Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Degeberg, 3 mtl frälse säteri i Rackeby socken, Kållands härad, Skaraborgs län - Degeberga, socken i Skåne, Kristianstads län, Gärds härad - De Geer, svensk-finsk adlig ätt, härstammande från nederländska provinsen Brabant - 1. De Geer, Louis (Lodewijk, Lovis)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gården hör äfven frälse säteriet Stensholmen med
underlydande, tillsammans 5 5/8 mtl. Hela arealen
utgör omkr. 900 hekt, (något öfver 1,800 tnld). E. Nonnen,
som 1828 inköpte egendomen, öppnade der 1835 det
första landtbruksinstitutet i Skandinavien. Rikets
ständer hade 1834 för detta ändamål beviljat honom
ett årligt statsanslag af 5,000 rdr bko, och 1844
höjde de detta till 10,000 rdr bko. Lärjungarna voro
indelade i tvänne klasser, af hvilka den högre, som
motsvarade de nuvarande svenska landtbruksinstitutens
elevkurs, upphörde d. 1 Okt. 1852, och den lägre, som
var en föregångare till de lägre landtbruksskolorna,
nedlades vid Nonnens död, 1862. Inom den högre klassen
funnos tre och inom den nedre tjugofyra friplatser.
Degeberga, socken i Skåne, Kristianstads län, Gärds
härad. Arealen 3,926 hekt. (7,952 tnld). 1,364 innev,
(1878). Annex till Vidtsköfle, Lunds stift, Gärds
kontrakt.
De Geer [dö jär], svensk-finsk adlig ätt, härstammande
från nederländska provinsen Brabant. En medlem af
den gamla ätten De Hamal lär på 1300-talet hafva
antagit namnet D. efter slottet och kommunen Geer
i biskopsstiftet Liége. I familjens vapensköld
förekommer bl. a. tre liljor – hvilka en fransk
konung säges hafva tilldelat en D., derför att han
utmärkt sig i fransk tjenst – jämte devisen "non sans
cause". Ätten inkom 1627 till Sverige med Louis
D., hvilken s. å. naturaliserades och 1641 fick
svenskt adelskap. En gren af ätten, D. af Tervik,
som 1766 blef friherilig och 1809 upphöjdes i finskt
grefligt stånd, utgick 1855. En annan gren, D. af
Leufsta, blef friherrlig 1773. En tredje gren,
D. af Finspong, blef friherrlig 1797. En medlem
af Leufsta-grenen, friherre Karl D., fick 1818
greflig värdighet och slöt 1861 sjelf sin grefliga
ätt. En gren af den adliga slägten D. introducerades
på finska riddarhuset vid dettas stiftelse (1816)
och lefver ännu.
1. De Geer, Louis (Lodewijk, Lovis), köpman,
industriidkare, den svenska industriens fader,
föddes d. 17 Nov. 1587 i Liége. Hans fader, Louis
D., herre till Gaillardmont, lär hafva jämte sin
familj, för religionens skull, flytt från sitt
hem och begifvit sig till Dordrecht i Holland. Den
unge Louis fick dels i fädernehemmet, dels genom
utländska resor en grundlig underbyggnad både i
allmän bildning och särskildt i allt hvad som hörde
till affärslifvet. Efter faderns död slog han
sig ner som köpman, först i Dordrecht och sedan
(1615) i Amsterdam, som blef medelpunkten för
hans verksamhet. I förbindelser med Sverige kom
han till följd af svenska kronans behof dels af
penningeförsträckningar, dels af vapen och andra
krigsförnödenheter. I båda dessa afseenden stod
D., åtminstone från 1617, i affärsgemenskap med
svenska kronan. Genom sina landsmän bröderna De
Besche fick han närmare kännedom om Sveriges stora
naturliga rikedomar. En af dessa bröder, Welam
Gilliusson, arrenderade 1618 af kronan Finspongs
gård och län för D:s penningar och mot hans borgen
samt blef i sjelfva verket endast hans faktor eller
förvaltare. Nu började D. nedlägga betydliga kapital i Sverige
och gjorde derigenom Finspong till den svenska
storslöjdens förnämsta härd: der anlades nya
masugnar, stångjernshammare och manufakturer i stor
skala, tackjernsblåsningcn och stångjernssmidet
förbättrades efter fransk eller vallonsk metod,
kanongjuteri anlades, och jernkanoner började
tillverkas. I det närbelägna Norrköping, som blef
utskeppningsorten för den nya industrien, anlades
gevärsfaktori, mässingsbruk o. s. v. För drifvande
af den nya industrien inkallades en mängd vallonska
bergsmän och smeder från Liége och Namur. Gustaf
Adolf gjorde allt för att främja D:s verksamhet;
han "karesserade den mannen nog, innan han
fick locka honom i riket" (P. Brahe). Så snart
D. kommit till Sverige, hvilket inträffade 1627,
blef han genast naturaliserad. Kort förut hade han
af kronan arrenderat äfven Österby och Leufsta bruk
i Upland. Nu öfverhopades han med åtskilliga mer
eller mindre lönande uppdrag för kronans räkning:
han öfvertog alla kronans gevärsfaktorier, och sedan
kronan sjelf öfvertagit kopparhandeln och salthandeln
i riket, blef han, jämte sin landsman Erik Larsson
(v. der Linde), direktor öfver kronans dithörande
affärer. Hans befattning med kopparhandeln invecklade
honom i många obehag och ådrog honom både Gustaf
Adolfs och förmyndarestyrelsens misshag. Sannolikt
är dock detta att räkna till de missförstånd, som
lätt uppkomma i affärer, då hvar och en står på
sin fördel. Det goda förhållandet emellan honom och
regeringen blef likväl snart återstäldt; särskildt
visade Axel Oxenstjerna honom mycken vänskap och
stort förtroende. Under förmyndareregeringen utvidgade
D. allt mer sin verksamhet: hans arrenden omfattade
slutligen ej allenast Finspong och Dannemoraverken,
utan äfven åtskilliga andra bruk, i Upland,
Södermanland, Nerike och Värmland. För att ännu
närmare fästa honom vid Sverige tilldelade honom
regeringen 1641 svenskt adelskap och lät honom under
frälserätt köpa några af sina arrendebesittningar,
näml. Finspong med underlydande samt Österby och
Leufsta jämte tillhörande lägenheter (utom Dannemora
grufva). Dermed hade D. gjort Sverige till sitt
andra fädernesland. Det dröjde ej häller länge,
innan han fick tillfälle att visa sin erkänsla och
sin patriotism. Det är nu, som köpmannen höjer sig
till statsmannens ståndpunkt. När danska kriget
utbryter, skyndar D., på svenska regeringens
uppmaning, såsom kongl. svensk kommissarie till
Holland, påkallar Staternas bistånd, och då detta
uteblifver, utrustar han, mest på egen bekostnad,
en flotta om 30 fartyg, som under amiral Thijssens
befäl afgår till Danmark för att öfverföra svenskarna
från fastlandet till öarna. Väl misslyckades denna
första expedition, ty danskarna tvungo densamma redan
i Nordsjön att återvända, och när den återkom till
Holland, råkade D. i stor förlägenhet, derför att
skeppsfolket pockade på sin sold och gjorde myteri;
men genom stora ansträngningar kunde D. likväl
snart åter sända en eskader af tjugotvå skepp till
Norden. Denna lyckades bättre: den befriade Göteborg
från den danska blockaden, trängde genom Öresund,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
