Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frihetsanda som de öfriga nordiska
medeltidslagarna. Först de följande århundradenas
lagstiftning, i synnerhet de många stadslagarna
och de kungliga stadgandena – bådadera i allmänhet
skrifna på latin – röja en växande inflytelse af
främmande rättsbegrepp och en minskad förmåga att
klart affatta lagbuden. Folkvisorna uppkommo först på
1100- och 1200-talen. Den äldsta tillstymmelsen till
detta slags dikter är en i den skånska runhandskriften
från omkr. 1280 införd halfstrof med noter. De äldsta
folkvisorna voro omarbetningar af fornsångerna,
men längre fram hemtade man stoff till sådana dikter
(folkvisediktandet fortgick ända in på 1500-talet)
från samtida händelser. Numera finnas folkvisorna
qvar endast i uppteckningar från en senare tid
och förekomma derför ofta stympade. Men äfven i
sitt närvarande skick utmärka de sig genom frisk
ursprunglighet och okonstlad skönhet. Dessa deras
egenskaper äfvensom deras stora antal – man eger
omkr. 4,000 danska folkvisor från medeltiden –
visa, att utom kyrkan pulserade ett andligt
lif, nog kraftigt att alstra konstverk, som
uttryckte folkets och tidens genius: den nordiska
riddareandan. Folkvisorna hade sannolikt till största
delen sitt upphof i de adliga kretsarna, men småningom
banade de sig väg ned till allmogen, hvars ädlaste
diktskatt de i århundraden utgjort. Såsom trogna
uttryck af tidsandan hafva dessa dikter erbjudit
vigtiga anknytningspunkter åt våra dagars nordiska
renaissance på literaturens område. Af vida mindre
betydelse äro de få på danska författade skrifter,
hvilka, härrörande från lärda män, utkommo under
14:de och 15:de årh. Bland dessa skrifter må nämnas
Henrik Harpestrengs "Läge- og urtebog", Peder Laales
"Ordsprog", några utländska, vanligen versifierade,
riddareromaner (näml. "Eufemiavisorna") och
"Riimkröniken", den första danska bok, som trycktes i
D. (omkr. 1495, af Gotfrid af Ghemen). Slutligen röja
åtskilliga försök till öfversättningar ur den heliga
skrift, andliga sånger på danska (mäster Mikaels
"Riimvärker") och några satiriska klosterberättelser
("Broder Rus"), att reformationen var i annalkande.
2. Reformationstiden. Reformationen, denna
den djupare, mer inåtvända, germanska frihetsandans
uppresning mot den ytligare, mer utåtvända, romerska
tvångsandan i kyrkan, gaf i D. – med hvilket land
Norge numera blef i literärt hänseende ett – en
ny och genomgripande väckelse åt folkets andliga
krafter. Språket hade i allt väsentligt antagit
sitt nuvarande ljud- och böjningssystem, i hvilket
den själländska dialektens egendomligheter småningom
vunnit öfvervigt. Det utbildades till jämförelsevis
stor rikedom och mjukhet derigenom att reformatorerna
flitigt använde danska i tal och skrift. Visserligen
upptogos många tyska ord och vändningar; men tidens
bäste författare vågade fritt återgifva det muntliga
ordet och hemtade sålunda nya skatter ur språkets
egna ådror. Åt literaturen gaf Kristiern
Pedersön (f. 1480, d. 1554), som blifvit kallad "danska
literaturens fader" och hvars hufvudarbete är den
förträffliga
bibelöfversättningen af år 1550 ("Kristian III:s
bibel"), allt ifrån början den religiös-fosterländska
riktning, som hon sedermera länge bibehöll. Bland de
öfrige författarna på det andliga området må nämnas
biskoparna Hans Tausen (predikningar), Peder Plade
("Visitatsbogen") och psalmdiktaren Hans Thomissön,
hvilken skänkte den danska kyrkan hennes första
allmänna psalmbok (1569). Genom utgifvande af Saxos
krönika (i Paris) och andra dansk-historiska arbeten
banade Kristiern Pedersön väg för en fosterländsk
historisk nationalliteratur, hvilken i senare
hälften af 15:de årh. fick värdefulla bidrag af
Anders Söfrinssön Vedel (som öfversatte Saxo och
utgaf folkvisor), norrmannen Peder Claussön Friis
(som öfversatte Snorre Sturlassons "Konungasagor")
och Arild Hvitfeld ("Danmarks riges krönike",
den första allmänna danska historien efter Saxos
dagar). Från denna tid härrör äfven den första
tillstymmelsen till en nationel dramatik (en liten
på knittelvers affattad tragedi med titeln "Ludus
de S. Canuto duce"). Emellertid återupprättades
Köpenhamns universitet (1537), hvilket hade stiftats
1479, men länge varit tynande och en tid nästan
upplöst. I D., liksom öfverallt i den protestantiska
verlden, blef latinet, som hade fördrifvits ur kyrkan,
herskande vid universitetet och i skolorna. Nästan
alla vetenskapliga arbeten, till och med sådana
som rörde fosterländsk historia och fornforskning,
skrefvos på detta språk. De danske lärde egde likväl
den förtjensten att på ett hedrande sätt följa
med den allmänna europeiska utvecklingen. På det
teologiska området utmärkte sig Nils Hemmingsön (i
16:de årh.), och Jesper Brochmand (i 17:de årh.), på
anatomiens och medicinens fält de europeiskt ryktbare
fränderna Kasper och Tomas Bartholin. Stundom
uppträdde danska vetenskapsmän t. o. m. som
banbrytare, t. ex. astronomen Tyge Brahe (d. 1602)
och fysikern Ole Römer (d. 1710), upptäckaren
af lagarna för ljusets hastighet. Den fosterländska
historieskrifningen omhuldades af flere författare,
t. ex. Hans Svaning, Niels Krag, Pontanus, Meursius,
Lyskander (hvilken äfven skref på danska) och
Stephanius i Sorö (som å nyo utgaf Saxos krönika)
samt Ole Worm (i förra hälften af 17:de årh.), som
grundlade den nordiska fornforskningen i D. Lärda
islänningar, särskildt biskopen i Skalholt Brynjulf
Sveinsson, gjorde den isländska sagoliteraturen
känd. Mot slutet af 1600-talet skref Torfi Torfason
(Torfaeus), med sagohandskrifter till källor, sin
stora "Historia Norvegise". Slutligen bör nämnas, att
Arne Magnusson (d. 1730) hopsamlade och från Island
till D. öfverförde den ovärderliga handskriftsamling,
som ännu bär hans namn. – D. skördade genom sina
lärdes mödor europeisk berömmelse, men för folkets
odling var den latinska lärdomen under denna period
föga gynsam. Språket försämrades. Vedel skref sämre
danska än Kristiern Pedersön, och Peder Syv (d. 1702),
ifrig dansk språkman, samlare af ordspråk och visor,
är i sin ordning Vedel underlägsen. I konungadottern
Leonora Kristinas (Ulfeldts) "Jammersminde"
och i de gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
