Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dialektik - Dialektolog - Dialemma - Diallag - Dialog - Dialogus (Dyalogus) ereaturarum moralizatus - Dialys - Dialytisk tub - Diamagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den egentliga filosofien. Men då nämnde tänkare
lärde, att egentligt filosofiskt vetande är möjligt
endast om det sant varande i och för sig sjelf
(d. v. s. idéerna), fann hans efterföljare Spevsippos
deri en anledning att använda ifrågavarande ord såsom
benämning på den del af filosofien, som handlar om det
sant varande i och för sig sjelf, och denna betydelse
fick det i allmänhet behålla inom den grekiska
filosofien. Enligt Aristoteles utgjorde dialektiken
en del af den formella logiken, nämligen läran om det
probabla vetandet och de vid en induktion lämpliga
synpunkterna. – Dialektiker, en som är hemmastadd i
dialektiken (logiken); en som har stor förmåga och
öfning i att draga slutledningar samt anföra skäl
och grunder. – Dialektisk, öfverensstämmande med
dialektikens läror, logisk; stundom liktydigt med
spetsfundig; tillhörande eller vidkommande en munart
(jfr Dialekt). – Dialektisk metod. 1) I vidsträckt
bemärkelse ett strängt vetenskapligt förfaringssätt,
hvarvid alla obevisade förutsättningar aflägsnas och
principens giltighet uppvisas genom fullständig analys
(jfr Dogmatisk och Kritisk). 2) I inskränkt bemärkelse
detsamma som den hegelska metoden (se Hegel).
– Dialektisk filosofi, en filosofisk åsigt, som
använder dialektisk metod. L. H. Å.
Dialektolog (af Grek. dialektos, munart, och logos,
lära), forskare inom eller kännare af munarterna. –
Dialektologi, läran om munarter. – Adj. Dialektologisk.
Dialemma, Grek. (af dialeipein, utelemna), med.,
vid febersjukdom, den feberfria mellantiden.
Diallag (af Grek. diallage, olikhet, förändring,
med anledning af mineralets olika glans på olika
ytor), miner., ett till pyroxenernas grupp hörande,
hufvudsakligen af magnesium- och kalciumsilikat
sammansatt, kristalliniskt mineral, som utgör
en hufvudbeståndsdel i bergarten gabbro. Dess
färg är grönaktig (af olika nyanser), dess
glans perlemorartad på vissa ytor, fettartad
på andra. Tätheten = 3,2. Såsom beståndsdel
i gabbro träffas detta mineral på ett par
ställen i Småland samt flerstädes i utlandet,
t. ex. på Harz, i Alperna, Apenninerna och Ural.
P. T. C.
Dialog (Grek. dialogos, af dialegesthai, samtala),
samtal (mellan två personer). Bland de grekiske
filosoferna begagnade sig bl. a. Plato af dialogen
såsom framställningsform. Den sokratiska dialogen är
ett samtal i frågor och svar, hvarvid den tillfrågade
just genom frågornas form ledes till att sjelf i sina
svar utveckla de föreställningar, som den frågande
önskar att framkalla hos honom. – Dialogisera, sätta
i dialog-form (t. ex. en berättelse). Jfr Monolog.
Dialogus (Dyalogus) creaturarum moralizatus, Lat.,
en 1483 i Stockholm af Johan Snell tryckt latinsk
fabelbok, försedd med träsnitt. Man ansåg länge,
att detta arbete var den första bok, som trycktes i
Sverige. (Jfr Boktryckarekonst, bd II, sp. 820.)
Dialys (Grek. dialysis, upplösning), kem. och
retor. Se Diffusion och Diaeresis. – Dialysator,
en apparat, medelst hvilken kemisk
dialys utföres. – Dialysera, upplösa, särskilja. –
Dialytisk, upplösande, afmattande.
Dialytisk tub (jfr Dialys), fys., en akromatisk
tub, hvars objektivlinser äro skilda från
hvarandra. Fördelen af en sådan anordning är,
att till kronglaslinsens akromatisering behöfves
en betydligt mindre flintglaslins, än hvad
fallet är då båda linserna läggas omedelbart på
hvarandra. Dessutom är denna tub kortare än andra,
och den alstrade bilden ganska skarp och ljusstark.
L. A. F.
Diamagnetism (jfr Magnetism), fys., egenskap hos
åtskilliga ämnen att frånstötas af en i närheten
befintlig stark magnetpol – således motsatsen till
hvad som eger rum, då en magnet närmas till en kropp,
som kan antaga magnetism. För att kunna uppvisa olika
ämnens diamagnetiska egenskaper behöfver man framför
allt utomordentligt kraftiga magneter. Mest lämpliga
äro sådana, som uppstå, då en stark elektrisk ström
får genomgå en trådspiral, omgifvande ett stycke
mjukt, d. v. s. icke härdadt, jern, vid hvars båda
ändar starka magnetpoler uppkomma. Vanligen använder
man en s. k. hästskomagnet, å hvardera polen försedd
med armering af mjukt jern (se fig.). De båda
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
