Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delorme, Philibert, fransk arkitekt - Delorme, Marion, fransk äfventyrerska - Delorme, Joseph - Delos - Delphi, stad i forngrekiska landskapet Phocis. Se Delfi. - Delphinapterus, zool. Se Hvitfisk-slägtet. - Delphinida, zool. Se Delfiner. - Delphinium - Delphinus - Delphinus, zool. Se Delfin-slägtet. - Delphiska amfiktyonien - Delphos - Delsberg, stad i Schweiz. Se Delémont. - Delsbo, socken i Helsingland - Delsbovisan - Delta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka planer likväl sedermera undergingo betydande
förändringar. Bland af honom utgifna skrifter må
nämnas Nouvelles inventions pour bien bastir et à
petits frais (1561–76).
Delorme [dölårm], Marion, fransk äfventyrerska,
f. 1613, blef beryktad genom sina kärleksförbindelser
med Cinq-Mars och den store Condé m. fl. Under
fronde-oroligheterna var hennes hus i Paris
en samlingsplats för de missnöjde prinsarnas
utskickade. När Mazarin till följd deraf 1650
lät utfärda en häktningsorder mot henne, tog
hon sig sjelf af daga genom gift. Med romantisk
utsmyckning äro hennes öden skildrade i Alfred de
Vignys roman "Cinq-Mars" och i Victor Hugos dram
"Marion Delorme". 1875 utkommo "Confessions de Marion
Delorme".
Delorme [dölårm], Joseph, pseudonym för den franske
skriftställaren C. A. Sainte-Beuve.
Délos (nu Mikra Dilos, "lilla Delos", till skilnad
från Megali Dilos, "stora Delos", fordom Rheneia),
den minsta, men ryktbaraste af Cykladerna. Arealen
omkr. 83 qv.-kilom, (1 1/2 qv.-mil). D. består af en
granitklippa, hvars största höjd utgöres af berget
Kynthos, 106 m. (357 fot), och är bevuxet endast
med låga buskar. Grekerna ansågo det som ett
heligt ställe; enligt sägnen voro nämligen Apollo
och Artemis födda på D., som före deras födelse
flöt rotlöst omkring. Ön egde en stad, som var
hufvudsäte för Apollo-(Delius) och Artemis-(Delia)
kulten. Det praktfulla Apollo-templet derstädes var
en af grekernas förnämsta helgedomar, och de olika
staterna sände högtidliga beskickningar (theoriai),
med rika gåfvor till detsamma. Äfven oraklet på
D. var i stort anseende, och hvart femte år firades
der de deliska spelen med täflan i sång, kamp och
lekar. – Ursprungligen regerades D. af sjelfständiga
prestkonungar, kom derefter i beroende af Athen
och var 469–460 f. Kr. medelpunkten för det athenska
förbundet. Efter Korints förstöring (146 f. Kr.) blef
det en betydande handelsplats. Under mithridatiska
kriget intogs staden af fältherren Menophanes, som
plundrade och brände densamma. 84 f. Kr. kom D. i
romarnas händer, men sedan återlemnades det åt
athenarna. Nu är det obebodt.
Delphi, stad i forngrekiska landskapet Phocis. Se
Delfi.
Delphinapterus, zool. Se Hvitfisk-slägtet.
Delphinida, zool. Se Delfiner.
Delphinium (af Grek. delfis, delfin, med anledning af
blommans förmenta likhet med en sådan), Riddaresporre,
bot., växtslägte af nat. fam. Ranunculaceae,
kl. Polyandria L., utmärkes i synnerhet derigenom
att det åt axeln vända foderbladet bildar en
yttre sporre, hvari är inskjuten en inre sporre,
bildad af två antingen sammanvuxna eller endast
hoplagda kronblad. Hos oss finnes blott en enda
art, D. consolida, ett i södra och mellersta
Sverige allmänt åkerogräs. Flere arter odlas för
blommornas och örtståndets ståtliga utseende,
t. ex. D. grandiflorum, D. elatum (båda från
Sibirien) och, ännu allmännare, D. Ajacis (från
Medelhafslanden). Den sistnämnda har sitt artnamn
deraf att man
på dess kronblad tyckt sig läsa bokstäfverna
A I A, hvilket gifvit upphof till den sägnen att
växten upprunnit ur den grekiske hjelten Ajas’
blod. (Enligt en annan sägen – som, i likhet med
den förra, omtalas af Ovidius i hans "Metamorfoser"
– skapades denna växt af Apollo, till åminnelse af
dennes älskling, Hyacinthus, hvilken han sjelf af
våda dödat. Bokstäfverna skulle beteckna den döendes
klagoskri.) S. A.
Delphinus, Lat., dauphin, fordom titel för hertigdömet
Dauphinés furstar och för Frankrikes tronföljare. –
In usum delphini, Lat., till bruk för "dauphin". På
Ludvig XIV:s befallning utgåfvos till läsning för
tronföljaren åtskilliga grekiska, romerska och franska
författares skrifter i särskilda upplagor, på hvilkas
titelblad orden "in usum delphini" förekomma och ur
hvilka alla anstötliga eller i annat afseende för
ändamålet olämpliga ställen äro uteslutna. Mest bekant
är den samling af grekiska och romerska klassiker
(64 band, 1674–1730), hvilken, under tillsyn af
hertigen af Montausier, som var guvernör för Ludvig
XIV:s äldste son, Ludvig, ombesörjdes af Bossuet och
Huet. Uttrycket har sedermera ofta nyttjats äfven om
andra skrifter, som utgifvits i stympadt skick.
Delphinus, zool. Se Delfin-slägtet.
Delphiska amfiktyonien l. Pylaiska amfiktyonien, ett
politisk-religiöst förbund i det gamla Grekland. Se
Amfiktyoner.
Delphos, Grek. mytol., den som byggde staden Delfi
i Grekland. Enligt Pausanias var han son af Apollo
och en nymf, enligt andra af Neptunus och Melantho,
en dotter af Deukalion och Pyrrha.
Delsberg, stad i Schweiz, Se Delémont.
Delsbo, socken i Helsingland, Gefleborgs län, Delsbo
tingslag. Arealen 45,469 hekt. (92,105 tnld). 4,533
innev. (1878). D. är ett konsistorielt pastorat
af 1:sta kl., Upsala stift, Helsinglands norra
kontrakt. Det är rikt på sjöar och berg, vid hvilka
många sägner äro fästa. Delsboboarna äro beryktade
för sin styfsinthet och slughet. 1764 utgaf Lenaeus
öfver denna socken en beskrifning med titeln "Delsboa
illustrata".
Delsbovisan, en folkvisa, som härrör från tiden för
Engelbrekts befrielsekrig och skildrar helsingarnas
betryck under den danske fogden på Faxeholm äfvensom
detta slotts förstöring af Olof Djekn. Hvarje
vers slutar med omqvadet "Faxehus ligger i svartom
brandom".
Delta ([Delta], [delta]). 1. Gram. Den fjerde bokstafven i det
grekiska alfabetet. – 2. Geol. och geogr., benämning på
de låga landsträckor och öar, som förekomma vid eller
utanför mynningen af vissa floder. Sådana bildningar
uppkomma derigenom att de i flodernas vatten mekaniskt
uppslammade grus-, sand- och lerpartiklarna aflagra
sig utanför mynningen, hvarefter låga grund uppsticka
till vattenytan, hvilkas mellanrum småningom fyllas
med slam och sand. Genom de sålunda bildade flacka
landområdena skär sig floden nya och allt mera
förgrenade lopp, en uppdämning eger då och då rum,
flodens vatten stiger samt öfversvämmar och aflagrar
fasta ämnen på den nybildade marken, hvilken af dessa
orsaker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
