Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diffusion - Difilos - Difteri l. Difterit - Diftong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fina porer, t ex. bränd lera, gips, hårdt
sammanpressad grafit o. s. v., och lyder äfven då
den grahamska lagen. Vätskors frivilliga blandning
eller diffusion är, liksom gasernas, beroende af
molekylarrörelsen och kan ega rum genom skiljeväggar,
så vida vätskorna kunna upptagas af och spridas i
dessa. Om derför tvänne vätskor skiljas genom en
hinna, t. ex. oxblåsa eller pergamentpapper, sträfva
de att på ömse sidor om skiljeväggen bilda likartade
blandningar. Vissa ämnen diffundera hastigare än
andra. På denna omständighet har Graham grundat
en metod att skilja ämnen från hvarandra genom
s. k. dialys. Kristalliserande ämnen (salter, socker
m. m.), syror och alkohol kunna lätt diffundera genom
hinnor, hvaremot icke kristalliserande ämnen, som i
fast tillstånd bilda horn- eller geléartade massor,
t. ex. lim, gummi och ägghvita, af Graham kallade
kolloider, diffundera långsamt. Om en lösning af
ämnen, tillhörande dessa bägge klasser, inneslutes
i ett kärl, hvars botten utgöres af oxblåsa eller
pergamentpapper, en s. k. dialysator, och om denna
sättes i ett annat kärl, innehållande vatten, upptagas
salterna, syrorna o. s. v. af vattnet, hvaremot de
kolloida ämnena qvarstanna i dialysatorn. Derigenom
är det möjligt att t. ex. skilja kristalliserande
alkaloider ur blandningar med ägghvita, gummi
o. s. v., hvarför dialysatorn blifvit en för kemien
mycket vigtig apparat. Äfven i industrien har man
sökt använda dialys, t. ex. för att borttaga de lätt
diffunderande salterna ur orena sockerlösningar. Att
vätskor strömma i motsatt riktning genom en organisk
hinna upptäcktes 1827 af Dutrochet, som kallade
det endosmos och exosmos. Detta fenomen spelar
en mycket vigtig rol i djur- och växtlifvet,
men beror ej allenast på diffusion, utan äfven
på hinnans kapillaritet eller genomtränglighet af
de båda vätskorna på ömse sidor om skiljeväggen.
P. T. C.
Difilos, grekisk skald från Sinope, samtida med
Menander (d. 290 f. Kr.) och Filemon, skaparna af
den nyare attiska komedien, tillbragte sitt lif i
Athen och dog i Smyrna. Han lär hafva skrifvit inemot
100 stycken, af hvilka omkr. 50 ännu äro delvis i
behåll. Plauti "Casina" och "Rudens" hafva sina
förebilder i stycken af D.
Difteri l. Difterit (Fr. diphthérie l. diphthérite,
af Grek. difthera, afdragen och beredd djurshud),
en elakartad inflammation i slemhinnorna och på
huden. Vanligen nyttjas ordet dock i en mera inskränkt
mening för att beteckna difterisk inflammation i
svalgets och angränsande slemhinnor. Denna sjukdom är
smittosam och uppträder stundom epidemiskt. Smittan
öfverföres dels omedelbart, genom inandning
af små partiklar från den sjuka slemhinnan,
och dels medelbart, genom gångkläder, sängkläder
m. m. Smittämnet bibehåller ofta mycket länge sin
infektionskraft. Sjukdomens förnämsta symptom äro en
mer eller mindre betydlig feber, smärtor i halsen,
svullnad i svalget, hvars slemhinna visar sig betäckt
med hvitaktiga hinnor, och svårighet att svälja. Om
hinnorna bortskrapas, hvilket kan ske endast med
svårighet, finner man
under dem en sårig, lätt blödande yta. Genom
difteriens utbredning till näshålan uppkommer
tappning i näsan, "snufva", med en ofta stinkande
flytning. Öfvergår sjukdomen på luftstrupen
och denna tilltäppes af difteriska hinnor, blir
andningen i hög grad försvårad, och patienten kan
dö genom qväfning. Difterien är ofta en mycket
farlig sjukdom, dels till följd af nämnda lokala
förändringar och de vådor för lifvet, som framkallas
genom dem, dels också till följd af den allmänna
blodförgiftningen och febern. I synnerhet är den
farlig under barnaålderm. Difterien förvexlas
stundom med den vanliga halsinflammationen, som i
de flesta fall är en ofarlig sjukdom. Äfven för
den sakkunnige läkaren är det stundom svårt att
skilja dessa sjukdomar. Behandlingen riktas dels
mot det lokala lidandet medelst lokalt verkande
medel: gurgelvatten, penslingar, inandning af
vattenångor o. s. v., dels mot febern och de allmänna
symptomen. Af största vigt är att söka förekomma
den farliga sjukdomens öfverförande från den sjuke
till förut friska personer. Den sjuke bör derför
isoleras från sin omgifhing, och i sjukrummet inga
andra vistas än de, som oundgängligen behöfvas för
skötseln. Den strängaste renlighet i alla afseenden
bör iakttagas. Frisk luft bör på lämpligt sätt
insläppas i sjukrummet. Patientens upphostning och
öfriga afsöndringar samt hans gång- och sängkläder
böra desinficieras. När patienten lemnat sjukrummet,
bör detta rökas med svafvel e. d. samt ytterst noga
vädras och rengöras. – Noggranna upplysningar angående
hithörande frågor lemna de af Sundhetskollegium
utgifna "Författningar jämte råd och anvisningar
rörande allmän helso- och sjukvård" (1875). –
Adj. Difteritisk. P. W.
Diftong (Grek. difthongos, dubbelljudande),
vokaliskt tveljud, gramm., är benämningen på en
förbindelse af två med en och samma utandningsstöt
frambragta, d. v. s. blott en enda stafvelse bildande,
enkla vokaler. Öfvergången från den första till den
andra vokalen är mycket snabb, men likväl förmedlas
de båda vokalerna med hvarandra genom en serie
öfvergångsljud. Vid diftongens uttal får man derför
intrycket af en oafbruten ljudföljd, en odelbar
enhet. Man skiljer stundom mellan äkta och oäkta
diftonger. De förra äro sådana, som sluta på i eller
u; till de senare räknas alla öfriga (t. ex. ie,
uo). Någon gång, ehuru mindre lämpligt, brukas äfven
benämningarna äkta och oäkta diftonger i st. f. gamla
och nybildade (t. ex. T. stein, med "äkta", mein
[af mîn], med "oäkta" ei). Det vokaliska tveljudet
uttryckes i skriften ej alltid med tvänne vokaltecken;
jfr Nyeng. I (= äi). Icke sällan inträffar, att
skriften nyttjar tvänne olika vokaltecken för att
återgifva ett enkelt vokalljud. Ofta har då uttalet
fordom varit diftongiskt, såsom då Nyhögt. har
(berättigadt) ie, Nyeng. ea som tecken för långt i
(jfr ock Got. ai och au, som i vissa fall nyttjas
såsom tecken för kort e, och Got. ei för långt i,
delvis genom inverkan af det efterklassiska uttalet af
grekiskan och af dess skrift). – De äldsta diftongerna
i de indoeuropeiska språken kunna hänföras till de
båda ursprungliga formerna ai och au. Man har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
