Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Deligiannis, gammal och stor slägt från det grekiska landskapet Arkadien. - Delikat - Delila - Delille, Jacques, fransk skald - Delineavit - Delinqvent - Deliqvescent, kem., som deliquescerar, d. v. s. flyter sönder. Se Deliquescera. - Deliqvescera - Delirera - Delirium - Deliska problemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Deligiannis [dilijanni], gammal och stor slägt
från det grekiska landskapet Arkadien. Joannis
D., främste primat på Peloponnesen, f. 1738,
mördades på turkisk anstiftan d. 22 Febr. 1816. Sju
af hans söner togo en verksam del i befrielsekriget,
nämligen: Anagnostis, Anastos, Kanellos, Dimitrios,
Konstantinos, Panagos och Nikolaos. Anagnostis D.,
f. 1771, d. 1853, var en af de civile ledarna under
detta krig samt blef slutligen medlem af senaten
och dess president. Kanellos D., f. 1779, d. 1862,
var en djerf partigängare, blef 1843 deputerad i
riksförsamlingen och 1849 dess president. Theodoros
D., Panagos’ son, f. 1826, var Greklands ombud vid
Berlinkongressen 1878 och blef 1879 utrikesminister.
Delikat (Lat. delicatus), egentl. späd, fin, blödig,
ömtålig, finkänslig; grannlaga, taktfull; välsmakande,
läcker. – Delikatess (Fr. délicatesse), vekhet,
finhet, finkänslighet, grannlagenhet; förfinad smak;
läckerhet. Jfr Délice.
Delila, "den smäktande", en filisteisk qvinna,
som intog den israelitiske domaren Simsons hjerta
och slutligen förrådde honom åt sina landsmän. (Jfr
Domareb. 16: 4 o. f.)
Delille l. Delisle [dölil], Jacques, fransk skald,
föddes d. 22 Juni 1738 och var skollärare först i
Amiens och sedan i Paris. 1769 framträdde han med
en öfversättning af Virgilii "Georgica", hvilken
förskaffade honom en plats i Franska akademien
och anställning som professor i latinsk poesi vid
Collége de France. Hans första sjelfständiga arbete,
Les jardins ou l’art d’embellir les paysages (1780),
anses för en af den franska literaturens bättre
lärodikter. Vid utbrottet af den franska revolutionen
(1789) förlorade han sin professorssyssla och sin
förmögenhet. 1794 skref han Ode sur l’immortabilité
de l’âime, med hvilken dikt han lär hafva uppskakat
terroristernas samveten. S. å. emigrerade han
till Schweiz, der han utgaf dikterna Homme des
champs, ou les géorgiques françaises (1800) och
Le malheur et la pitié (1803), i hvilket senare
skaldestycke han gaf uttryck åt sin smärta öfver
fäderneslandets olyckor. Från Schweiz begaf han sig
till Tyskland och från detta land till England der
han öfversatte Miltons "Paradise lost" (1805). 1801
återvände han till Paris och blef kort derefter
å nyo anställd vid Collége de France. Efter denna
tid utgaf han bl. a. Trois règnes de la nature
(1809), ett slags naturhistoria i vers, dikten La
conversation (1812), ett försök till porträttering af
åtskilliga typiska gestalter, och en öfversättning af
"AEneiden". Död d. 1 Maj 1813. D:s literära anseende
hvilar företrädesvis på hans starkt parafraserade
öfversättning af "Georgica" och på "Les jardins".
Delineavit, förkortadt del. ("har tecknat", af
Lat. delineare, upprita, af linea, linie), nyttjas
af konstnärer vid signering af teckningar. Jfr
Sculpsit (sculps.), som betyder, att en bild är
skuren eller stucken efter ett original. – Delineation
(Lat. delineatio), ritning, teckning, utkast.
Delinqvent (Lat. delinquens, af delinquere, fela),
brottsling, som skall undergå straff.
Deliqvescent, kem., som deliquescerar,
d. v. s. flyter sönder. Se Deliquescera.
Deliqvescera [-sjera; af Lat. deliquescere], kem.,
flyta sönder, säges om ämnen, hvilka så begärligt
uppsupa fukt ur luften, att de lösas i det ur
luften tagna vattnet och således flyta sönder,
om de få ligga qvar i luften. Deliqvescenta ämnen
äro pottaska, klorkalcium, kaustikt kali m. fl.
P. T. C.
Delirera (Lat. delirare, af de, ur, och lira, fåra),
egentl. gå ur fåran; yra, vara vansinnig.
Delirium, Lat. (af de, ur, och lira, fåra, således "ur
fåran"), betecknar egentligen förståndsverksamhetens
afvikelse från det normala, vare sig denna afvikelse
är snart öfvergående (akut) eller långvarig
(kronisk). Det kroniska deliriet benämnes dock
vanligen – efter det sjukdomstillstånd, i hvilket
det uppträder – sinnessjukdom. Med delirium
ensamt menas nästan alltid den akuta formen,
som närmast motsvarar hvad man kallar yrsel,
särskildt feberyrsel, liksom ock ordet delirera
brukas liktydigt med yra. Härvid må dock märkas, att
det finnes en elakartad, på kort tid dödande form af
sinnessjukdom, som bär det något vilseledande namnet
delirium acutum. Man skiljer mellan lugnt delirium
(d. placidum) och rasande delirium (d. furibundum)
samt mellan allmänt och partielt delirium. Denna
sjukdom framkallas genom allehanda slags retning af
hjernan, t. ex. direkt skada på sjelfva hjernmassan,
tillförande till densamma af för mycket eller för
litet blod eller af sådant blod, som blifvit orenadt
af främmande ämnen (förgiftadt) eller på annat
sätt orätt sammansatt, o. s. v. Den mest kända af
de delirier, som anses framkallade af förgiftning,
är d. tremens eller den s. k. fyllerigalenskapen. Den
uppträder efter svårare, oftast långvarigare missbruk
af spritdrycker, ej sällan just när den sålunda
förgiftade ådragit sig någon tillfällig skada eller
sjukdom, t. ex. benbrott eller lunginflammation,
och kännetecknas af sömnlöshet, allmän muskeloro,
stor ängslan, hvarjehanda synvillor, företrädesvis
syner af små svarta, rörliga djur, stundom hörsel-
och känselvillor, stundom äfven förföljelsegriller,
rätt ofta larm, oljud o. s. v. Under lämplig
behandling förlöper denna sjukdom i allmänhet
tämligen hastigt och gynsamt, men den återkommer
lätt. – Fyllerigalenskapen må ej förvexlas med de
former af egentlig sinnesrubbning, som framkallas
af spritdryckers missbruk, ej häller med kronisk
alkoholism. Sv. Ö.
Deliska problemet, en geometrisk uppgift, som mycket
sysselsatte forntidens lärde och i hvilken det gäller
att finna kanten af den kub eller tärning, hvars rymd
är dubbelt så stor som en gifven kubs (duplicatio
cubi). Plutarchos berättar, att, då en pest härjade
Athen, oraklet på Delos gaf de rådfrågande det
svaret, att man, för att farsoten skulle upphöra,
borde "fördubbla" Apollos kubformade altare. För att
få veta sidolängden på det blifvande altaret vände
man sig till Plato, hvilken, urståndsatt att besvara
frågan, förklarade, det guden mindre åsyftade, att
hans altare skulle fördubblas, än att grekerna skulle
vinnlägga sig om geometriens studium. På algebrans
nuvarande ståndpunkt erbjuder lösningen af detta
problem inga svårigheter. Kalla den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
