Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diffraktion - Diffraktionsfärger, Diffraktionsgaller, Diffraktionsgitter och Diffraktionsspektrum, fys. Se Diffraktion - Diffundera - Diffus - Diffusion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
homogent, d. v. s. enfärgadt. I annat fall, t. ex. då
solljus får genomgå öppningen, kunna strålar med
olika våglängd och följaktligen af olika färg icke få
sina ljusmaxima i samma punkter. Utom det mellersta
maximum blir intet hvitt synligt, liksom icke
häller fullständigt mörker kommer att råda i någon
punkt. Öfverallt framträda färger (böjningsfärger),
och i hvarje punkt är någon viss färg förherskande.
Får ljuset falla in genom flere parallella öppningar
i samma skärm, frambringar hvarje öppning för sig
böjningsfenomen, på samma sätt som ofvan är beskrifvet
under antagande af en enda öppning. Böjningsfigurerna
komma att delvis falla öfver hvarandra, och det
uppstår samverkan (interferens) af strålar, icke
endast från samma, utan ock från olika öppningar. Om
öppningarnas antal är mycket stort, såsom då framför
tuben eller ögat hålles ett fint galler, kommer fältet
att visa sig mörkt, men genomskuret af smala, med
öppningarna parallella ljusa linier, som falla olika
långt ifrån hvarandra, allt efter det infallande
ljusets färg. Användes ofärgadt (icke homogent)
ljus, erhålles i midten en skarp hvit linie, på båda
sidorna omgifven af mörka fält. Utanför dessa uppkomma
på hvardera sidan flere spektra, med den violetta
färgen innerst och den röda ytterst. Saknas i det
infallande ljuset strålar af någon viss våglängd,
måste på motsvarande ställe i böjningsspektrum
uppstå en mörk linie. Uti böjningsspektrum finnes
alltså ej allenast samma följd af färger som uti
det genom brytning i ett prisma alstrade spektrum,
utan ock samma följd af mörka linier, de så kallade
Frauenhoferska linierna. – Kännedomen om ljusets
böjningsfenomen är af synnerlig vigt, dels för den
lysande bekräftelse det lemnat på vibrationsteoriens
sanning, dels ock emedan en säker metod derigenom
vunnits för bestämmande af ljusets våglängder. Med
tillhjelp af fig. 1 inses lätt huru en sådan
bestämning är möjlig. Ofvan antogs, att i punkten n
skilnaden mellan, an och bn är två halfva våglängder;
men denna skilnad, eller linien aq, erhålles ur den
lilla triangeln aqb, der sidan ab kan uppmätas, likaså
vinkeln abq, som är lika med cdn. Man behöfver således
endast, jämte det att man bestämmer springans bredd,
uppmäta vinkeln mellan den infallande eller utan
böjning fortplantade strålen samt strålen till ett
minimum, hvilket som hälst. Denna vinkelmätning sker
lättast och säkrast med tillhjelp af teodolit. De mest
exakta mätningarna af ljusets våglängder hafva likväl
icke skett derigenom att man observerat läget af de
genom en enda öppning alstrade maxima och minima
af ljus, utan genom motsvarande iakttagelse på de
mörka linierna i böjningsspektrum, alstradt vid det
sammansatta (ofärgade) ljusets gång genom en mängd
parallella, ytterst smala öppningar, tillsammans
bildande ett så kalladt gitter (böjningsgitter,
böjningsgaller), hvarför spektrum ock brukar benämnas
gitterspektrum (böjningsspektrum). Gittret består
antingen af parallelt spända trådar eller af linier,
uppdragna i guldbeläggning på en glasplatta. –
Tillfällen att få se böjningsfenomen af en eller
annan form erbjuda sig lätt, t. ex. om man
genom fanet på en fjäder ser emot ett ljus, om man
håller ett stycke tyg med fin väfnad framför en tub,
synnerligast då tyget lägges dubbelt, om man med
nästan slutna ögonlock, således genom ögonhåren, ser
emot en aflägsen, starkt lysande punkt, om man ser mot
solen genom spindelväf eller genom en glasskifva,
beströdd med s. k. nikt (semen lycopodii). –
Ljusets böjningsfenomen studerades redan under senare
hälften af 17:de årh. af Grimaldi. Newton upprepade
en del af dennes försök, men lyckades ej uppställa
någon förklaring. I början af 1800-talet angaf
Thomas Young interferensen mellan strålarna såsom
rätta förklaringsgrunden för böjningsfenomenen,
och Fresnel utförde teorien. Stor förtjenst
om ifrågavarande kapitel af optiken förvärfvade
F. M. Schwerd i Speier, genom fullständiga lösningar
af alla de figurer, som uppstå vid ljusets gång
genom små öppningar af olika form. Hans beräkningar
öfverensstämma så noga med observationerna, att
vågteorien i sin tillämpning på ljusets böjning
kan sägas leda till lika säkra resultat som
gravitationsteorien i fråga om himlakropparnas
rörelser. L. A. F.
Diffraktionsfärger, Diffraktionsgaller,
Diffraktionsgitter och Diffraktionsspektrum,
fys. Se Diffraktion.
Diffundera (af Lat. diffundere, af dis, åtskils, och
fundere, gjuta), utgjuta, utbreda sig. Jfr Diffusion.
Diffus (Lat. diffusus, af diffundere,
utbreda), utbredd, splittrad, delad på för många
håll, vidtsväfvande.
Diffusion (Lat. diffusio, af diffundere, utbreda),
kem., gasers och vätskors frivilliga blandning
med hvarandra. Att gaser af olika täthet kunna,
emot tyngdlagen, blandas med hvarandra iakttogs
redan tidigt af Dalton. Diffusionen är beroende
af gasmolekylernas egen rörelse. Gaserna utgöras
nämligen af molekyler, hvilka snabbt röra sig
i alla riktningar. Om derför en lättare gas,
t. ex. vätgas, befinner sig ofvanför en tyngre,
t. ex. kolsyra, flytta sig vätgasmolekylerna, genom
sin inneboende rörlighet, in bland kolsyremolekylerna,
och omvändt. Fastän gasmolekylernas rörelser äro
utomordentligt snabba, sker blandningen ej hastigt;
ty om t. ex. en molekyl väte förirrar sig bland
kolsyremolekylerna, måste den ögonblickligen träffa
någon kolsyremolekyl, som stöter emot vätgasmolekylen
och ändrar dess riktning. Diffusionens hastighet
ar tydligen beroende på molekylernas hastighet
– hvilken ökas med temperaturen –, på antalet
sammanstötningar mellan molekylerna inom en viss
tidrymd, molekylernas volym, antalet molekyler
på en viss volym, de väglängder molekylerna
kunna tillryggalägga utan att stöta emot hvarandra
o. s. v. I allmänhet gäller dock för gasers diffusion
den af Graham uppställda lagen, att gaser af olika
täthet diffundera under samma temperatur och tryck,
i en och samma gas, med en hastighet, som är omvändt
proportionel mot qvadratrötterna af deras täthet. Om
t. ex. vätets täthet antages vara 1, är syrets täthet
16, hvarför vätgasen diffunderar 4 gånger hastigare
än syrgasen. Gasers diffusion eger rum äfven genom
porösa väggar med ytterligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
