Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant / 1151-1152 (1880) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diaterman - Diates - Diatessaron - Diatom - Diatomaceae

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i sin ordning afgifva mörka värmestrålar;
men dessa kunna ej tränga tillbaka ut. Hettan
under ett drifhusfönster, en allom känd
företeelse, förklaras genom denna lag för glasets
diatermanism. Värmestrålar, som redan genomgått ett
eller flere ämnen, blifva derigenom förändrade, så
att de mer eller mindre lätt genomgå nya ämnen. Låter
man t. ex. de strålar, som först gått igenom en
alunskifva, falla på en annan skifva af samma ämne,
så genomgås denna senare af 90 proc. utaf de strålar,
som falla på densamma. Är deremot den första skifvan
af gips, så tränga sedan endast 47 proc. genom en
alunskifva. Dessa egenskaper hos det strålande
värmet föranledde Melloni till det antagandet att
hvarje diatermant ämne har en viss värmefärg,
d. v. s. att det absorberar vissa strålar och låter
andra gå igenom, liksom färgadt glas genomsläpper de
ljusstrålar, som hafva glasets färg, men absorberar
de öfriga. De strålar, som genomgått ett ämne,
blifva sålunda termaniserade och genomgå ett nytt
föremål nästan oförsvagade, om detta senare har samma
värmefärg, men blifva i annat fall mer eller mindre
försvagade. Bergsaltet och dessutom ett eller par
andra ämnen äro de enda, som lika lätt genomsläppa
alla slags strålar. – Äfven vätskor och gaser hafva
i senare tider blifvit undersökta med afseende på sin
förmåga att genomsläppa värme (gaserna företrädesvis
af Magnus och Tyndall). Vätskorna inneslutas för
detta ändamål i små kärl, begränsade af parallella,
planslipade väggar af bergsalt, och gaserna i
långa rör, hvilkas bottnar om möjligt böra vara af
detta ämne. – Gasernas genomtränglighet för värme
är högst olika, så att, om den värmeabsorption,
som försiggår i luft, sättes = 1, är absorptionen
i svafvelväte af samma tryck 390 och i ammoniak
1,195. Värmeabsorptionen ökas, d. v. s. gasen blir
mindre diaterman, vid ökadt tryck. En ånga absorberar
i allmänhet mer, ju starkare värmeabsorptionen är
i de vätskor, hvaraf ångan bildats. Vattenångan har,
enligt Tyndall, stor absorptionsförmåga för värme.
L. A. F.

Diates (Grek. diathesis, af diatithenai, försätta
i ett tillstånd) betecknar i allmänhet ett
sjukdomsanlag, d. v. s. en individs abnorma
benägenhet eller mottaglighet för en viss
sjukdom. Denna benägenhet är beroende på medfödda
eller förvärfvade egenheter uti individens
allmänna kroppsbeskaffenhet eller på ett abnormt
tillstånd i hans olika väfnader eller organ. Man
talar sålunda om en skrofulös, en tuberkulos, en
hemorragisk (blödare-) diates o. s. v. (Jfr Anlag.)
A. -y.

Diatessaron, Grek. (af dia, genom, och tessares,
fyra), hos antikens och medeltidens musici benämning
på qvarten. A. L.

Diatom (af Grek. diatemnein, dela, åtskilja),
miner., lätt klyfbar i en viss riktning.

Diatomaceae (af Grek. diatemnein, sönderdela,
åtskilja), bot., en till algerna hörande grupp, hvars
representanter bestå af en enda cell, som i vanliga
fall kan ses endast vid förstoring, och utmärkas
i synnerhet derigenom att cellväggen är inlagrad
med kiselsyra (deraf dessa växters gamla namn,
"kiselinfusorier") och försedd med en

egendomlig, oftast särdeles fin och prydlig skulptur
(se fig.) samt derigenom att den färgade delen af



cellinnchållet, till följd af klorofyllets
uppblandning med ett annat färgämne, "fykoxaritin",
har en gul eller gulbrun färg. När, såsom oftast
är fallet, kiselsyran förekommer i större mängd,
blir cellväggen fast och af stor varaktighet; den kan
t. o. m., utan att förändras till form och skulptur,
uthärda glödgning eller kokning i starka syror. På
hvarje cellvägg urskiljer man tvänne motstående, sins
emellan vanligen lika "skal" samt ett dem förenande
"midtband" (vid 4b, 12b och 16b i fig. ses båda
skalen och midtbandet, vid 4 a, 12a och 16a endast
det ena skalet af samma arter). Med afseende på
formen äro cellerna i hög grad olika (se fig.). De
förekomma antingen fria eller fastvuxna. Stundom
äro flere celler förenade till kolonier af olika
beskaffenhet: än bandlika (fig. 17), än bildande
en sicksackkedja (fig. 6), än bestående af enkla
eller greniga slemrör, i hvilka cellerna inneslutas,
o. s. v. Många till denna grupp hörande växter förete
ett slags egendomliga rörelser, hvilka sannolikt bero
derpå att protoplasman utträder genom öppningar i
membranen. – Diatomacéerna förökas vanligast genom
celldelning (derpå syftar namnet), på det sättet
att en modercell delas i tvänne dotterceller. Genom
oupphörligt upprepande af en sådan delning kunna
dessa växter på kort tid förökas i otrolig grad. Utom
denna rent vegetativa cellförökning förekommer äfven
egentlig fortplantning. Resultatet deraf är alltid
en eller tvänne sporer, hvilka dock hos olika arter
uppstå på ganska olika sätt, stundom på könlös väg,
genom cellföryngring, stundom till följd af kopulation
o. s. v. Dessa sporer äro alltid större än den eller
de celler, ur hvilka de uppstått, hvarför de ock
kallats auxosporer (af Grek. avxe, förstoring). –
Antalet kända diatomacéer kan uppskattas till
omkr. 2,000. Bland dessa hafva mer än 350 anträffats i
Sverige. För öfrigt äro diatomacéerna utbredda öfver
hela jorden. De

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>