
hyllades han som kejsare. D. fann dock snart, att han
ej ensam kunde med nödig kraft styra det kolossala,
af inre fejder och grannars anfall skakade riket och
tog derför 285 en medregent, fältherren Maximianus,
som 286 fick titeln augustus, samt 293 ytterligare
tvänne, Galerius och Konstantins, hvilka erhöllo
titeln caesarer. Det var D:s plan att på fyrdelning
af riket grunda en ny regeringsform: en öfverkejsare
(augustus) med sin caesar skulle styra i östern,
en annan med sin caesar i vestern; efter tjugo års
förlopp skulle de bägge öfverkejsarna nedlägga sin
myndighet och caesarerna intaga deras plats samt
åt sig utse nya caesarer. Genom en sådan fredlig
utskiftning af högsta makten förebyggdes, såsom
D. afsett, en tid bortåt tronstrider i det inre,
hvarjämte rikets kraft utåt blef stärkt. Men Rom
förlorade tills vidare sin betydelse såsom det
politiska lifvets brännpunkt, ty de fyra kejsarna
valde sig residens på andra håll. D., som för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
