Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diamagnetism - Diamagnetisk - Diamant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vätskan i ett glas, t. ex. ett urglas, och detta ställes
så, att det hvilar på de båda mot hvarandra riktade
elektromagnetpolerna. Om, vid användning af den
senare metoden, vätskan är magnetisk, hopar hon sig
midt öfver hvardera polen och lemnar emellan polerna
endast ett tunnare lager; en diamagnetisk vätska
visar ett motsatt förhållande, i det hon liksom
tryckes undan öfver sjelfva polerna, men samlas i
tjockare lager emellan dem. Vatten är tämligen starkt
diamagnetiskt; men om till vattnet sättas lösliga
jernsalter, blifva lösningarna magnetiska, i fall
de nämligen äro tillräckligt koncentrerade. Äfven på
gasformiga kroppar verkar magneten. Syrgas är den mest
magnetiska; qväfgas visar sig diamagnetisk. En låga,
brinnande mellan elektromagnetens poler, utbreder
sig eqvatorialt: de förbrinnande gaserna äro således
diamagnetiska.
Hvad som ofvan anförts om olika ämnens magnetiska
eller diamagnetiska egenskaper gäller endast
under den förutsättningen att de befinna sig i
luften. Helt andra förhållanden kunna deremot
inträda, när det omgifvande mediet är någonting
annat än luften. Om sålunda en magnetisk kropp är
nedsänkt i en vätska med ännu starkare magnetiska
egenskaper, så kommer kroppen att förhålla sig såsom
diamagnetisk, och är en diamagnetisk kropp omgifven
af en ännu mer diamagnetisk vätska, så förhåller sig
kroppen magnetiskt. Här visar sig således någonting
analogt med den lag, som innefattas i Archimediska
principen. Liksom en i vatten sänkt kropp förlorar i
vigt och, om den är lättare än vatten, t. o. m. kan
komma att lyftas uppåt, så förlorar ock en magnetisk
kropp, då den omgifves af ett magnetiskt medium,
åtskilligt af sin magnetism, så att den kan komma
att öfvergå till diamagnetisk, ja denna analogi går,
efter hvad E. Becquerel har visat, så långt, att
den magnetiska attraktionen eller repulsionen på en
kropp ändras med jämt så mycket som den attraktion
eller repulsion, hvilken skulle hafva orsakats af
det genom kroppen undanträngda mediet.
Diamagnetismen förklaras analogt med magnetismen. Att
ett stycke jern vid närmandet af en magnet attraheras
beror derpå att jernstycket för tillfället förvandlas
till en magnet eller antager magnetisk polaritet,
så att den del, som är närmast intill magnetpolen,
antager en med den närbelägna polens oliknämnig
magnetism och följaktligen attraheras. Äfven i en
diamagnetisk kropp uppstår, vid närmandet af en
magnet, en fördelning, men af motsatt riktning,
så att magnetpolen attraherar liknämnig magnetism,
hvaraf således ock, såsom ofvan är nämndt, verkan
måste blifva en repulsion. Man kallar detta slag af
fördelning diamagnetisk polaritet. – Enstaka yttringar
af diamagnetismen voro tidigt kända, men Faraday var
den förste, som visade, att alla kroppar röna inverkan
af magneter. Bland senare forskare på detta område
må nämnas Plücker och W. Weber. L. A. F.
Diamagnetisk, som har egenskapen att bortstötas af
en magnet. – Diamagnetisk polaritet. Se Diamagnetism.
Diamant l. Demant (Grek. och Lat. adamas),
miner., en allotropisk modifikation af kol. Diamanten
kristalliserar i åtskilliga former, alla tillhörande
det reguliera systemet, och förekommer antingen
lös i flodsand, tillsammans med andra mineral, eller
insprängd i bergarter (vanligen i sandstenslager). Den
är i allmänhet vattenklar, men stundom färgad,
utgör den hårdaste och mest ljusbrytande af alla
kroppar samt leder icke elektriciteten och är starkt
fosforescerande. Vid upphettning utan luftens
tillträde öfvergår den på ytan till grafit; i en
ström af syrgas förbrinner den, vid upphettning,
till kolsyra. De påtagligen organiska bildningar, som
ofta förekomma i diamanter, tyckas gifva vid handen,
att detta mineral uppstått på våta vägen af organiska
ämnen, måhända af kolväte, som under tidernas
lopp, vid luftens tillträde, förlorat sitt väte och
afskilt kristalliseradt kol. På analogt sätt uppstår
svafvel af vätesvafla. Alla bemödanden att med konst
framställa diamanter hafva hittills varit fruktlösa. –
Den äldsta fyndorten för diamanter är Ostindien. De
förnämsta grufvorna derstädes äro belägna vid Nadiol
och Ellora (Golkonda). Äfven på Borneo finnas några
diamantgrufvor. Nämnvärda äro de af A. von Humboldt
gjorda diamantfynden vid guldvaskerierna Adolfski,
Krestovosdvisjenskoj och andra orter på Uralbergens
östra sluttningar. De flesta diamanterna erhållas
från Brasilien. Dessa ädelstenar förekomma der i
flodbäddarna tillsammans med kiselskiffer, itakolumit
och andra mineral. De förnämsta fyndorterna äro
belägna i prov. Minas-Geraes. Äfven på Sumatra,
i Syd-Australien, i Kalifornien och i Arizona äro
diamanter funna. I Transvaal, i södra Afrika, i
trakten af ån Potchofs utflöde i Oranjefloden, finnas
rika diamantfält med s. k. Kapdiamanter. Dessa
äro ofta särdeles stora (100 karat; 1 karat =
1/20 ort), men till qvaliteten vida underlägsna de
brasilianska. – Uppsökandet af diamanter,
diamantvaskningen, tillgår i Brasilien på det
sättet att den diamantförande jorden lägges på
lutande vaskhärdar, indelade i fack, hvarefter man
öfver härden leder en vattenström, som bortspolar
de lösare partiklarna, men qvarlemnar diamanterna
och gruset. – Diamantslipningen var ej känd i
forntiden, utan diamanterna förekommo då alltid i
sitt naturliga tillstånd. 1456 upptäckte Ludvig van
Berquen (Berghem) konsten att på roterande skifvor
slipa diamanter med deras eget pulver (diamantstoft,
diamantbord). Sedan dess har denna konst betydligt
utvecklats, i samma mån som kännedomen om stenens
mineralogiska egenskaper ökats. Det första arbetet på
en rå diamant är att klyfva densamma; den är nämligen
klyfbar parallelt med sidorna i dess naturliga
kristallform. Derefter slipas dess ytor mot ytorna
af en annan diamant, och slutligen poleras den med
diamantstoft. Efter olika slipning få diamanterna namn
af briljanter, rosenstenar eller tafelstenar. De
största diamantsliperierna finnas i Amsterdam, London
och Antwerpen. – Diamantens värde är beroende af
färgen, renheten, snittet och vigten. De vattenklara
stå högst i pris. Stenar af betydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
